Modéus II presenterar sig som en ”rationell individ med både respekt för livets komplexitet och smak för logisk argumentation”. Det är ofta underhållande när vi förstår någon översåtes självbild. Läs artikeln på aftonbladet.se.
Nu är Modei ärende att försvara religionen och den religiösa mångfalden. Det gör han efter en utläggning om att religion handlar om att återknyta och kommer till slutsatsen att ”längtan efter att återknyta gör oss mänskliga”. Gör oss? Är inte denna längtan just en del av det mänskliga – även om den kan styra fel och ersättas av substitut?
Det var den muslimske busschaufförens bön, när han hade rast, saken gäller. Att han blev brännpunkt för debatten ”handlar om fientlig inställning till muslimer”. Detta hör ”samman med en allt vanligare uppfattning att både religiösa människor och religiösa bruk är aparta.” Konsekvensen blir att vi gör oss ”okänsliga för vår egen längtan efter det som är större”. Att Modéus II talar om ”det extrema, religionsfobiska Sverige” noteras. Här kunde pigga kvällstidningar följa upp.
Man kanske kunde mena att argumentationen haltar, men egentligen hoppar den nog.
Man kunde också mena, att det är andra än just de religiösa som ska försvara religionsfriheten så att det inte blir tal i egen sak.
Man kunde förstås också be (sic!) Modéus II utveckla talat om Sverige, fosterlandet, som extremt religionsfobiskt. Ska vi jämföra med Frankrike? Är det fel att undra hur biskopen i Växjö på sina resor i stiftet möter religionsfobin?
Å andra sidan: Ska vi vara förvånade?
Är inte problemet själva logiken?
Först okunskap om den egna historien och en rik föreställningsvärld om hur det har varit med Kyrkans och prästernas makt (i detta narrativ intet om vilka som med folkligt motstånd byggde upp det svenska skolväsendet).
Därefter okunskap i största allmänhet om vad kristen tro handlar om, skolundervisningen eroderades med avsikt och det som ersatte kristendomskunskapen gav ingen kunskap och konfirmationsundervisningen blev alltmer en torso. Det fira tänkandet som avsågs med läroplansreformer resulterade i frihet från tänkande av två skäl: 1) behövs inte och 2) finns inte redskap för. Jag nämner som hastigast att de teologiskt utbildade prästerna överlät konfirmandarbetet till andra kategorier anställda. Dessa besjälade personer hade i stort inte avlagt några högre teologiska examina men det behövdes inte för den underhållning de i stället för undervisning skulle består den minoritet av 15-åringar som valde att, som det heter, ”konfirmera sig”.
Lite patetiskt är det förstås med satsningen på undervisning, den kyrkomötet ska göra. Det blir fokus på en, men bara en, av delarna – men inte på helheten och helheten måste vara inte ”Religionen” utan den tro som ska traderas genom levande församlingar, de som byggs inifrån. Det är just denna hållning Svenska kyrkan i praktiken kraftfullt markerat emot.
Av någon ande leddes jag att lyssna till engammal intervju med ärkebiskopen Anders Wejryd. Den var från 2009 och han fick frågan hur det skulle vara med Svenska kyrkan om 10 år. En hel del skulle vara annorlunda, sa Wejryd (vilket kanske inte ska förstås som att han tittat nog i spåkulan) men, och det var tryggt att höra, Svenska kyrkan hade 6.8 miljoner medlemmar och det har Svenska kyrkan om tio år också. 2019 sålunda. Vi vet svaret. 5.8 miljoner. Och detta tapp på en miljon medlemmar undviker biskoparna inte bara att tala med sina stift om, de har inga motmedel. Och denna senare omständighet förklarar den förra! Jag säger inget om detta. Men nog fattar jag att stiftschefer hellre talar om ”Religionen” och ”religionens utrymme” i termer av längtan som återknyter för att göra oss mänskliga än om den tro som talar om hur Gud blivit människa. De vet att passa sig för anstöten. Jag går inte på det för egen del. Däremot har jag full förståelse för att Modéus II speciminerar inför valet av ärkebiskop om några år. Och jag drar slutsatsen att det inte blir särskilt mycket av alla de stora satsningarna. Som vanligt, alltså.
Hade jag inte skrivit om saken tidigare kanske Modéus II kunde få svara på frågan vad ”religiös mångfald” i Svenska kyrkan skulle betyda och vad talet om att ”orka försvaret av minoritet mot majoritet” egentligen betyder i detta sammanhang.
Och så till sist: Modéus II skriver att bön inte är ”infektiös”. Men är det inte just detta den är? Varför annars praktisera förbön? Och har inte den kristna tron i vår kultur visat sig vara just infektiös?