Jag påmindes om ordet BOHICA. Det kan användas när det övliga bulshit-pratet levereras och floskelmaskinen gått igång. Bend Over Here It Comes Again. Ni tycker att det är för tidigt att vara så lustig denna fredag (men lördag är det ju!), men i det främmande land där jag är, är det inte riktigt lika tidigt som för er. Man kan säga att jag är tidigt ute, men att det trots detta är rätt tid. Det brukar vara så. För mig –men kanske inte för alla?
Det finns de som uppfattar att jag tjatar ämbetsfrågan. Dess tid är förbi. Det tror jag inte alls. Snarare är vi i den tid då draksådden ska skördas – vare sig ni vill det eller inte. Givet att ämbetet hör till Kyrkans grundstruktur, som Helmuth Merklein menar. finns det en hemlighetsfull koppling mellan evangeliet och ordningarna. Det var denna hemlighet inget kyrkomöte velat hantera. Där har inte bara de enkla förklaringarna föredragits utan alla för dagen olämpliga förklaringar hållits på avstånd med hjälp av hemmagjorda föreställningar. De många som trott sig tänka fritt och konstruktivt har bara varit reflexer av sin samtid. Den teologiska tomheten har triumferat och gestaltas som funktionell dumhet.
BOHICA sålunda. Finns det två möjliga svar är det troliga att någon väljer det sämsta. Det vet alla, som kan det minsta om syndafördärvet, Och väljs det politiskt det självklara alternativet, finns det inget utrymme för teologi.
I mitt ständigt förgående förbättringsarbete, vilket innefattar omprövningar, har en ny tanke drabbat mig. Handlar teologiska frågor mindre om litteraturvetenskap, språkvetenskap och filosofi om metoder som använts inom humaniora medan teologer rätteligen skulle använda metoder som hämtas från biologi och medicin?
Ämbetsfrågan kan bli ett teoretiskt problem, ett att analysera genom texter och textsammanhang. Sådant kan bära långt, kanske långt ut i förvirringen. Att metoden också kan bära långt upp i karriären, vet vi. Ett uppskattat tillvägagångssätt är att upprepa sig. Genom upprepning kan också det enkla uppfattas vara komplicerat, stort och till sist välkänt… BOHICO!
Tänk nu om det är på ett helt annat sätt. Gud, som verkligen är Fader och Son och Helig Ande, har uppenbarat sig, har en frälsningsplan som sträcker sig genom årtusenden och innefattar inte bara dig och mig (vilket är en omständighet en kristen med viss häpenhet skulle kunna inse) utan också ordningar för frälsningen: Kyrka, sakrament och ämbete. Går någon efter politiska överväganden och politiskt beslut in och pillar i detta levande, kommer detta att få oväntade konsekvenser. Ungefär som vid en operation av en kropp. Vet inte doktorn vilka komplikationerna kan bli, slår de likväl till. Och skulle en kirurg få för sig att operera utifrån andra kriterier än de medicinska, blir det antagligen katastrofalt. Så också, det är min tes, med ämbetet. Går någon in och förändrar det som var en given ordning – i bästa mening, det är inte detta vi diskuterar – kommer resultatet över tid att bli något helt annat än det som tänktes.
I det främmande land, där jag befinner mig, gick jag in i stadens domkyrka. I församlingsbladet fanns personalen uppräknad med titlar och telefonnummer. Det var enkönat. Finns det en inre logik i detta? Var det så att manligt kön verkligen är en soteriologisk signifikant fast ingen skulle formulerat saken så? Är det i en levande storhet Kyrkomötet pillat och att detta pillande få konsekvenser få kunde inse men att detta går att se rätt få år efter beslutet? Än mer: kan det vara så att den ideologiska förförståelsen skapar den blindhet som gör att saken först uppfattas som en oerhörd framgång, sedan en omständighet och när det är försent att göra något som ett problem?
Detta tänker jag när nyheten når mig att professor Per Erik Persson (1923-2019) avlidit. på försommaren år 1961 kom hans bok om Kyrkans ämbete som Kristus-representation. Den recenserades snabbt av hans kamrater, Helge Brattgård, Gunnar Hillerdal m fl. Efter midsommar skrev ingen om boken. Få läste den. Men i Svensk Pastoraltidskrift diskuterade de unga docenterna Bertil Gärtner och Per Erik Persson ämbetet (”vi hade ju som docenter tid över”, sa Bertil). Professor Harald Riesenfeld var svårartat irriterad över anklagelsen att företräda en romersk-katolsk ämbetssyn och svarade några år senare med att undra om det fanns tabuiserad forskning. med frågan om Persson bestämde vad som var tabu eller vem som skulle göra det? Harald förbehöll sig rätten att forska om alla möjliga teologiskt intressanta ämnen. Jag gillar därvidlag Haralds hållning mer än Per Eriks.
Per Erik Persson kommer jag att bevara i minne särskilt när det gäller hans upprepat deklarerade förvåningar. PEP kunde nämna något som han inte riktigt förstod (eller ville förstå) som ”egendomligt”. Användbart. Liksom hans replik, som uttryckte hans professorala förvåning: ”Har ni verkligen inte läst den boken?” Det är mycket i tillvaron som verkligen är egendomligt och detta gäller inte bara teologiska argument och världen är fylld av böcker vi verkligen inte har läst fast vi borde ha gjort det. Att Per Erik ogillade högkyrkliga var allom uppenbart. Fast mot mig var han vänlig: ”Jag trodde aldrig att du skulle kunna skriva en så bra avhandling”, som han sa. Sådant bevaras i ett tacksamt hjärta.