Statsmannen fann tydligen Lars Adaktussons uttalande ”skrämmande”. Han sa så och då menar han väl det? Nu vet jag något litet om vilka svåra beslut en statsminister måste fatta, det är en erfarenhet från min tid i Grå Huset. Då var det skrämmande krigshot att hantera. Ser jag tillbaka på mitt gamla brigadområde, var hotet att sovjetiska fartyg skulle in och frita U-137 (jag använder den beteckning som användes medialt då, men de som vill göra sig märkvärdiga skriver förstås S-363). Det skrämde inte statsminister Fälldin. ”Håll gränsen” löd orden och ordern. Alltså beslutades om eldledningssystem (ARTE 719 om ni vill veta) till batteri Tjurkö, där det fanns fyra 15,2-pjäser. Spaningsmod på eldledningssystemet och sedan hoppande frekvenser så att fienden inte kan slå ut eldledningen fick den sovjetiske amiralen att stanna just utanför den svenska gränsen. Stormakten hade i utgångsläget inte räknat med Blekinge kustförsvar!
Om statsmannen Löfven finner Adaktusson skrämmande, vad hade han sagt och gjort i en situation som denna? Är saken den, att nationens statsminister är typ lättskrämd ? Då har vi sannolikt problem. Inte minst som de lättskrämda lätt sprider sin skrämsel vida omkring och omger sig med lika lättskrämda.
Annars finner jag samtiden idiotisk på ett för mig personligen kränkande sätt. EU-valet och aktiviteterna kring det utgör en personlig förolämpning mot alla normalbegåvade medborgare. Jag skäms på partiernas vägnar om jag med partierna ser en kollektiv identitet över tid, dvs hederligt folk som tagit politiskt ansvar. Det jag nu ser är en Vanity Fair – och den är som den är och inte så mycket att skämmas över, kanske. Men då blir slutsatsen att den representativa demokratin är avskaffad och ersatt med parlamentarism. Hur känns det?
I EU-valet fick jag ett erbjudande att rösta för ”Mer Kronoberg i EU” och skulle då rösta på en ”tvåbarnsmorsa” och ”växjöbo” som är ”övertygad om att världen kan förändras och att det finns alla möjligheter att ro klimatfrågan i hamn. Det som behövs är mod, småländsk klurighet och lite jäklar anamma. Och så en rejäl portion jämlikhet.” Kontentan blir ”Mer Kronoberg och mer Växjö i Bryssel, helt enkelt.” Nationalismen ersätts av lokalpatriotismen – men detta är väl nationalismens nationalism, värre än vad något högerpopulistiskt parti någonsin torgfört? Ursäkta, men för detta håller jag mig för god. Det är därför det hela blir så personligt kränkande.
Kränkande är också Tullverket och Postnord, som avkrävde mig 106:- för en gåva jag fick från USA. Det var fel. Gåvan skulle jag inte betala något för. Jag påpekade saken och fick veta att för att få tillbaka momsen skulle paketets id sändas in och då kanske momsen på 31:- kunde återbetalas. Därtill måste jag kontakta Postnord för att få tillbaka 75:- som företaget också krävt mig på för att göra Tullverkets jobb. Jag svarade Åsa på Tullverket att jag inte riktigt förstod varför jag skulle göra Tullverkets jobb, felet hade inte uppstått hos mig. Något svar har jag inte fått på den frågan. Naturligtvis visas byråkratiskt sönderfall i statsapparaten på detta sätt. Den som begått felet, ska rätta till saken. Inte jag. Detta principiella ställningstagande kommer antagligen att kosta mig 106:-.
Så ser jag hur LSS blir en stor fråga både för Antje och Modéus II. Här ska ställas kristliga krav. Nu förstår jag inte varför de kyrkliga potentaterna inte litar på Lena Hallengren, hon är väl döpt och konfirmerad och därmed är hon – med flera – i vanlig ordning Kyrkan på jobbet. På hennes jobb finns behov att hantera en reform, som tydligen missbrukats på ett rätt upprörande sätt, när sådana som alls inte känt solidariteten till den svenska nationens modell plockat ut mångmiljonbelopp. Då går det som det går. Och de mest utsatta drabbas. Inte ens här finns ett ställföreträdande kristet förnuft. Men de kritiska frågorna om hur saken ska hanteras och vilket ansvar som ska utkrävas av dem som sabbat ett svenskt solidaritetssystem bör ställas. Jag har sett reportaget av Janne Josefson om eländet. Bilden han tecknar förklarar det mesta. Stackars Lena, som måste röja i detta.
Varför jag lägger mig ut för henne förklaras enkelt. Hennes farfars bror var kyrkoherde Erik Hallengren, en högst förträfflig person, som jag mötte redan som liten gosse på Öland (kanske sommaren år 1955). Hon kommer från Kalmar och talar god kalmaritiska. Och så har hon med man och barn en stuga på Öland, i Nordölands församling. Då förstår ni. Kunde inte de kyrkliga översåtarna stöttat henne? Tydligen inte. Kritik ska den arma kvinnan ha! Men kanske den kyrkliga överheten har särskilda kunskaper om statsfinanserna och kommer med handfasta råd i sakfrågan och inte bara prat? Man undrar.
Det var förresten efter Erik Hallengrens begravning prosten Pehr och jag vandrade över Södra kyrkogården och Pehr sa: ”Alla snälla människor dör. Snart är det bara du och jag kvar.”
Ska man nedlåta sig att rösta i EU-valet? Svaret ska vara ”ja”, men jag medger att jag allt mindre förstår varför. Om representanterna i den representativa demokratin uppför sig som idioter, måste man väl fråga sig om man vill företrädas av dem. Och då handlar det inte bara om att råka få in händerna under en behå. Det handlar också om hur debatter förs när det som sagts vara ett värderingsval visar sig handla om tramsiga påhopp, meningslösa förenklingar och om en kandidat som inte ens är kandidat. Varför diskuteras inte det engelsmännen observerar, att en mängd tyskar sitter i de olika EU-ledningarna; Junker, Weber, Bullmann, Welle och Selmayr. Detta tycks de engelska ogilla. Är det inte lite skrämmande? Tänk om engelsmännen inte vill vara med i EU längre? Ska vi då hoppas på Salvini och Orban för att hålla efter tyskarna? Skrämsel är vår arvedel.