Brevskrivarna, del 3

Den som tar frågor om miljö, väder och klimat på allvar har skäl att bli bekymrad. Miljön kan vi vårda, vädret kan vi klaga på, men klimatet är en storhet som går utöver vårt vanligaste förstånd. Antje blandar kategorierna friskt, Extremväder blir ett utslag av klimatkrisen, förstår jag (brevet s 6)

Att biskoparna hamnade i klimatbranschen tror jag beror på att dr Dag Hedin, som då var på ärkebiskopens kansli, anade att klimatet var nästa stora fråga och att denna omständighet tarvade engagemang. Det insåg Wejryd, när Hedin berättat det för honom, och på kuppen blev ärkebiskopen hedersdoktor vid Ultuna. Har han tackat dr Hedin för att han hade förstått och därmed banat vägen vidare?

IPCC tror jag att jag misstror. Kan verkligen vetenskap fastställas genom politiska beslut på mellanstatlig nivå? Så har IPCC nått fram till sina beslut. Naturligtvis är somligt alldeles riktigt, men antagligen annat helt felaktigt, dvs politiskt korrekt men i sak fel. Jag kollar inte bara böcker utan nätet, Klimatsans och Klimatupplysning erbjuder en del tankeväckande. Och jag går inte fri från den föreställningsvärld jag råkat in i. Några aktivister har fått biskoparna att skriva just de de vill ska skrivas. Somligt blir en apologetik för veganlivet och ett annat samhälle med mindre konsumtion. Det låter lite som hos den danske domprosten Jensen på sin tid. Och lite roligt är det att läsa, när Svenska kyrkan satsar just på stordrift. Det betyder naturligtvis inte att biskoparna ska utsättas för rå drift. De vill väl. Men jag skulle vilja fråga hur biskoparna ser på kärnkraften nuförtiden. Linje 1 (kärnkraftslinjen) hade ju Christina Odenberg som frontfigur… Kärnkraft är riktigt klimatsmart, har jag förstått. Vad säger Christina nu? Och biskopsmötet alltså?

När jag läser biskopsbrevet med frågan om hur biskoparna tar ansvar för min själ och dess oro, blir jag konsternerad. Inte så att de försummar att tala om oro. Visserligen heter det ”klimatkris” i brevet, men det verkar som om biskoparna skärpt språkbruket till ”klimatnödläge” i de mediala kommentarerna. Sådant syftar väl till att skrämma mig. På Klimatsans framförs uppfattningen att det nya språkbruket just är ett språk för att göra mig rädd(are). Antje igen: ”Oro och ångest, men också skuld och skam i relation till klimatet är allmänna samtalsämnen.” (brevet s 6). Detta tror jag faktiskt inte stämmer i sak.

Oro handlar det om i brevet 24 gånger, ångest nio – men depression bara tre. Då serveras också en förteckning på krisreaktioner med, tror jag, poängen att jag inte behöver ge upp hoppet. Varför inte det? Har biskoparna inte riktigt förstått både att vi ska dö, hela bandet, och att jorden är ändlig och slits ut som en klädnad. Läser biskoparna inte Uppenbarelseboken annat som en skildring av hur de kristna hade det i förhållande till världsmakten Rom?

Jag kollade lite vad som sägs om Frälsaren själv. Det beror förstår på att vi egentligen aldrig fått ett biskopsbrev om Jesus. Då får man vara nöjd med några smulor här och var. Antje talar om Jesus som förebild för oss människor, som axlar ansvaret i ett kärleksprojekt. (brevet s 5). Här slår den gamla, ack så trista, liberalteologin igenom. Det går jag inte på. Sen vill biskoparna be-svära Jesus med att vi ska bli känsliga för människors och hela världens lidande. (brevet s 7). Vill jag verkligen detta? Alls icke! Han är Frälsaren, inte jag. Detta är en bön som bara passar illa åtgångna neurotiker. Men de blir glada just när de blir deprimerande, som ni vet. Usel själavård är detta. Möda och slit och krav. Olutherskt så det smäller om det. Att Jesus uppfordrande ord ringer i våra öron i klimatdiskussionerna, menar biskoparna också (s 10). Men de fuskar. Jesus talar om människor som vägrar se Honom, tidernas tecken! Jonatecknet, det om död och uppståndelse i den ordningsföljden. (Lk 12:56 och Mt 16:49). Är de svenska biskoparna klena i exegetiken?

Lika fritt från Jesus, Kyrkans Herre, blir det när det tjatas om ”krisens existentiella dimensioner” (brevet s 92). Kyrkorna är tydligen platsen där vi vidgar vårt individuella till gemensamma framtidsbilder. Hoppsansa. ”Som kyrka ska vi bereda plats för det existentiella samtalet och vara beredda att i själavård möta människors oro kring klimatet. Genom kyrkans liturgi, riter, sånger, böner och förkunnelse hittar vi språk, kraft och inspiration för att förändra vårt liv och påverka samhället.” Detta är lagförkunnelse och en instrumentell syn på vad Kyrkan är. Vart tog Jesus vägen? Men det blir så här när biskoparna ska ägna sig åt ”hållbart samhällsbygge” – nu lika väl som å medeltiden. Biskoparnas bild är att de religiösa traditionerna ofta äger ”en kulturell integritet, ett andligt djup och en moralisk kraft som de sekulära perspektiven kan sakna.” (s 92 fortfarande) Vad det än betyder så ser jag biskoparna framför mig som kvinnor och män med kulturell integritet, andligt djup och moralisk kraft. Blir jag vid denna åsyn upprymd eller upprörd?

Det nya mantrat är att förresten att vi ”delar bröd och vin i mässan”, det där med vin är tveksamt och blandningen med guarkärnmjöl, som distribueras, går jag inte på. Men strunta i det och fundera över varför det inte längre sägs att Herrens Jesus Kristus kommer till mig i eukaristien och att detta är själva grejen, om man så kan säga om Frälsaren och det liv döden inte rå på, som läggs in i min kropp.

När jag ändå odlar min okunskap, varför heter det att något ”sägs i Bibeln”? Det verkar lika meningslöst som att påstå, att något sägs på folkbiblioteket. Är det inte Jesus själv som talar till mig? Sägs i Bibeln! Och att evangeliet är ett glatt budskap som gör vad det säger är ett perspektiv som helt saknas i biskoparnas brev. De nöjer sig med att leka inkännande med den oro de både skapar och understöder.

Vi är några som tänker kritiskt och inte går på varje budskap. Därför blev vi kyrkokristna. Därmed är vi lätt allergiska mot fromsintheten, den som draperar sig i ord och stämningslägen samt stiger fram med väldiga anspråk på ledarskap. Frågan biskoparna ställer (brevet s 88) avslöjar dock hela den episkopala tankevärlden: ”Kommer de som nu kan betala för att ligga på stranden i Thailand satsa på sånglektioner i stället?” Ska jag fråga i högmässan i Pjätteryd på söndag? Det är frestande… Vad är det för biskopar vi hålls med? Det är kanske bättre att de inte skriver brev ihop? Det skulle på sin tid biskop Nygren sagt. “Skriv inget ihop med andra, för det kan du inte stå för”, menade han.