Till församlingens studiearbete kan någon gång argumentationsanalys höra. De kristna är inte bara läsare, de är tänkare också om i vår kultur måste trons människor vara skeptiker. Vi är ju, heter det, världens mest sekulariserade folk, vi tillsammans med nordkoreanerna. Man kunde tänka sig att detta är en insikt som skulle slå kyrkoledningen i den meningen, att kyrkoledningen förde ut insikten i kyrkolivet och rustade till den kristna tro som praktiseras också som byggande av skolor, gymnasier och universitet. Riktigt så fungerar det inte. Kyrkoledningen tycks rätt nöjd med ”Guds” eller ”religionens” återkomst. Så var det inte i det sönderfallande men religiösa romarriket. Då var kyrkoledningen klar inte bara över kristendomens särart utan också över vilka som förde ut den till folk, nämligen kyrkfolket. Den medvetna kristna hopen, de som kallats att vara jordens salt och världens ljus. Kristen tro innebär i normfallet ifrågasättande.
Nu kan vi argumentationsanalysera.
Jag ombads besvara följande fråga:
- Vill Du av hela Ditt hjärta och i djupet av Din själ verka för att Sverige även fortsättningsvis skall vara ett kristet land – och folket därmed förbli Guds folk?
Självfallet går inte frågan att besvara med ett ”ja” eller ett ”nej”. Då bortser vi från den lilla omständigheten, att han som fått frågan varit präst sedan år 1971 och en gång placerats i en nybyggd stadsdel för att bygga församling. Vi bortser också från omständigheten att det var just denne präst som genom sina förslag och (oavlönade) arbetsinsatser fick till en evangelisationssatsning i början av 1990-talet, nämligen Lilla boken om kristen tro. 3 miljoner exemplar, i klass med Sju sorters kakor utgivningsmässigt. Mer lättkränkta skulle kunna uppfatta frågan som just personligt kränkande. Problemet är dock ett annat.
Problemet är meningen ”även fortsättningsvis skall vara ett kristet land – och folket därmed förbli Guds folk.” Sverige är inte ett kristet land. Sverige är ett sekulariserat land, ett land där riten överlevde tron med tre generationer men efter dessa tre generationer tvärdör det kristna. Så sker i familj efter familj. Det grundläggande religiösa behovet finns kvar i människor, men ersätts av annat, sammanfattat som moralistisk, terapeutisk deism MTD-religion.
Ska profeten Jeremia hjälpa oss förstå hur det blir med ett folk som vänder Gud ryggen? ”Jag är trött på att visa förbarmande”, säger Herren”, Jer 15:7. ”Herdarna var enfaldiga, de sökte inte Herren. Därför har de misslyckats och hela deras hjord är skingrad.” Jer 10:21. ”Kan människan själv göra sig gudar? Då är de inga gudar.” Jer 16:20 och konsekvensen för människan med det oförbätterliga hjärtat blir att hon ”står där till slut som ett fån”. Jer 17:11
När folket inte självt vill förbli ett Guds folk, den höga andelen döpta till trots, vad ska göras då? När de som har både tro och tradition dyrkar Allah och bygger moskéer, vad ska vi göra då? När det stora problemet för Svenska kyrkan som det konfereras om gäller organisation och för stora lokalytor, som används för dåligt, vad ska vi göra då? Och vem kan göra något? En pensionerad präst, som aldrig övertygats om att 1958 års riksdagsbeslut är gudomliga, lika lite som riksdagsbeslutet om enkönade vigslar är gudomligt.
Så svaret på frågan vad jag vill? Det är helt ointressant vad jag vill. Frågan är vad Gud vill med ett folk som efter tusen år bestämt sig för att den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga (Judas v 3) inte ska återvinnas, möjligtvis recyclas men enklast kastas på soptippen som vi gör med allt värdelöst. Om soptippen därefter lastas på pråm för att forslas från Europa till Afrika och Asien är en annan sak.
Hade frågan ställts om kyrklig förnyelse och folkmission, hade jag enklare kunnat säga att sådant kan också en pensionär vilja ägna sig åt.