Ett tag funderade jag över frågan ”Varför blir de så arga?”, men så slogs jag av insikten. De ”blir” inte arga. De är arga. Det är en ilska som kommer ur frustrationen att verkligheten alls inte är den de tänker att verkligheten skulle vara. Förr var denna ilska lättare att hantera. Den kunde alltid avledas på kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*, inkarnationen av det onda. Folk som lämnade Svenska kyrkan gjorde det på grund av dem till exempel. Sades det. Det var inte sant men finessen var att förklaringen lades ”bortom”. På samma sätt med alla inomkyrkliga knepigheter, folk, fä och förhållanden lika. De skyldiga var tveklöst kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. Bäst i test var förstås Bertilsson i Berghem som i Borås Tidning visste berätta att just dessa slagit sönder hans brevlåda. När polisen till sist fick fatt på en 15-årig mopedist lämnades dock ingen information om hans ståndpunktstagande i ämbetsfrågan. Det var en brist eller möjligtvis i sammanhanget en tillgång.
Lena Mellin skrev en krönika där hon ville ha bort religion från Public Service. I en programmatiskt sekulariserad kultur som den vi levt med är önskemålet helt begripligt. Givet förutsättningarna är Lena Mellin konsekvent. I Torsdagsdepressionen avfärdas hennes krönika som komik. Hon ställs ut som en löjlig figur. Hon har fel på en mängd punkter eftersom hon kopplat frågan om gudstjänstutbud till statskyrkosystem. Det är uppenbart att många av de präktiga kristna är arga på Lena Mellin. Hon hanteras som vore hon kv*nn*pr*stm*st*nd*r*. Den uppenbara risken är att Lena Mellin och kanske redaktionsledningen på Aftonbladet inte bara uppmärksammar det höga tonläget utan också börjar fråga om detta är den vanliga präktighetshållningen i det kyrkliga, den som drabbat all kyrklig opposition? Då våras det för somliga – men inte för kyrkoledningen.
Arga var också gruppledarna för S och C, Eneroth och Larsson i förra veckan. De menade, att folkkyrkan inte ska styras av staten och stod upp för att Svenska kyrkan fortsatt skulle vara ett fritt trossamfund. Deras ilska riktade sig mot L och M, tror jag. Den lilla omständigheten att det finns en av riksdagen stiftad lag om Svenska kyrkan bortsåg de ifrån. De noterade inte heller att de i kyrkomötet agerar som partipolitiker, dvs med bas i riksdagspartier. Högstämt talade de på övligt vis om Kyrkomötet, som Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Jojo. Men vilka som i detta högsta beslutande organ egentligen beslutar, S och C, nämnde de inte. Fast de drog en vers om ”en annan kyrkosyn” än den öppna folkkyrkan som moderater och liberaler skulle omfatta. Det är också brukligt. Definiera bort är en gångbar politisk metod, det finns alltid ett ”vi” och ett ”dom” och lika självklart ”vår öppna kyrkosyn” och ”en annan”. Vem går egentligen på det?
Nog måste det – även om jag ogillar förhållandet – stå riksdagen fritt att för sin del besluta i frågor där riksdagen tveklöst är en part, den som svarar för den lagstiftning som gäller för Svenska kyrkan. När det avgörande riksdagsbeslutet i kyrka-stat-frågan skulle fattas, var vi som satt i en statlig styrelse inbjudna att övervara det högtidliga klubbslaget. Då insåg jag brutalt att Svenska kyrkan inte hade sina vänner i riksdagen. De som beslutade hade inte fattat finessen med evangelium. Då blir också de välmenande besluten om Kyrkan styrda av andra – egna – hänsynstaganden.
Detsamma gäller förstås allt beslutsfattande på alla kyrkliga nivåer. Det är genom att utsättas för det som händer i söndagens högmässa som grunden för kyrkligt beslutsfattande läggs. Det kompletteras i det lokala av de små insatserna, konsten att dricka kyrkkaffe, bära stolar, planera församlingsliv och allt det där som gör att beslutsfattarna vet vad saken/kallelsen gäller. I Antjeborg förses beslutsfattarna med tillrättalagd information som ger bakgrund och beslutsförslag. Det finns de som alltid får besluta utifrån detta, några komplicerande faktorer från det faktiska kyrkolivet har de ingen kunskap om och vill heller inte höra talas om. Inte Antje heller: ”Du tycker alltså att allt i Svenska kyrkan är dåligt”, som hon sa till en särdeles erfaren församlingspräst och docent i kyrkovetenskap. Den ödmjuke tilltalade svarade då på sitt finstämda sätt: ”Jag citerade bara en nyutkommen doktorsavhandling.” Men tesen om att de är arga, tror jag bekräftades. Och vad annat än frustrerade ska de vara? På 20 år har besöken vid huvudgudstjänster minskat med 45% i Svenska kyrkan, 55% i folkkyrkostiftet Karlstad. Lena Mellin var helt enkelt tidigt ute.
Om Lena Mellin hade varit en praktiserande kyrkokristen, hade hon kanske också protesterat mot religionsutbudet. Inte utan skäl. Då hade hon skrivit en krönika till Konsumentombudsmannen och krävt att om det nu skulle vara kristen gudstjänst i media, så skulle den vara just kristen och inte något annat andligt misch-masch. Då hade de argsinta visat sig vara lika arga. Min förklaring om den konstanta frustration som tar sig uttryck i ilska håller i alla lägen.