“Jättechockad” av syndens realitet

Denna dag tänkte jag skulle bli en stillsam dag med lite festivitas. Tredje barnbarnet ska konfirmeras. Men det får sländas lite för att dra några gränser.

I går kom nyheten från Kalmar län om en präst som åtalas för grovt barnpornografibrott. Husrannsakan gjordes i oktober 2017 och polisen hittade 1817 barnpornografiska bilder och 35 filmer i mannens dator. Mannen förhördes denna oktober månad för två år sedan – liksom hustrun, får vi veta. Självfallet är det orimligt att hela processen tar så lång tid. Antagligen finns det inte heller nu något datum för en rättegång. En tilltalad har rätt till rättegång inom rimlig tid, men ska också betraktas som oskyldig fram till dess dom fallit, vill jag minnas att jag lärt mig. Att bristande polisresurser får dessa konsekvenser kan vi notera.

En präst står också under domkapitlets tillsyn. När dom fallit behöver ett domkapitel ta upp viktiga frågor – men beslutet, som inskränker domkapitlens möjlighet att komma åt material från rättsväsendet, får väl effekter även om jag inte riktigt satt mig in i de nya regler som begränsar domkapitlets möjligheter att få ta del av sådant material. Men visst är, som framgår av ordet, ett domkapitel också en domstol. Ledamöterna har avlagt domarlöfte.

I går kväll hörde Modéus II av sig på twitter. Han är på ”tjänsteresa i Tanzania”, meddelade en av lokaltidningarna, men twittra kan han. Ni ska få hela hans inlägg här och jag avser att kommentera del för del:

Tweet del 1:
”Det har kommit till min kännedom att en präst boende i stiftet har åtalats för innehav av filmer och foton med barnpornografiskt innehåll. Prästen har ingen församlingstjänst och en anmälan är inlämnad till domkapitlet som kommer att utreda och besluta om påföljd. 1/3”

Vem har lämnat in en anmälan, det vill man gärna veta. Jag menar, så snabbt? Vad ska för den delen domkapitlet utreda? Och vad då med påföljd? ”Eventuell påföljd” brukar man säga eftersom den som inte dömts ska betraktas som oskyldig. Där i den afrikanska värmen (eller regnet) gör Modéus II alls inte detta. Han är domkapitlets ordförande! Oväld är det krav som ställs på en sådan.

Tweet del 2:
”Jag är besviken, ledsen och arg, främst med tanke på de barn som drabbats, men också för att människor ska kunna lita på den som är präst. Som ordförande i domkapitlet varken ska eller kan jag föregripa det beslut som där ska fattas. Men det är självklart att höga krav 2/3”

Teckenbegränsningen gjorde att vi först inte kunde veta vilka högra krav som ställdes.

Tweet del 3:
på ett gott levnadssätt ska kunna ställas på en präst i Svenska kyrkan. 3/3”

Känslorna redovisas i klartext och de facto gör Modéus II precis det han inte får göra. Han skulle suttit stilla i båten. Gott levnadssätt? Problemet med dessa de finkristna är att de inte kan tala allvarligt om synden och djävulen, som går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. (1 Petr 5:8, urkyrkans dopundervisning!) Den apostoliska undervisningen är glasklar. Frestelser och fall är apostoliska realiteter. Vad håller herrarna på med i predikstolen om de inte fattat detta? Modéus II kunde tydligen i sin kommentar inte låta som en biskop, inte ens som en präst eller en apostel. Säger Jesus det som Modéus II säger? Detta är förstås den basala frågan.

I sak är det skillnad. Pedofilen utsätter barn för något. Den som tittar på barnpornografiskt material tittar på vad andra gjort. Sitter Modéus II NU och tänker på barnen, är han för sent ute. Men vi har väl inte hört honom eller biskopsmötet (på tjänsteresa!) säga så mycket om hela den förbannade porrindustrin eller ens om detta, att denna industris produkter dygnet runt kan tas in i svenska hem? Det som sågs som ”sippt” kanske var Kyrkans försök att slå vakt om människan, men dessa tama försök har förstås havererat. Världen ville ha vad världen fått och Kyrkan går inte fri. Det har apostlarna också klarlagt för den delen.

Nu uttalar sig prästens närmaste chef: ”Det känns förtvivlat”. Chefen är ”helt bestört”. Det kom ”som en jättechock nu på morgonen” och riktigt hur chocken kunde komma, kan man fundera över. Av den första webbartikeln kl 08.36 framgick inte vilket stift saken gällde utan bara att det gällde Kalmar län. Vem berättade för chefen?

Men vad då jättechock? Synden ser ut så här, åstadkommer detta. Tänk er en läkare som upptäcker en tumör och blir helt bestört, den skulle jag inte anlita om tumören satt i min kropp, må jag säga. Eller tänk er en marinofficer som står vid sin drabbningspost och säger att det känns helt förtvivlat när det officeren utbildats för blir verklighet. På mig gör chefen – men inte heller Modéus II – ett riktigt seriöst intryck, Handlar deras yrkesliv inte om realiteter, vad handlar det om då? Synden är ett tillstånd i världen och i själen. Också i prästens. Det är bara att sakligt, kliniskt, konstatera faktum och anvisa bot och botemedel. Jag ser i det som nu utslungas av bedömningar ett stycke borgerlig religion. Den kan inte frälsa.

Modéus II kan efter sitt twittrande inte involveras i domkapitlets rättsliga hantering av fallet, det är självklart. PÅ grund av sin “tjänsteresa” kan han väl denna dag inte heller spatsera i Prideparaden i Växjö, men regnbågsflaggan vajar nog över biskopssätet…

Nu finns de som kommer att avslöja sig själva med att ha svårt inte bara med innantilläsning utan också läsförståelse. De fattar inte vad jag skrivit utan tror att jag försvarar prästen, som nästan dagligdags tittade på bilderna i sin dator. Han försvarar sig inte själv ens! Jag gör det inte heller. Just därför återstår uppgiften att förstå.

Man kan ta hjälp av profeten Jeremia.
”Hjärtat är bedrägligast av allt, det är oförbätterligt – vem kan förstå det?”
Jer 17:9
”Illfundigt” var det ord jag lärde av farbror Sven vid konfirmandundervisningen år 1963 om hjärtat. Illustrationen av detta fanns i Bo Giertz bok Grunden kan man också dra sig till minnes även om vi hade Stig Hellstens bok.

Det finns uppenbart sådana i de kyrkliga hierarkierna som inte kunde påpeka sakförhållandet om hjärtat. De påminner om den roliga repliken: ”Svårt fall, doktorn grät.” Vi skrattade åt den lustigheten, för vi visste att vid svåra fall gråter inte doktorn utan jobbar. Och domare och nämndemän håller käft tills dom fallit. Annars kan de inte döma.