”Sitter du ner?” frågade biskopen. Det gjorde jag. Han ville berätta vad som övergår världen, i detta fall Karlskrona, där cistercienserbrodern, fader Franciskus Urban, tvingats sluta sin tjänst på Litorina folkhögskola.Där har han förutom att sköta prioratet (med blommor och bin) varit lärare i filosofi, etik, psykologi och ledarskap. Skälet? Hans värderingar påstås inte stå i överensstämmelse med skolans ”värdegrund”. Hans brott är ett åsiktsbrott.
Har han då inte skött sina läraruppgifter? Jo, något annat har inte påståtts. Några anklagelser för tjänstefel har inte riktats mot honom. Hans brott är själva tankebrottet. Han tänker ortodoxt och katolskt. För detta avskedas han. Att han tänker så kanske inte är överraskande. Han är präst i Nordisk-katolska kyrkan. Han rekryterades år 2017 som lärare vid folkhögskolan därför att han varit yrkesofficer (KA2) och just är präst och pedagog. Jag går inte in på att Urban Sylvan på sin tid var officer i ett av marinens elitförband. På folkhögskolan var han skyddsombud.
Vad utlöste nu rektors aktion? Inte kritik från elever förstår jag (de är på sommarlov). Franciskus Urban delade en artikel från Världen idag på sin facebook-sida, som handlade om kritik mot Pride-ideologin/rörelsen. I sak är detta inget nytt. Gammalkatolsk idédebatt ansvarar Franciskus Urban för och där kan man läsa hur han tänker.
Rektor ser nu inte någon möjlighet för honom att jobba vidare på skolan. Ordföranden för folkhögskolans styrelse satt också med vid samtalet med folkhögskoleläraren. Vilka äro dessa två aktörer?
Ordföranden först: advokaten Lars Werner, JK 1970 och advokat 1975, ansedd affärsjurist i Karlskrona och honorärkonsul för Estland. Han är fallen efter Hanna och Stig Andersson i Ormesberga och systerson till Mårten Werner, som var bemärkt präst i Malmö. Lars och jag har inte umgåtts på 50 år, men i alla fall… Han borde efter alla sina år i rättvisans tjänst (nåja, i affärsjuridikens …) veta något om grundlagsfäst åsikts- tros- och yttrandefrihet i ett på papperet fritt land; Sverige.
Annorlunda är det med rektor Agrita Martinsone, född 1961. Hon är honorärkonsul för Lettland och vill som sådan ge något tillbaka till sitt land. Det landet var fram till 1991 den lettiska sovjetrepubliken. Martinsones första tre decennier i detta livet var sålunda som sovjetmedborgare. Nu är hon rektor i Karlskrona, en betydande svensk örlogstad och viktig för försvaret av södra Östersjön (av stort intresse för Ryssland). Detta enkla faktum hade kunnat föranleda intressanta diskussioner vid ett seminarium på Försvarshögskolan med frågan om vem hon egentligen är. Nu borde diskussionen dock mer handla om hennes värderingar. Hon är fostrad i ett helt annat system än det svenska demokratiska. Hon är fostrad totalitärt i ett system där man håller käften och tänker som ledningen vill. Hon bekänner sig till öppenhet och mångfald, men har självfallet inte plats för en annorlunda tänkande. Hon kan, den fd sovjetmedborgaren, inte förstå att hon skulle ha problem! Har vi problem eller har vi problem? Att Franciskus Urban fick problem, det förstår vi. Alla förstår inte att vi alla – samtliga – därmed fått problem.
Nu är själva folkhögskoletanken i i grunden just det totalitära tänkandets motsats. Jag säger bara Grundtvig och Danmark. Om Martisone tillägnat sig detta danska tänkande hade vi kunnat bli överraskade. Det vi nu ser ligger dock i linje med det gamla sovjetiska och för den delen ateistiska systemet. Har Agrita Martinsone några som helst förutsättningar för att kunna förstå hur en präst och munk tänker? Har hon ens fattat hur annorlunda ett system med tanke- tros- och yttrandefrihet är konstruerat? De första 30 åren är ju de år som formar oss, resten blir mest tillämpningar av sådant som ristats i ryggmärgen. Inte konstigt om en sådan person inte ser någon möjlighet för en person som inte tänker som hon att vara kvar på jobbet. Fatta! Ska vi ha det så?
Ett problem i sammanhanget blir förstås advokaten [ som för den delen också av komminister Nils Norrlin fick Stadeners bok Vid kyrkans port med frågan om det inte var präst han skulle bli]. Lars borde ha fattat och hindrat Agrita Martinsone. Nu får han rimligtvis en ifrågasättande styrelse att tampas med – för inte kan väl folkbildare, representanter för kommun och region i styrelsen riktigt låtsas att det regnar vid nästa sammanträde? Och vad säger lärarkollegorna och eleverna när de kommer tillbaka?
Ett annat problem ser jag. I flera europeiska länder, men också i USA, kan vi bevittna motsvarande processer att komma åt feltänkarna, de som hädar i sin tid genom att inte uppsluppet delta i de stora uppställningarna. Säger de emot, utlöses furiositet. Ja, det räcker att de ställer frågor, som kan uppfattas som kritiska. På så vis kan Agrita Martinsone alltmer känna sig hemma. Vi andra får då i motsvarande mån känna oss alltmer främmande.
Jag håller nu före, att det är tid att dra gränsen mot det totalitära och tid att ställa de uppenbart relevanta personfrågorna om Agrita Martinsone. Man behöver inte hålla sig dum om man fått en god militär och akademisk utbildning. Det är inte Franciskus Urban som gjort något i det blå skåpet.
I största allmänhet tänker jag också att en kyrkokristen måste tänka allvarligt om Den Laglöse.
Blekinge var på sin tid annorlunda. Där var det socialt stigmatiserande att ha tagit studentexamen. Så är det inte nu. I Blekinge finns bildade civilister och militärer. De kanske i Blekinge Läns Tidning och Sydöstran kan få läsa artiklar som visar, att journalister förstått vad grundlagen handlar om och det skulle till äventyrs kunna få en del gamla militärer att inse vad de utbildats och tjänstgjort för att försvara.
Munken i Karlskrona får tänka som den fattige munken från Skara, den Fröding skaldade om:
Om världen ock min ära tog
och ensam jag sitter i mörkan skog
och aldrig skall bättre tider nå,
så vill jag ej sörja och klaga ändå,
ty fågelen flyger så glad emot sky
och solen går upp var morgon ny
och björken om vårarne knoppas,
vi skulle då jag ej hoppas?