Brevskrivarna, del 2

Biskopsbrevet om klimatet följde jag upp genom att läsa professor Lennart Bengtsson, Vad händer med klimatet? (Karneval 2019). Dessförinnan har jag läst Gösta Petterssons Falskt alarm, som finns att ladda ner på nätet någonstans, men jag skaffade den tryckta versionen. Frågorna professor Pettersson ställer är, med ett oefterhärmligt uttryck, ”begrundansvärda”. Jag har inte läst Elsa Widdings bok Klimatkarusellen. Hur stora kostnader för bokinköp vill Biskopsmötet åsamka mig? Å andra sidan tycks det av deras brev till mig att döma, inte vara så, att biskoparna själva läst böckerna. Då hade de väl kunnat polemisera mot deras slutsatser.

När det handlar om IPCC är jag i grunden skeptisk. Jag uppfattar, att det som sagts mig inte är sant. Det är inte 97% av forskarna som larmar om klimatet. Jag har förstått att Illinois University tillfrågade 10.257 forskare och fick svar från 3.136. Ett bortfall på 70% betyder att studien blir meningslös. Därefter kollades vilka forskare som var tillräckligt klimatkunniga och 77 återstod. Av dessa var det 75 som slog larm på det vis som IPCC redovisar. Det är 97% av de 77. Ni får själva räkna ut vad 75 av 10.257 blir, men 97% blir det inte, det fattar till och med jag.

Mitt nästa problem med IPCC handlar om beslutsprocessen. Det görs ett politiskt urval av fakta och så bedrivs inte fri vetenskap. Dessutom är det stora intressen inmängda i klimatfrågan, så stora att de uppenbarligen styr intresset att larma. Det är inte så att jag misstror att jorden blivit varmare eller att vi har mer koldioxid. Min undran gäller vad vi människor påverkat och vad vi kan göra. Biskoparna har en hel åtgärdslista som tar tid, kraft och pengar från annat viktigt, det fattar jag. Men Lennart Bengtssons slutsats att det inte finns någon anledning till framtidsdytopi, inget behov av ”politiskt bravado” däremot behov av nyfikenhetsforskning, att talet om en ”tipping point” saknar seriöst vetenskapligt stöd samt att vi inte kan göra mycket för att förhindra en fördubbling av atmosfärens halt av växthusgaser till år 2035. Skräckberättelserna går professorn inte på. Jag har betalat 299:- för att få denna utmanande tröst. För maningen blir att vi långsiktigt, förnuftigt och med ekonomiskt förnuft planerar för framtiden. Mer kärnkraft till exempel. Vad tycker biskoparna om det? Att de återger talet om ”tipping point” på s 18 i sitt brev noterar jag. Vad tycker Bengtsson om det?

Vad gäller Sverige är landet för närvarande koldioxidneutralt, noterar Lennart Bengtsson (aa s 76). Den svenska skogen växer och där har vi vår kolsänka. När biskoparna då markerar att Sveriges utsläpp är ”helt ohållbara” (brevet s 28) kanske man måste undra lite.

Jag lärde mig att skilja mellan Prediktabilitet 1 (väderleksprognos med angivande av stund, slag och ställe) och Prediktabilitet 2 (klimatmodell utan tidsangivelse). Vädret kan förutsägas inom en kortare period. Klimatet kan fastställas efter 30-100 år. Tänkvärt om det ska vara reda i debatten. Biskoparna kan inte mer om vädret än vi andra hur mycket de än pratar i det eller om det. Det gör de förstås inte. De skriver om klimat. Och här blandas, som ni vet, kategorierna friskt. Sommaren2018 var varm men på 1970-talet var det den hotande istiden vi talade om. Minns ni? Då skrev biskoparna inga klimatbrev fast vi huttrade. Sommaren 2018 gick det knappt att påpeka att somliga somrar tidigare varit lika varma eller varmare: 1858, 1901, 1914 och 1937 t ex. (aa s 199)

Professor Bengtsson är förresten kritisk mot de extra elavgifter vi måste betala i svenska hushåll. ”Detta borde ha kunnat lösas på ett mera korrekt och transparens sätt”. (aa s 205) Det gillar jag,
någon som bryr sig om mig och mina kostnader. Biskoparna sa inte ett ord om el-räkningarna…

För biskoparna är det bråttom. ”Så fort som möjligt” måste samhället bli klimatneutralt, vad nu detta kan betyda. (se brevet s 6, s 18, s 24, s 25, s 29 och s 90 t ex) Att Sverige är koldioxidneutralt vet vi redan. Vet biskoparna? Men klimatneutralt? Och så får vi inte lämna en springnota till barnbarnen. (se brevet s 56) Men springnota löper man bort ifrån och lämnar personalen på krogen med kostnaderna. Det gör inte vi. Klagar barnbarnen ska de ha svar på tal. Vi har gett dem mer positiva tillgångar än vad vi hade, vi som inte ens hade datorer av trä, än mindre mobiltelefoner och smart-phones. Bråka inte med oss. Ta vara på den utbildning ni får och bli dugliga samhällsmedborgare, det är vad de ska få höra.

Biskoparna menar, att förekomsten av låga extremtemperaturer har minskat. Jaha. Så hur är det i år i Argentina, USA och Kanada? Men dessa låga temperaturer handlar om väder. Inte om klimat. Blanda inte kategorierna! Biskoparna menar, att många extrema väderhändelser väl stämmer överens med vad klimatforskarna sagt (biskopsbrevet s 26). De observanta uppfattar en medveten glidning…

Biskoparna talar om ”krisens existentiella dimensioner” och och vinner samhället på att ”låta de religiösa traditionernas sociala och etiska ’kapital’ få bidra till ett hållbart samhällsbygge.” Varför? ”Dessa äger ofta en kulturell integritet, ett andligt djup och en moralisk kraft som de sekulära perspektiven kan sakna.” (brevet s 92 men också s 48). Läs den meningen en gång till och visualisera sedan biskopsmötet för er inre syn – eller kyrkostyrelsen eller stiftsstyrelsen eller det lokala kyrkorådet: kulturell integritet, ett andligt djup och en moralisk kraft.

Fortsättning måste följa med frågan hur biskoparna själavårdar oss i denna kris. Överträffar de Lennart Bengtsson månne? Han gav sakkunskap, arbetsuppgifter och lite mod. Gör biskoparna? Är det en förnimmelse att skillnaden är att Bengtsson vet vad han skriver om? ”Vad vet väl jag, gamla fnask, som domprostinnan i Linköping frågade”.

Kyrklig samling kan behöva ett ekonomiskt tillskott. Swisha 123 181 84 75