”Men varje tro, varje världsåskådning är, så snart den förnekar sin obetingade rätt, sin ofelbarhet, redan bruten i sin innersta kraft.” Stefan Zweig har rätt och jag citerar hans bok Fouché, Skoglunds Bokförlag, Stockholm 1948, s 107, som de vet som var med på det oborstade samtalet i tisdags i Göteryd. När vi ägnar oss åt den lite mindre heliga bilokation det innebär att vara hemma men samtidigt följa alla väsentligheter i Almedalen, kanske citatet gör nytta. För vad ägnar sig Svenska kyrkan åt där och hur leds aktivieterna av Antje? För klarhets vinnande: Det finns en helig bilokation, den där ett helgon befinner sig på två platser samtidigt, kan ses där, kan samtala där och sedan återgå till att bara vara på ett ställe. Nu följer jag mer den i annan mening allestädesvarande Antje. Nyss var hon på Nordiskt biskopsmöte i Finland, dessförinnan anslöt hon sig till Palermoapellen (men det gjorde hon inte i Palermo, tror jag) och så vidare. Nu är det Almedalen.
”Traditionsenligt” medverkar Antje. ”Hur kan vi minska vårt klimatavtryck?” är det första passet. Det följs av ”How should Society address Ethical Development of AI?” och firtsäötter tre kvart senare med ”Barns rätt till andlighet”. Detta senare tema följs upp med samtal under valven och nu är detta en del av barnkonventionen. Lag i Sverige ska den bli.
Så är en dag förliden men det följer mera.
I morgon ställs tre frågor som Antje har svar på: ”Bör vi göra oss till bättre människor med teknikens hjälp?” Ska Antje knyta an till Hugo Odeberg och Martin Luther och svara, att det bör vi inte för så fort vi vill göra oss fromma och fina blir vi mer utstuderat djävliga. Bättringen är något helt annat. Stalltipset är att Antje inte kommer att säga detta som sticker av av det enkla skälet att det inte sk sägas i Almedalen. Hon svarar nog att vi på alla sätt ska göra oss till bättre människor.
Nu vet Antje kanske svaret på nästa fråga; ”Hur möter vi fake news?” Hon är ju enligt eget vittnesbörd i Berlin i maj föra året van vid trollen också i den egna kyrkan. Hon kan nog komma dragande med sin P-samling, farliga tingestar som börjar med bokstaven P. Och hon kan förstås för egen del kliva fram som ett fint P, profet, när nästa fråga ska upp: ”Vad händer med vårt demokratiska samtal?” Vän av ordning kanske skulle påpeka, att den som vuxit upp i Fjärde riket och inte i Sverige kanske har svårt att orientera sig när frågar ställs till vad som händer? De svenska folkrörelser, som var kugge i demokratiseringen, är inte hennes jordmån. Det ska nog inte påpekas. Det brukar alltid bli lite upphetsat så fort någon påpekar att Svenska kyrkan har en ärkebiskop vars pappa slogs för Adolf Hitler och satt i amerikansk krigsfångenskap. Tar någon upp detta faktum kan man nog få svar på frågan vad som händer med vårt demokratiska samtal.
Men på onsdag kanske Antje har egna erfarenheter? Ämnet lyder: ”Kan extremism mötas med tolerans? För tolerans och mot extremism?” Om detta samtalas i Domkyrkan under 45 minuter. Kunde man fråga någon till Visby ankommen NMR-are? Eller ska Antje berätta om sin farfar, som hade en politisk syn som numera betraktas som extrem men som på sin tid byggde landet? Tysklandet alltså.
Onsdag eftermiddag är temat ”Den värdefulla vattenkällan – handelsvara eller helig plats? Tja, för egen del hade jag svårt att som söndagsskolgosse förstå, att vatten skulle köpas till överpris men så var det i Gamla testamentet. Jag var mot det redan då. Jag betvivlar inte att mycket kan sägas om vatten utifrån en frågeställning, som menar sig blott ställa alternativen.
På torsdag gör Antje sitt sista pass. ”Har kristna värderingar fått en renässans?” och ”Stoppppp – är demokratin hotad” (här kommer Antje att spela ut sina P, som numera är fem till antalet. ”Vilken roll spelar civilsamhället i utvecklingen av AI?” och ”När katedraler brinner – Kyrkans roll för stabilitet”. Nu får Svenska kyrkan vara med och stå för Religionen och Antje kan sola sig och ingen kan säga ”Religionen” som hon. För egen del saknar jag salig Hägg, Thommy Hägg hade skrattat och sagt: ”Vad var det jag sa?” Då hade jag kunnat hjälpa honom och tala om det för honom: ”När dom lekt rommen av sig kommer de springande och vill att vi ska torka dem med varma servetter.” Detta är tolkningsnyckeln när det något åldrade etablissemanget i dessa dagar söker religion. Inte Jesus och det som kan följa med honom alltså, sådant som skrämde ståthållaren Felix: rättfärdighet och försakelser och den kommande domen (Apg 24:25) Nej, Antje skrämmer inte dem med vad hon säger. Hon hade inte skrämt salig Hägg heller. Han hade mest påpekat, att det är somligt hon inte talar om i sitt tal om Religionen. Sådant som Kyrkans tro egentligen handlar om. Om Jesus sägs föga om han inte används som alibi för något som står på agendan i Almedalen. Så blir det när angelägenheten stavas Religionen och inte Uppenbarelsen från Gud.
Nu svaras på invändningarna att Jesus visst finns med. Det är kvällsmässa i Domkyrkan. Jag noterar svaret som bevis på att kommunikatörerna inte ens fattat invändningarna. Så blir det när Religionen kommer lös. Och tro mig, frågor bemöts inte med tolerans utan mer som fake news. Det är givet. Men Zweig har rätt, en kyrka som framträder med Antje i Almedalen visar att den är bruten i sin innersta kraft och hämtar därför kraften utifrån, från artigheter, applåder, bifallsrop och gillanden. Jag hänvisar till Mt 23:6 och alls inte till Ordspr 7:11-12.