Alla migranter är inte flyktingar. Somliga högutbildade i Afghanistan har dubbelt medborgarskap. Skulle läget i Afg, vi initierade förkortar så, försämras, kan de enkelt flytta till det andra land där de är medborgare. Men då taklar vi mer om migration än flykt och detsamma gäller väl svenskar som bosätter sig på Solkusten eller i Portugal. De är i egentlig mening migranter, inte flyktingar.
När jag frågat sakkunskapen har jag fått besked. Flyktingbegreppet får inte urholkas för detta skulle drabba de mest skyddsbehövande, de som har välgrundade flyktingskäl enligt Genevekonventionen. Det är verkligen skillnad på migranter och flyktingar och de som levt och rest i konfliktutsatta länder vet. De andra inte. ”De är naiva i all sin välmening så att folk kommer till skada.”
Samma problem som med klockringarna – ringer de fortfarande eller var det en förbiilande grej bara? De som inte har skäl att stanna i Sverige ska utvisas, men ingen kommer till Kabul och lämnas på flygplatsen. Sverige tar ansvar för dessa personer upp emot två veckor, fixar och donar. Det är faktiskt mer generöst än i den liknelse Frälsaren berättar. (Mt 22:1-14)
Svenska kyrkan startar nu ”En värld av grannar”, ett program för interreligiös praktik för fred. är ska det bli praktiska religionsmöten för att främja fredlig samexistens och social och andlig (håll i er!) hållbarhet i Europa. Detta är ett projekt främst på stifts- och nationell nivå. Ärkebiskopen ska i början av 2021 samla religiösa ledare och representanter för engagerade religiösa samfund. Var, när och hur detta möte ska hållas är ännu inte bestämt. Men en webb kan tydligen besökas: https://www.svenskakyrkan.se/envarldavgrannar
Nu kan detta få vara vad det är tänker församlingspräster lite här och var. Något måste man syssla med på stifts- och nationell nivå. På församlingsplanet konfereras mindre för att värna dem som lever i utsatthet och odla goda relationer mellan människor. Det är andra tag som tas… Nåja, gärna en konferens men först ett rejält dagsverke, tänker församlingsprästen. De vackra orden om att bygga tillit och vänskap för att på så sätt stärka samhällets sociala väv i vetskap om att ett starkt civilsamhälle är ett effektivt motgift mot polarisering, tycker jag är ett utmärkt konferensämne.
Nu var det dock så, att Svenska kyrkan stod handlingsförlamad inför den våg av flyktingar och migranter som kom. Motionerna om insatser för att stötta församlingarnas arbeten med dessa frågor skrev jag. Kyrkostyrelsen fann saken kanske inte obehövlig, men den uppfattades år 2015 enkelt rymmas i budgeten. Så tänkte inte jag och så tänkte inte det politiskt känsliga kyrkomötet. Men Antje hade inte varit på banan dessförinnan, inte heller Wanja. Hur skaffade sig Antje klarhet i detta läge. Det får vi veta nu:
”During the height of the refugee crisis in 2015, Antje Jackelén, The Church of Sweden’s first female archbishop, sougt American minister Dirk Ficca’s advice on what role she should plav as a religious leader in Europe.” Märkligt. Detta var inte en fråga hon dryftade med kyrkostyrelsen i den demokratiska samrådsform Svenska kyrkan har. Hon hittar Dirk Ficca. Hittar och hittar. De har väl mötts i det gemensamma intresset för ”Reigionen” när Antje var i Chicago för där är Dirk Ficca direktor för ”The Parliament of the World’s Religions”. Ficca är presbyterian. Antje? ”It became clear to her that advocating and empowering refugees and migrants across Europe was of vital importance.” Antje kan!
Att ”interfaith praxis is of vital importance to the Church of Sweden” kanske överraskar. Men så sägs det. Finessen är att Europa ska kunna lära sig att välkomna ”people on the move as neighbours, rather than ’others” – heter det. Frågan är inte om det kommer ännu en flyktingkris utan när. Då ska vår kollektiva humanitet välkomna.
Jag uppskattar inte att en presbyterian i Chicago ska fjärrstyra och jag hajar till när Antje söker råd där, hennes reformerta bakgrund förnekar sig alltså inte. Med oss andra för hon inte ett eftersinnande samtal om hur en folkkyrka hanterar en situation där de flesta svenskar tycker att vi gjort tillräckligt för lång tid framöver – och har somlig statistik på sin sida. Hade hon gjort det, hade hon före år 2015 fattat något av flyktingfrågan som vi kände till men alltså inte hon. Antje imponerar verkligen inte, men hon överraskar genom sin okunskap och sina pretentiösa later. I skriften läser vi det minnesvärda ordet: ”En alltför liten höna ska inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten.”
Kan ingen ta upp den moraliska frågan om vilket välfärdssamhälle vi byggde på kalkyler hur många som skulle få ta del av välfärden och hur sedan dessa kalkyler sprängdes inte bara på grund av människor på flykt utan därför att migranter ville vara med och sitta vid vårt bord? Var det någon som för några årtionden i ”Religionens” namn hävdade, att bygget av välfärdssamhället var ett egoistiskt projekt? Jag minns det inte spå. Jag minns att det i kyrkliga kretar kunde heta att vi skulle älska vår skatt som vår nästa. Därför skulle vi vara måna om u-hjälpen för att andra länder också skulle höja sin levnadsnivå, precis som Sverige på kort tid gjort.
Nu har vi uppenbara problem med enklaver och parallellsamhällen. Den linje som Antje, stimulerad av denne Ficca, drar upp är att vi här – på vårt med humanitet inoljade välvilliga sätt – möter grannar. Vi andra vill hellre tala klartext om problem i det svenska samhället. Varför kan inte Antje vara med i det samtalet? För att hon hellre umgås med fint folk, eliten. Ficca på det där parlamentet för världsreligioner (som någon betalar…) Precis alltså som när Heliga Hesselblad kanoniserades och Antje hellre satt med det svenska UD-folket än med Sveriges Kristna Råd. Eller som när hon åkte till Rom för att vara med vid överlämnandet av en ikonliknande tavla till Frasse och lämnade Kyrkostyrelsen att på egen hand ordna skrivelserna om kyrkohandboken, ett förslag till Kyrkomötet hon alltså inte själv signerade!
Jaja, Svenska kyrkan har en religiös ärkebiskop, men faktiskt inte en särskilt svenskkyrklig. Mirabile dictu.