Avsikten var inte att vara flitig med sländandet, men verkligheten gör sig brutalt påmind. Nu är det folkkyrkans kollaps som är på tapeten – om med tapet avses Torsdagsdepressionen. Och varför inte?
Senaste informationen var besked om hur kyrkokansliet vill vända utvecklingen. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/sa-vill-kyrkokansliet-vanda-medlemsutvecklingen Tillvaron gungar när besked ska komma från Antjeborg, det medges. Med friskt mod tar en man dock sig texten an. Ja, jag vet att ordet ”man” ska ersättas av ”en”, så därför skrev jag ”en man”. Inte så lite listigt, tycker jag själv.
Erika Brundin förklarar att också om Svenska kyrkan om fem år är en minoritetskyrka, är den likväl störst. Ingenting rubbar egentligen den stabila folkkyrkan. Det sa biskop Arvid Runestam också år 1960. Han klargjorde att folkkyrkan är ointresserad av folket. Brundin upprepar med påpekandet att vara folkkyrka inte handlar om numerär utan främst om en karaktär. ”Kyrkans sändning är till medmänniskan vare sig hon är med i kyrkan eller ej.” Kan verkligen mission beskrivas så? Kan dne som tänker så tänka sig kunna bygga församling?
Nu är tydligen trots detta inte medlemstalet helt att negligera. ”Det som påverkas är hur församlingarna kan finnas och verka i lokalsamhället, men vårt uppdrag att i varje tid tolka evangeliet i ord och handling ändras inte. Det kan vi fortfarande utföra, även med ändrade förutsättningar.”
Så skriver företrädaren för den kyrkobyråkrati som står rådlös vid havens och vågornas dån. Men Brundin fattar på nytt mod:
”Det är en bekymmersam utveckling och vi beklagar varje förlorad medlem.”
Då undrar vän av ordning varför detta beklagas. Svaret på den frågan kom mer prompt:
”Medlemstappet innebär att våra möjligheter att göra det vi vill och ska göra förändras. Det är allvarligt i en tid när kyrkan behövs mer än någonsin.”
Först perspektivet. ”Vi” kan inte göra ”det vi vill och ska göra” för att dom inte vill vara med och pröjsa. Vi förstår beklagandet i dess fulla vidd. Alla organisationsföreträdare tänker så.
Därefter historiesynen. Behövs mer än någonsin? Behövs inte Kyrkan precis lika mycket i alla tider och för alla människor? Eller lika lite? Vem behöver egentligen Kyrkan om inte Kyrkans Herre, som här har verktyget för att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen. Då är talet om ”mer” ett falskt tal och begreppet ”någonsin” lika falskt.
Till sist frågan om vad det är som behövs. Kyrkan behövs i alla tider men behövs verkligen det samtida folkkyrkliga utbudet? Majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar tycks inte uppfatta detta behov, så i vilken mening behövs då Kyrkan? I det lokala, dit min kyrkoavgift går, produceras uppenbarligen inte något som jag behöver, eftersom jag aldrig tar del av produkterna förutom församlingsbladet några gånger per år. Handen på hjärtat kan jag inte riktigt se mig ha just behov av bladet.
Det finns sådana som ropar på svar vilka alternativen till det rådande eländet är. Det har vi redovisat decennium efter decennium, det är bara att ta fram artiklar, böcker, kyrkomötesinlägg men också kolla det alternativa församlingsbyggandet i Svenska kyrkan. Det är allt detta kyrkosystemet brutalt tackat nej till. Nu skördas frukten från det dåliga trädet, det som påstods vara så gott. Och de som anförtrotts uppgiften att vårda träd och trädgård står förvånade och undrar vad som egentligen hände. Svaret är: ni satsade fel. Det är det vänligaste som kan sägas. Fast vi kanske skulle säga som dr Luther vid religionssamtalen i Marburg och dra kritstrecket över bordet: -Ni är av en annan ande än vi. Nettobetalarna vill inte pröjsa för det som ni har att komma med eftersom de inte tror på det ni menar att de så väl behöver.