Det är minst sagt uppseendeväckande. På Facebook berättar en kvinna om sina trauman från barndomen för att beskriva sin far. Han kan inte tycka att läsningen är munter, ingen annan heller. Men upplevelsen förnekar ingen. Kanske kan några tycka att den sortens uppgörelser ska skötas i en mindre krets än Facebook, men kulturer skiftar och just nu upprätthålls inte gränsen mellan det privata, det personliga och det officiella med särskild noggrannhet. En komplikation i sammanhanget är att berättelsen sätts in i ett sammanhang; fadern har blivit arbetslös. Nu gällde dock inte kritiken som gjorde att han blev arbetslös, något han gjort, utan något värre: tankebrott.
Detta må vara. Den som är sårad i barndomen stiger fram. Hur eller hur står föräldrar i det läget rätt maktlösa. När Jan Myrdal skrev jagromanen Barndom ville Alva och Gunnar Myrdal dokumentera, att Jan haft en lycklig barndom. Det blev också konstigt. De la (sorterat) material i Arbetarrörelsens Arkiv för att eftervärlden skulle veta. Men detta ändrar inget, inte romankonsten men allra minst upplevelsesanningen. Alla har rätt till sina upplevelser. Men sanningshalten kan inte diskuteras, allra minst publikt. Varför inte? Alla har inte rätt till sina fakta men alla kan inte heller avgöra vad som är fakta eftersom det saknas material.
På Litorina folkhögskola är fortfarande den som sagt upp sig (förmåtts säga upp sig) anställd. Det är alltså en arbetsgivare, som inte bara i medier presenterar medarbetaren som kvinnofientlig rakt av utan som också lägger ut barndomsskildringen på skolans egen facebooksida. Jag har skrivit om karaktärsmordet tidigare. Men har ni förstått att skolan fortfarande är arbetsgivare, med arbetsgivarens ansvar för arbetstagaren, men agerar så här. Vad säger facket? Finns det ett fack för munkar och finns det i munklivet en tanke att vara fackligt organiserad? Jag vet inte. Men inte bara ett fack utan hela den fackliga rörelsen borde lägga märke till fenomenet. Kan detta hända en, kan det hända många och kanske alla. Inte alla samtidigt – men alla står i riskzonen. Alla som kan ana att de hyser andra åsikter i somliga frågor än arbetsledningen i vart fall.
När det gäller anklagelser för tankebrott får arbetsledningen ta vad den kan få tag på, det förstår vi. Vi har ju inte riktigt tillgång till den sovjetiska psykiatri som fordomdags sattes in. Arbetsledningen kommer ännu inte in i hjärnvindlingarna så att vi klart kan dokumentera förgriplig tankeverksamhet. Men karaktärsmord går alltid att genomföra. Nog finns det i varje situation någon som kan stå till tjänst med negativa upplysningar eller negativa känslor? De kan redovisas. Och så redovisas de av arbetsgivaren på arbetsgivarens öppna forum; Facebook.
Jag undrar om skolledningen – läs: rektor och styrelseordförande – borde klara sig undan nu? En enskilda person ska inte i något sammanhang hängas ut så här, allra minst av en med offentliga medel finansierad folkhögskola. I skolans styrelse sitter politiker från kommun och region…
Den rätt självklara frågan anmäler förstås omedelbart: Vad är det som gör att skolledningen måste ta till metoder av detta slag? Finns något att dölja? Börjar advokaten Werner inse, att tankebrott ännu inte är straffbara i Sverige. Jag kanske inte behöver påminna om hur det var i Sovjetunionen, rektors fosterland.
Jag har väl anledning vara tacksam att min familj inte är exilbalter, men det finns sådana familjer med familjemedlemmar jag tycker om. De har levande relationer med både Estland och Lettland. Hur kul tycker de det är, att rektor och styrelseordförande är konsuler för deras fädernesländer? Ska de ringa respektive ambassad och uttrycka ogillande? Det kunde bli intressant på många sätt. Det är ju inte som privatpersoner de såta två agerar… Och som de agerar sen!