Det är verkligen inte lätt att orientera sig i samtiden och jag tröstas vid denna insikt av konstaterandet att de som lever i samtiden vet minst om den av alla. Inte bara så att biskopen i Visby, Thomas Pettersson, varit på debatt i Almedalsbiblioteket med Humanisternas Staffan Bergström, professor emeritus i internationell hälsa. Det måste ha varit något mer i hästväg än om apostlahästar.
Pettersson hävdade att missionsbefallningen inte skulle förstås som en uppmaning att omvända icke-kristna till den kristna tron utan snarare ”förstås så, att kärleksbudet, som rymmer tolerans och just kärlek, blir det centrala.” Detta kanske var den väsentligare informationen, viktigare än att biskopen öppnar för att upplåta gotländsk kyrka för muslimer.
Intressantare blir det med Antje, Antje och Antje. Först Pech, och ”Pech” på tyska betyder ”otur”, vilket i sammanhanget har kommenterats i uppskattande ordalag. Antje är nämligen Superintendentin. Den 20 oktober var hon i en gudstjänst i Ruppersdof (bei Herrnhut) – /vi talar Sachsen/, när församlingsmedlemmen Oskar Scholz manade till förbön för biskopen Carsten Rentzing i Dresden och hans familj. De hade, menade Herrn Scholz, utsatts för en politisk hetsjakt vänsterifrån, som fått biskopen att ställa sin plats till förfogande. Riktigt vad Rentzing sagt har jag inte satt mig in i. Att han företräder ”ein völkisches Staatverständnis” förstår jag knappast: en folklig förståelse av staten, vad är det? Ska sådant kritiseras? Hur som helst. Antje kritiserade förslaget om gemensam förbön och lämnade kyrkorummet. Dramatik sålunda.
Antje kanske inte lämnat sin tjänst, det verkar inte så. Oturen, Pech, håller alltså i sig. Men konflikten tycks tydlig. Det finns sachsare som inte känner igen sig. Kyrkan handlar mer än klimatet än om tron och mer om migranter än om själavård, påstår de. Inför det som andas sådan kritik reagerar Antje alltså. Och lämnar gudstjänsten. De andra satt väl kvar och bad för biskopen och hans familj.
Nästa Antje är Antje Schrupp. I grund ser hon ett kyrkosystem där där de gamla ritualerna, formerna och formuleringarna inte längre håller. Bortförklaringen att den kyrkliga tillbakagången handlar om demografi, folk har blivit äldre och dött, är just en bortförklaring. Antje hade besökt en väninna, som på ett halvår inte arbetat som Pfarrerin. Under dessa sex månader hade hon inte besökt någon gudstjänst och hon hade inte ens saknat den. Det gör inte Antje heller, får vi veta. De utgör tydligen en majoritet. Bara 3% av kyrkomedlemmarna går i kyrkan, heter det. ”Pech gehabt, Kirche” skriver Antje.
Det är kanske lika bra att skiljelinjerna blir tydliga och att de tydliggörs i gudstjänsten. Vi har försökt den andra vägen, inte tala för mycket om saken och freda gudstjänsten från konflikter. Var det så klokt? När det sker, tycks det inte vara kyrkfolket som springer på porten snabbast… Kanske är det tänkvärt att det inte fanns några stora skaror på plats i Almedalsbiblioteket för att höra Petterssons nyutläggning av missionsbefallningen, den som genomfördes så att han faktiskt fick biskopsjobbet eftersom missionen slog igenom med ritualer, former och formuleringar.
Våran Antje då? Hon är väl tillbaka efter sina påffuliga färder i världen. När hon ser kritik av det slag som fick Antje att springa på porten tog våran Antje ett långt samtal med Aron Emilsson, som dristat sig till kritik av politiseringen. Varsnade hon att saken handlar om mer än SD och att kanske SD snarast populistiskt försöker skära pipor i den kyrkliga vassen? Det tycker jag illa om. Den kyrkliga förnyelsen måste komma inifrån Kyrkans eget liv och inte som paroller utifrån. Därför kanske Oskar Scholz är förebildlig, givet att han brukar fira gudstjänst och lyfter fram en sin hjärtefråga i gudstjänsten. Kunde det bli mer bett i bedjandet i våra kyrkoböner, vad tycker Antje. Skarpa böner? Inte ofarliga berättelser inför det Ominösa utan konkreta saker som handlar om Kyrkan, hennes identitet, hennes uppdrag, hennes svårigheter? Vad skulle hända omdet i kyrkobönen bads för fördöljda kristna, denna dag särskilt för de förföljda kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*a, som fått utstå löftesbrott och svikna utfästelser i kyrkoordnings-o-ordning? Det kunde bli riktigt roligt och inte bara roligt som bland Guds änglar.
Om ni lugnar er lite kan ni under dagen fundera över de kyrkliga motsättningarna och över trons liv i Europa. Över hela kontinenten ser vi delade kyrkor. I dessa tror de kristna alls inte detsamma. Varför skulle de? Så fort man sätter sig med ledsna präster kan man förstå varför. Inte heller de som är anställda i församlingslivet drivs av en gemensam vision. Somliga går till jobbet och bryr sig inte ett dugg om vad prästen ägnar sig åt, dvs står och pratar om; ritualerna, formerna och formuleringarna. De sköter klockringning och ljudsystem och de andra anställda är alls inte på plats på söndagen för de har jobbat sin tid på vardagarna. Så ser livet i Antjes kyrka ut. Är det ett liv?
Jag fick inte länkandet att fungera, men ni kan leta själva.
Biskopen öppnar för att upplåta gotländsk kyrka för muslimer av Peter Herthelius.
Sachsen: Manwache fürBischof Carsten Rentzing och Nach Gebetsaufruf für Rentzing: Superintendentin verliess Kirche (Idea)
Pech gehabt, Kirche av Antje Schrupp
Vill någon swisha en håva till Kyrklig samling går det bra. 123 181 84 75