Jag är ute och turistar men nås av beskedet. Ni kan inte läsa Sydöstran, men rubriken räcker.
Inte sagt upp sig självmant – rektorn hävdar annat: ”Sanslöst”
Rektorn spelar ut kortet att Franciskus Urban sagt upp sig själv. Den finten hade gått i Sovjetunionen, ingen hade granskat, ingen hade ens vågat tänka efter. I den forna lettiska sovjetrepubliken var det nog inte ovanligt att en undersåte kallades in till en rektor och att å tjänsterummet också en ordförande satt med när ett åsiktsbrott skulle hanteras och exempel statueras. Då kunde rektor Agrita kommit undan. Delikventen hade själv bett att få sluta. Det var så det gick till. Ibland skickades förresten räkningen för nackskottet till de anhöriga.
Nu talar vi inte om en sovjetrepublik. Vi talar om Sverige och mitt gamla KA-brigadområde, ett område vi varit beredda att försvara med liv och blod. Det var en beredskap att värna fred och frihet, jag tror jag upprepar mig, men i sammanhanget kan man inte vara tydlig nog. Ingen går på vad Agrita säger. Ingen.
Hur ska det sluta?
Antagligen drar hon med sig advokaten Werner i fallet. Allt annat vore egendomligt. Det heter så i Blekinge, när något är uppseendeväckande. Det där med ”sanslöst” syftar nog på vad jag sagt. Det är i sammanhanget ett milt omdöme.
För att hugfästa minnet av vad som nu händer borde en konstinstallation invigas. Ett blått skåp. På så vis kan vi i långliga tider minnas den fd sovjetmedborgaren liksom hennes kumpan Herr Ordföranden. Det enda vi väntar på är förstås ledarkommentarerna och så ett ord från kommunalrådet och ett från regionrådet.