Jag har läst Ett biskopsbrev om klimatet. Jag kollar referenserna, för det gör sådana som jag. Vi är utbildade att göra så och rår på så vis inte för detta av staten betalda oss tillfogade särdrag. Jag visste inte att biskoparna var så pålästa just om klimatet. Man lär sig. Där har de suttit afton efter afton efter hårda mödor i stiften (och kyrkolivet på nationell nivå samt ut i den världsvida kyrkan…) och pluggat för att kunna vägleda oss fåkunniga. Det kan tyckas otacksamt att problematisera och fråga sig för i detta läge, men kanske kan man drista sig likväl?
Jag börjar med det teologiska. Det stora kristna perspektivet är ju Herrens återkomst. Jag sökte just det begreppet. Jag såg att biskoparna talar om ”föreställningar om Kristi återkomst”. Är det verkligen en ”föreställning” att han ska komma tillbaka och att allt då skapas nytt? Denna insikt ändrar inte förvaltaransvaret, inte ens det nya lite malliga uttrycket att vi är Guds medskapare (är det något annat än det krucifix utan händer Jadmilla Bulla gjorde och jag fick och som nu häger i ögonhöjd när jag går ut från mitt arbetsrum?). Men det eskatologiska blir konstigt i biskoparnas version. ”När allt är slut är Gud nära.” Jo, men väldigt långt ifrån, väldigt långt: ”Gå bort!” säger Herren. Är biskoparna månne oförmögna till allvar i salighetssaken och ersätter detta med klimatnödläge?
”Jesus leder oss in i värld av glädje och helande”, säger biskoparna. Jag har sett medeltida målningar av helvetet och där kunde jag se biskopar… Det var på Gotland så i varje fall biskoparna i Visby borde veta. Nå, biskoparna försöker, förstår jag, hantera allvaret i Uppenbarelseboken genom att tänka sålunda: ”Mycket talar för att denna bok är en svidande kritik av den tidens imperialistiska makt, Rom.” Då är det väl egentligen rätt slutsnackat och angår oss inte. Då förstår jag att biskoparna ser den ödesdigra brådskan med hoppets och beslutsamhetens blick. Nu har jag gått igenom sidorna 74-77 i brevet. Brevet är 110 sidor långt – och så finns det sådana som klagar över att aposteln Paulus skriver långt!!!
Jag noterade, dum är jag inte, språkbruket. Jesus säger ingenting i egentlig mening. ”I Markusevangeliet står det att Jesus förkunnade Guds budskap…” (s 69). Man (en) skulle vilja fråga biskoparna: Sa Jesus så eller är det ett påhitt av en evangelist? Jag undrar för det påstås rakt av att Jesus uppfordrande ord” om ”hycklare” ringer i våra öron. Det skriver Lukas. Men hur är det? Sa han det eller inte? (s 10)
Dopet märker oss för alltid med skapelsens livgivande vatten, skriver biskoparna men anför också löftesordet. Detta är ett dunkelt tal. ”Vattnet verkar det förvisso icke”, lärde oss fader Luther och dopet blir mer et löftesord än detta att vi märks med Andens sigill. Omvändelse blir att ”dagligen justera kompassen i riktning mot nåd, frihet och kärlek.” Jaså. ”Omvänd oss till dig, du vår frälsnings Gud”, har jag bett och tänkt att kompassjusteringen nog inte är något jag klarar av. Men jag är nog inte vidsynt nog, trångt kyrkligt dogmatisk som jag är och intresserad av frälsningen på ett sätt som är biskoparna främmande. Det blir lätt så för oss i det andliga grovhuggna. Biskoparna är fiiiinare: ”Det vi gör av kärlek till Gud, skapelsen, varandra och oss själva är ett svar på den gudomliga kärlek som strömmar i och genom skapelsen och därmed också i och genom oss.” Då undrar jag vart Kyrkan och frälsningen, gudstjänsten, sakramenten och allt det tagit vägen om det är skapelsen som gäller.
Det blir fortsatt fiiiint: ”Tydligast gestaltas den i Jesu Kristi självutgivande kärlek till världen.”
Vad betyder detta fiiiina? ”I ett kristet perspektiv är allting gåva innan det blir en uppgift.” Skulle inte de mosaiska trosbekännarna också säga detta? Kanske med tillägget att omskärelsen är just ett sådant konkret tecken på gåva och uppgift? Fråga centerpartisterna till råds, en sådan är kyrkomötets ordförande så hon finns ju nära till hands för biskoparna. Jag har ägnat mig åt s 73.
Problemet kanske mindre är teologiskt, men när jag läste meningen (s 57) tänkte jag på en usel predikan, en sådan som Anden brukar söva mig under, för att jag ska slippa lyssna. Anden vet att jag på gund av min skapnad är känslig för pretentiöst skitprat i allmänhet och i det andliga i synnerhet:
”En del av styrkan i kristen tro är att den ger oss hopp och kraft att, driven av kärlek, lämna vanmakten bakom oss för att förändra och skapa nytt.” (s 57)
Det är väl den styrka som driver Svenska kyrkans biskopar och som sätter spår runtom i stiften? Tog det inte emot lite att få till den meningen när vi är goda lutheraner, som vet något om simul, konsten att på en och samma gång vara syndare och rättfärdig. Det kanske bara gäller somliga av oss: Biskoparna (”vi”) ”drivs av kärlek till Gud och Guds skapelse” (s 13)
Nu tyar jag inte mer. Men jag kanske tar nya tag och granskar biskopsbrevet politiskt och själavårdsmässigt. Är det på målningar i Stenkyrka, som biskopar återfinns i helvetet? Nå, på motsatta sidan i koret finns det några biskopar i himlen också. Var biskoparna som skriver biskopsbrev om klimatet hamnar, återstår att se. Om nu inte också sådana bilder främst är att uppfatta som kritik av den imperialistiska makten Rom och därför i vår tid och för framtiden inget att egentligen bry sig om. Vi har ju i stället klimatet att tänka på.