Jag måste väl rapportera från tidningsläsningen. I Barometern denna dag lyder rubriken ”Profil satte punkt för biskopsvisitationen”. Läsekretsen delges Nanne Bergstrand: ”Mitt intresse för existentiella frågor väcktes under min aktiva karriär”. Östra Smålands rubrik: ”Nanne och biskopen om ett mänskligare samhälle”. Där finns en sentens av Modéus II: ”Det vi behöver är kärlek, att bli sedda och medmänsklighet.”
Uppställningen denna den 13 mars visar tre herrar på bild. De sitter och talar i domkyrkans kor, Nanne och biskopen med kontraktsprosten Wänehag i mitten. Mänskligare eller manligare samhälle? Uppställningen blir märklig. Men eftersom ingen av de tre jagats på jämställdhetsfrågan tycks det rätt självklart bli en manlig uppställning. Prelaterna kanske inte har fostrats särskilt jämställt heller? En bild säger mer än tusen ord… Förödande manlighet? Eller patriarkatets återkomst?
Jag ska inte stiga fram som expert på lågkyrklighet, men Nanne har sin bakgrund i Bibeltrogna Vänner/ELM. Han har rimligtvis inte bara insupit kristendomen med modersmjölken utan fått ett och annat med sig. Söndagsskola? Konfirmationsundervisning? Kanske delar av gammal kristendomsundervisning? Av detta återspeglas ingenting i artiklarna. Jag vet inte om det sades något om den bärande kristen tro som både tolkar och gestaltar livet, men det verkar inte som om tillfället att säga något om tron, när det satt en fotbollstränare, en biskop och en kontraktsprost i koret, blev så att säga behållningen. En ”kändis” i Kalmar som kunnat knyta an till tron, hur hade det varit? Är problemet det gamla vanliga kyrkliga problemet? Så nära och så långt ifrån. Pröva denna analysmodell på det du ser.
En vän ligger sjuk och tänker. Hon har det år som gått gjort allt för sista gången för snart går hon i pension. Det fanns en tid när hon inte hann faxa ut inbjudan till alla skolor om att församlingen erbjöd påskvandring innan skolorna ringde och ville boka tid. ”Nu är det väldigt trögt.” Vad säger det? Säger det något om kyrkosystemets ledning, den ledning som gör att tron inte ter sig trovärdig, den ledning som står handfallen inför sekulariseringens utmaningar och därför tar sin tillflykt till de existentiella frågeställningarna. Där kan alla vara trygga genom att just där inte behöva vara säkra på någonting, mer än att vi behöver kärlek, stillhet, eftertanke och tystnad. I det läget kanske man ska tycka synd om Jesus. Han är Herren, Kyrkans Herre, men det tycks få låtsas om. Han utmanar mer än en samtida biskop, det måste man konstatera. Han utmanar till efterföljelse.
I dystra tider som dessa kan man läsa Jeremia och ska kanske rentav. ”Men är det mig de kränker med detta? säger HERREN? Är det inte snarare sig själva…” (Jer 7:19, Folkbibeln). Pigga upp er med Jeremia!
Skulle Jeremia inte vara uppiggande nog, får ni hålla er till senare i eftermiddag, när Dr Rune Imbergs överklagande läggs ut på Kyrklig Dokumentation. http://kyrkligdokumentation.nu