Jag mödar mig med klimatfrågan i den meningen att jag blir allt mer frågande. Vem i hela världen kan man lita på? Förnimmelser är inte detsamma som kunskap, men ingen kunskap utan förnimmelser. Och misstänksamheten som hermeneutisk nyckel är en hållning som skapar lärjungar till Jesus när de inser att man bara ska lita på sådant som makthavarna och deras aktörer dementerat. ”Lärjungarna har stulit kroppen när vi sov”, hette det. Misstänksamhetens fråga är självklar och kyrkofadern Augustinus ställde den: ”Hur kunde de se det när de sov?” En kristen borde vara programmerad att inte gå på vad som helst och därför inte argumentera hur slappt som helst utan vara beredd att svara sakligt.
Alltså får det bli ett avbrott i klimattänkandet eftersom Sveriges Kristna Råd skulle svara SD:s Jimmie och Aron. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/4qG1ER/nar-manniskovardet-hotas-reagerar-vi-sd Det är ett dumt svar. Jimmie och Aron kan av det svaret bara dra slutsatsen att deras kritik bär. Varför är det dumt? Därför att svaret är politisk retorik. Lyssna på motangreppet!
”Sverigedemokraterna tycks föredra en retorik där det ofta är svart eller vitt.” Tycks är signalordet. Tycks för vem? Det behöver ingen förklara. Det bara tycks. Som svar på invändningar är detta dumt. Fortsättningen är inte bättre: ”De ger enkla svar på svåra frågor. Sådan är inte verkligheten.” Nu är anklagelsen svepande och verkligheten är ibland sådan, att enkla svar duger. Hur skulle det annars vara?
”Vi kyrkoledare” uttalar oss eftersom det är naturligt, heter det vidare. Det beror på, håll i er, ”det tryck och den förväntan som finns i våra församlingar där det finns ett stort engagemang för asylsökande och flyktingar utifrån kristen tro.” Är det alltså ett opinionstryck SKR svarar mot och inte moraliska problemställningar?
Argumenteringen drar iväg. Eftersom Sverige förbundit sig att värna asylrätten ”går det inte att bestämma ett högsta tak”. Men det skulle kanske gå att fundera över vad som håller på att hända när de som inte har asylskäl likväl är kvar i landet och måste försörja sig… SKR inser att migrationen ”lyfts fram som den faktor som tar resurser från andra samhällsområden”. Obestridligen är den en faktor. Men SKR-ledningen vikll, som det heter, ett annat narrativ: ”Man kan fråga sig varför politiker och rättsväsende inte ägnar mer tid och kraft åt att exempelvis försöka stävja den flykt från gemensamt ansvar som görs genom undanhållande av skatt och liknande.” Till detta kommer det uppenbart knappast korrekta eller i vart fall inte svartvita påståendet att migrationen ger mycket tillbaka ”exempelvis genom arbetskraft”. Det har visat sig att riktigt så är det inte. Inte ännu. Antagligen aldrig. Det är möjligt att denna omständighet inte ändrar den moraliska förpliktelsen det ringaste.
Nu var det nog inte så att Jimmie Åkesson och Aron Emilsson ifrågasatte asylrätten. De ifrågasatte väl migrationspolitiken och ogillade att de kyrkliga driver en politisk agenda. Nu har de fått svar undertecknat av SKR:s presidium (Anders Arborelius, Daniel Alm, Benjamin Dioscoros Atas, Antje Jackelén och Karin Wiborn). Kunde verkligen inte detta presidium bättre? Kunde inte ens kardinalen förnimma vad kritiken i grund och botten gick ut på; en kritik av en politiserande kristenhet. Jag menar, Aron sitter i kyrkostyrelsen… Och ska nu andra anklagas för svart-vitt tänkande, kanske svaren kunde vara inte bara lite mer melerade utan kanske till och med mer kulörta? SKR:s presidium har gett den antiintellektuella hållningen fem ansikten. Det var dumt. Ibland gäller det inte mest att hålla samman utan mer att hålla käft (Bjørnstjerne Bjørnson) om dialoghållningen tycks obekväm och självkritiken obekvämare. Vi har inte bara det stora engagemang SKR-presidiet menar sig se. Vi har en tilltagande kritik av migrationens konsekvenser. Också bland dem som söndagligen återfinns i Herrens sköna gudstjänst.