Glatt ut för att vittja lådan där jag fångar tidningar och post. Lådan är ansenlig – men låset fastfruset. Detta förfrusna tinas inte med förbannelser eller förböner, inser jag. I stället ska jag lära mig tålamod på Guds eget sätt. Solen kommer att tina det frusna. Det betyder att jag denna morgon kunde meditera över allt misslyckat jag fått läsa om, sådant som tidigare hamnat i min postlåda och piggat upp utifrån vad Jesus säger: ”Egen framgång är guld värd, andras motgångar ska inte heller föraktas.” (Matteus evangelium 31:2, nya översättningen, tror jag utan att kolla).
Församlingsbladet håller jag ekonomiskt under armarna. Detta blad gäller som samhällsinformation till alla hushåll i Moheda-Slätthög-Mistelås. Jag läser – och fetad text samt versaler står i bladet:
Efter beslut i kyrkorådet är nu ALLA som vill vara med i vår verksamhet välkomna att vara med!
Vem du än är så är du välkommen att vara med i våra olika grupper, körer och samlingar av olika slag.
Även till våra gudstjänster ska du känna dig välkommen!
Här kommenderas mitt känsloliv sålunda. Jag ska ”känna” mig välkommen, men inser att det de beskriver är deras gudstjänster/gudstjänstutbud. Jag ska få vara med dem. Det hela är lite förbryllande. ALLA får alltså vara med. Inget snack om kyrkoavgifter här inte. Så vilken fördel har jag av de tusenlappar jag avstår varje år för mitt medlemskap? Jag kan få kyrklig begravning, det är det hela. Allt annat får jag väl vara med i? Varför ska jag då betala? Betalar jag för att få vara kvar i ämbetet? Då är det ren simoni och bibliskt sett förbannad simoni! (Apg 8:20)
I lådan kom också Torsdagsdepressionen. Jag läste gruppledarnas S och C inlägg. De har alltså inte förstått, att det är riksdagen som stiftar lag om Svenska kyrkan. De tycker att riksdagen som –minst sagt – en av parterna inte ska lägga sig i det kyrkliga. Det återstår för dem att gå hem och läsa historia. Då bortser jag att de båda är den politiska maktens förlängning in i den kyrkliga beslutsapparaten, en muntration för sådana som besitter galghumor. Insikten att riksdagsledamöter inte med nödvändighet är kyrkvänliga har jag haft länge, men det ändrar inte beslutet att det skulle finnas en lag om ett enda trossamfund. Staten ville behålla kontrollen över Svenska kyrkan och gör det med två händer: lagen och partierna. Arma kyrka! Kravet är det gamla: Libertas Ecclesiae!
Siffrorna är värre än väntat. Pernilla Jonsson är analyschef och en förträfflig person. Hon har siffror på det vi hört av insiktsfulla redan tidigare: ”Farsan, av mina elever i gymnasiets sista klass, har ni ingen med er!” löd repliken för flera år sedan. Av de utträdda 2017 var nästan 1/3 (drygt 30 000) i åldrarna 22-32 och dopfrekvensen 2030 beräknas till 19.4%. Det blir inte så många dopsamtal i fortsättningen. ”Inget solsken” säger Pernilla. Några av oss undrar förstår vad det är för välsignelsebringande som åstadkoms av de kyrkligt havliga. Är det inte egentligen så, att aldrig har så många anställda i Svenska kyrkan utfört så lite som nu? Håglöshet, osäkerhet, villrådighet och inkompetens firar i kombination dagliga triumfer. Citera mig inte. Jag bara undrar.
Jonas Lindberg kommer med tips på hur utvecklingen kan ändras. Det ska ”i bästa fall” visas att kyrkan är ”relevant och trovärdig” (där kom det!) är ”att fortsätta återta vår tidigare roll som välfärdsaktör”. Tja. Producera mera. Varför blev inte prästerna förskollärare, lärare, socialsekreterare och välfärdsadministratörer i så fall utan blev just präster? Jag hör till dem som uppfattar ledarspaltens beskräftiga råd som en personlig förolämpning. Detta kan, jag medger omständigheten, bero på att jag trots allt är sur för att postlådan idag var fastfrusen. Också för oss tillkämpat verksheliga betyder en morgonmotgång, att dagens allehanda fått en dyster begynnelse och ses inte i rosenrött utan närmast nattsvart. Ändå försökte jag pigga upp mig med att läsa om kung David och Mefivoshet…