Torsdagar innebär speciella vedermödor, som ni vet. Några av oss, men inte så många, prenumererar på vedermödorna för egna pengar. Vi läser kanske mest uppmärksamt. Och tänker kanske mer på det vi läser?
Som följetongen om SKUT. Nu samlar sig SKUT-familjen (den tänker sig vara just så!) för att få mer pengar och mindre byråkrati. Det önskas en ordning utan medverkan från Kyrkans Hus i Uppsala, den medverkan som resulterade i att tidigare chefer fick gå och i den där juridiska mångmiljonutredningen ni minns – fast det mest tycks vara jag som påminner om den. Det gör jag å andra sidan gärna. Och jag har för länge sedan slutat ge kollekt till SKUT. Jag tillhör inte familjen och tycker att det finns annat att göda än just en organisation som inte vill ha mig men gärna mina pengar. Då blir pengarna till större glädje på annat håll. Systembolaget och ICA Grytan i Moheda kanske. Där säljs sådant som bygger upp. Min kropp alltså.
Risken nu är uppenbar. SKUT-familjen är inte alltid populär ens bland församlingspräster. Dessa, där det verkligen återfinns lågsinnade individer, uppfattar understundom SKUT-präster som en samling dribblare med hög social kompetens – men kanske inte så mycket mer. De förverkligar sig själva och bygger sina egna riken. Detta var problemet förr i världen när kyrkoherdar satt i utlandsförsamlingar under decennier men under decenniernas gång tappade all anknytning till det vanliga livet i Svenska kyrkan. Alltså infördes 5-årsförordnanden med chans till förlängning. Det var inte så unikt men svårt att hantera praktiskt . Systemet påminde om hur det var med en fast grundtjänst när man hade en annan. Rektor Guntsch på Katedralskolan i Växjö hade sitt lektorat i Göteborg och på ”hans” lektorat (som han aldrig återvände till) satt en vikarie. Förhållandet var dock nog beskrivet i förteckningen över elever och personal.
Den inbyggda misstänksamheten mot SKUT kunde verbaliseras då och då. ”Svenska kyrkan skulle bedriva verksamhet för skattesmitare, alltså de som bosatt sig utomlands och till och med slapp kyrkoavgift men ändå fick kyrklig service”, hette det. SKUT-familjen var inte alltid så populär som den trodde även om SKUT-präster kunde komma hem och hålla föredrag på syföreningsdagar.
Somliga av oss var vänner till utlandskyrkan sedan barnsben. Ibland tog vår fromma moder på utlandsresa oss till en sjömanskyrka och Lars Carlzons böcker om sjömansprästen (han skrev två) lästes. De var bra. Detta är historia.
Nu då? De ständiga klagomålen ska nog trots allt inte avvisas. Några av de klagande har jag lärt känna som kloka människor och några av beslutsfattarna räknar jag alls inte in i den kategorin. De beslutar på de underlag som levereras, men de är inte tillräckligt kyrkliga för att ha den intuition som behövs inför information. ”Var är en hund begraven?” är inte frågan de ställer. De ställer inte ens frågan ”Var ska hunden begravas?” Ingen kritik. Jag konstaterar ett sakförhållande. De som kommer den politiska vägen har inte den självklara kyrkliga fostran i ryggen som andra har. De varsnar inte problemen. De är skolade att läsa sammanträdeshandlingar och vad ska de annars göra när de nu inte levt Kyrkans liv?
Hur ska ansvar utkrävas för beslut och felbedömningar? Har ni något bättre förslag än att praktisera de bärande principerna för trappstädning? Någonstans har en ordförande och en generalsekreterare att ta ansvaret just här och när de inte gör det – eller har gjort det– ta ansvaret att avgå. Trappor städas uppifrån och stegvis neråt.
Antje blir 65 nästa år. Hennes svaga svenskkyrkliga förankring gör att hon inte riktigt förstår vilken kyrka hon ska vara ärkebiskop för. Alltså måste hon ägna sig åt annat. Inte minst undvika den dagliga kanslitristess, som hennes företrädare fick ta tag i. Det var något liknande i Lunds stift. Antje kunde ställa in ett sammanträde med stiftsstyrelsen eftersom hon skulle utomlands. Nu har hon många resdagar och struntade t ex i kyrkostyrelsen när kyrkomötesskrivelsen om kyrkohandboken och alla andra skrivelser skulle beslutas. Antje skulle i stället stå på Petersplatsen när Frasse fick en tavla av ikonmodell som tack för att han varit i Malmö.
Detta betyder att göromålen i Antjeborg strukturerats om. Tjänstemän tar över uppgifter som ärkebiskopen normalt har hand om, dvs följer från start till mål. Antje driver i stället sina älsklingsidéer men de är, på gott och ont, inte riktigt sådant som grott och växt i Svenska kyrkans vardag. För detta ska förstås inte Antje kritiseras. Hon twittrar också, hon Hanif Bali och Donald Trump. De som valde henne ville väl ha just detta, det är grundhållningen. Endast ett fåtal frågar om elektorerna visste vad de valde. Inga namn! Det rimliga är nu att förbereda tacket och farvälet till Antje. Hon presterar inte vad en ärkebiskop ska prestera, men hon är sysselsatt under tiden och roar sig med sina kompisar.
Men ordnar inte generalsekreteraren det hela?
Helén Ottosson Lovén är en förträfflig person. Hon var duglig ekonomichef, men i turbulensen när Lars Friedner sparkades av Wejryd fick hon ta över tillfälligt och det tillfälliga blev förlängt och permanent. Hon avses sitta i fem är till… Men hur svenskkyrklig är hon, var träffar man henne söndag förmiddag? Hon externrekryterades som ekonomichef, jag upprepar. Internrekryteringar kan man med skäl undra över och det är skillnad på en generalsekreterare som blir generaldirektör eller hovrättsråd eller en som varit statssekreterare och chefredaktör. Helén har inte varit statssekreterare och blir aldrig generaldirektör eller hovrättsråd. Nu är det sagt. Denna lilla omständighet kan förklara de besinningslösa besluten om juridiska granskningar i multimiljonklass. Det är en självklar räddhågsenhet som styr i Antjeborg. Denna räddhågsenhet måste jag se som ett plus för en ekonomichef, men inte lika självklart en tillgång för en generalsekretarre, som behöver hålla ihop den information hon får med den intuition hon har. Och intuitionen måste vara kyrkligt formad/präglad.
Det är alls inte konstigt om denna nervositetskultur sprider sig och resulterar i långsamma beslutsvägar eller, som värst, i förlamande beslutsångest. Det är här som SKUT-kulturen (bortsett från familjekultur) illustrerar. Men det handlar inte bara om SKUT.
Skifte på två stolar; ärkebiskop och generalsekreterare och därefter med nya i ledningen en sedvanlig städning av kansliet. Det är inte konstigare att en sådan behövs än att allt växande måste hållas efter. Äpplen faller i vår trädgård och ska tas upp, björken släpper ris och snart måste det höstgrävas för att inte tala om mödan med gräsklipparen. Helt naturligt alltså.