Jag frågade om Ärkeplussets fredsbok och tänkte att den kunde jag nog slända om och få in några rader i Ölandsbladet därtill. Verbums svar var ett ”tack, men nej tack”-svar: ”Jag har tyvärr fått till mig att vi dessvärre inte har möjlighet att skicka något recensionsexemplar.” Nu kan denna kalamitet inte få någon recensent att töva, om man så säger. Många recensioner har knåpats ihop utan att recensenten läst själva boken. Recensenten luftar fördomar, det är det hela. Det bekymrar ingen. När Ärkeplusset ska ha bokvisning den 11 juni har ni alltså redan här och nu fått läsa en förstahandsrecension, konstfullt tillsnickrad efter mina insiktsfulla föreställningar.
När jag i tanken läser boken ser jag, att författaren knyter an till Carl von Clausewitz bild av två brottare med slutsatsen, att det fysiska våldet är medel för att påtvinga fienden vår vilja.(Carl von Clausewitz Om kriget, Albert Bonniers förlag 1991, pocket 2016, s 31) ”Kriget är blott en fortsättning på politiken med andra medel.” (Clausewitz s 47) Folkets lidelser, fältherrens skapande förmåga och regeringens rena förnuft är Clausewitz’ treenighet (aa s 49) Här kunde Ärkeplusset något försökt analysera den människosyn och syn på massan som von Clausewitz inte borrar så djupt i. Ärkeplusset hade kanske också kunnat fundera över den moraliska lag som Sun Tzu menar att krigsherren måste följa. Boken finns tydligen på svenska i pocket och används i ledarskapsutbildning: Sun Zis krigskonst. Jag har läst boken på främmande språk. Tänkvärt och avslöjande. Den moraliska lagen är att folket följer sin herre, obekymrat om livsfara. Är inte detta likt det kristna martyriet? Ärkeplusset kunde ha vidgat perspektiven.
Ärkeplussets bok är välförsedd med bibelreferenser. Hans tankefigur heter ”fredstrappan” och börjar uppifrån, märkligt nog. Trappan börjar med vänskap och tillit, stegen därefter är samarbete, förhandlingar och diplomati, avtal och regler, fasthet och bestämdhet och sist kommer avskräckning. Bönen för människor samman. Och freden är allas vårt mål.
”Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand…” är väl sången som fostrat oss alla till detta tänkande. Alltså ska den som stöttar vår största fredsrörelse, krigsmakten som nu kallas ”försvarsmakten”, och den som organiserat sig i en betydligt mindre fredsrörelse med brutet gevär kunna sitta tillsammans med respekt. Ärkeplusset är klar över ”ledarskapets första uppgift: Att visa på möjligheterna.” En erfaren patrulledare skulle nog svara, att patrulledarens första uppgift är att beskriva uppgiften, den andra att utbilda patrullen och när det är gjort kan patrullen själv se vilka möjligheterna är. I Ärkeplussets fall betyder detta, föreslår jag: 1. beskriva uppgiften att förkunna evangeliet, 2. omskola religionsvetarna till teologer och 3. se vad som händer när teologiskt kompetenta präster tar sig an sina församlingar. ”Det är först då som Fan får se på Fan”, som de fromma säger.
Det finns förstås ett fredsproblem. Islam är fredens religion. På vilket sätt och vilken typ av fred
vet de kristna i Mellanöstern. Ska vi i okvalificerad mening vara ”för fred” utan att ställa frågorna om rättfärdighet och frihet? Är inte den kristna hälsningen ”Guds fred i stugan”, dvs ett mycket kvalificerat tal om just freden och om Gud? Var verkligen för den delen Östersjön under det kalla kriget ”fredens hav” när Sovjetunionen var den store fredsskaparen?
Nu vill Ärkeplusset ogärna definiera vad som skiljer. Må så vara. Han proklamerar djupsinnigt. ”Min gudstro säger mig att Gud har skapat oss med en längtan efter det goda. Vi vill leva i vänskap med människor omkring oss, vi sörjer med varandra på olyckans dag, och sträcker ut en medmänsklig hand. Öga mot öga så vill vi varandra normalt väl.” (Martin Modéus, Typiskt svenskt är inte svenskhet, Dagens Industri 1 juni 2026). Ni minns kanske Jan Myrdal, som efter ett antal flaskor gott vin en afton talade i Azerbadjan eller var det nu var? Jan var nöjd med sitt improviserade tal på tyska, orden steg mot stjärnhimlen. Plötsligt drog tolken honom i kavajen och viskade desperat: ”Verbet, Jan, verbet!” Kunde inte någon dra i Ärkeplussets kavaj och sägs: ”Synden, Martin, synden!” – ?
Rent logiskt kanske Ärkeplussets gudstro inte nödvändigtvis ska uppfattas vara en trovärdig referens? ”Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom.” (Luthers lilla katekes om Trons artiklar, tredje artikeln). Auktoriteten ligger utanför oss, inte i oss. Gud har verkligen skapat oss, men destruktionen kom in och den är verklig. Det var då den gamla normaliteten (paradiset) blev den nya (öster om Eden) och det förfärande brodermordet blev en helt begriplig berättelse. Den hade dessförinnan inte varit möjlig att förstå!
Ärkeplusset tar upp Svenska kyrkan som förebildlig när det handlar om fredstrappan. Jag tror mig dock ha kläm på somliga rätt destruktiva konflikter i Svenska kyrkan. De har hanterats i riksdag och ”kyrkomöte” just därför att de stör den kyrkliga friden. Vad har Svenska kyrkan gjort i den nu rätt berömda utförslöpan i Ärkeplussets fredstrappa? Så här var det nog. ”Vänskap och tillit” från början, besluten får inga större konsekvenser. Samarbete förstås. Förhandlingar och diplomati i biskopsmötet (just sådant professor Gustaf Wingren kritiserade, men biskop Bo Giertz stod upp för), avtal och regler (om företräde för de kv*nnl*g* pr*st*rn*) fasthet och bestämdhet (när det gällde att inte bryta mot de regler som fanns). Återstår avskräckning som det i Svenska kyrkan nya normala. Ingen prästvigning om du inte lovar att viga enkönat och kyrkoordningen fastställer att en s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* på inga villkors vis får präst- eller diakonvigas. För fredens skull gäller ”Ordnung muss sein” och gäller det att förstå Guds mening med ämbete och äktenskap, så gäller det enkla: Gud ska veta hut. Så blir det när fredstrappan beträds uppifrån. Jag tror inte Ärkeplusset någonsin får se Svenska kyrkan ta sig uppför denna branta trappa.
Tillbaka till bokförlaget Verbum. Jag satt i förlagets styrelse under flera år, invald av den dåvarande Centralstyrelsen. Omvalet 1997/98 sågs som ren rutin, men Levi Bergström la in (s)-itt veto och tills vidare lämnades platsen vakant. Eftersom jag satt med i lokalen blev det lite pinsamt – för alla fattade att det var ”signalvärdet” man var ute efter – men inte mer pinsamt än att Christina Odenberg fick ur sig ett ”det är ju inte ovanligt att man lämnar efter många år”. Generalsekreteraren Sören Ekström var inte med på sammanträdet. Han sa när vi möttes: ”Hade jag varit med, hade det inte blivit så.” På Verbum blev det veklagan. Där fanns några som visste att mina förslag gett resultat. Jag frågade Sören hur det kom sig att Levi drivit detta: Sören svarade: ”Carl Eric Lundgren”, dvs s-partiet. Jag var inte konform kyrkopolitiskt och hade skrivit en liten bok när Christina valts till biskop, Farligt. Andaktsbok för hem och skola typ (Svenska Kyrkans Fria Synod, 1997). Verbum avtackade mig med en middag, en fin väska och ett antal fina buteljer. Någon krona har förlaget gjort sig på idéer jag lämnat, den saken är klar. Men på förlaget gäller uppenbarligen nu det som då gällde Israels folk: Det kom en ny farao. Denne nye farao beslutar att förlaget inte har någon möjlighet att skicka ett recensionsexemplar. Det kunde ju inte bokförlaget Proprius tänka sig heller, när det handlade om fd prästen Christer Hugos säkert innehålls-och omfångsrika bok Sju kristna dissidenter.
Inte konstigt att jag fattar spelet kring Nick Alinia, som i svepande ordalag fördöms utan närmare exemplifieringar på hans förbryterska verksamhet. Svenska kyrkan borde träda fram med kommunikatörerna i Modehuset i Uppsala och säga: ”Vi har gått före! Vi har under decennier med kraft och styrka agerat vid signaler, som skulle kunna komma att hota värdegrunden! Om folkkyrkan i dess svekfulla gestalt gäller: Hic robur et Securitas!”
Till detta kommer att jag ogillar drevet mot statsministern och hans fru. Och då är jag inte moderat och forfarande – och allt mer – övertygad kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Vad säger Ärkeplusset om drevet? Och Dalman? Det ljugs, förtigs och döljs saksammanhang så alldeles förbannat i det svenska politiska livet. Söndagskolgossar och scouter lider av detta spel, inte minst när skinnet på den björn, som ännu inte är skjuten, fördelas. Politik långt ner i fredstrappan? Vad säger Ärkeplusset då?