Jag har citerat biskopsorden tidigare, men det finns nog goda skäl att göra det en gång till för att tydliggöra mitt iråkade tillstånd av förakt för de anpassliga men också mitt förakt för den socialdemokrati, som förnedrar sig till att bli en kommandostruktur, som härjar med de maktlösa. Mobbing på skolgården har jag aldrig gillat. Inte i det militära heller. Och allra minst i det kyrkliga, där sådant pågår i klerikalt skumrask för att folk inte ska fatta…
”En huvudsynpunkt för den kristna kyrkans och teologiens representanter bör vara att vägra låta sig utifrån kommenderas. Det innebär, med andra ord sagt, att de må med all sin innebonde kraft hävda sig i konkurrensen. Att leva och arbeta utan att begära lov att leva, det anstår de individer och det samfund som äro medvetna om det religiösa livets oförgänglighet. Att dö därför att andra dekretera att man skall dö eller att man redan är död, det bör ej sättas i fråga. Sådana dekret skola desavoueras genom att – fortfarande leva och arbeta.”
(J.A. Eklund, Andelivets värld och dess studium. Lund 1927, s 110) Sådant tal bör vara uppiggande för några av oss lite trötta på det klerikala.
Den som vill bli kommenderad av Je(s)per Eneroth, räcker upp handen. Detsamma gäller den som vill kommenderas av Eva Brunne. Tack för det. Jaha, då kan biskopsmötets Plussare ta ner händerna nu och vi andra besinna i vilken stor och rik tradition vi står, som ser det nuvarande episkopatet närmast som en personlig förolämpning av vår intellektuella kapacitet. Eller är det bara ett stycke politisk teater vi bevittnat, när vi läst Plussens förtydligande och Ärke-Plussets fortsatta tydliggörande? Men vad ska de göra, när nu Je(s)per skrämt och skrämmer dem? Jag menar, givet att de nu inte har kraft att leva och arbeta och strunta i kyrkopolitikernas skrik, skrän och larm?
Det kanske mest är jag som inte gillar att bli förolämpad genom att bli lurad med fagra ord. För vad sa Plussen samfällt? Det gamla vanliga. De som tänker annorlunda ska skolas om genom att skickas till SSA-vänliga församlingar. Metoden användes av bespisningstanterna när en muslimsk elev inte ville äta griskött. De visste tanterna, men begrep inte varför. Han serverades sålunda en kött- och grönsaksgryta med ris utan att ha fått veta vad han fått på sin tallrik. När han ätit, sa tanterna: ”Det var väl inte så farligt att äta griskött…?” Muslimen spydde rakt ut i matsalen. Det gjorde han rätt i.
Plussen ska tala tyst om respekt när de fungerar som obildade och religiöst inskränkta bespisningstanter i det kommunala. De borde visa dem respekt som vill vara ”trogna insedd sanning” – ett etiskt minimum i mötet med människor med övertygelser om ni frågar mig. Skulle för den delen Plussen kunna ge några referenser till exempel på vad ”luthersk äktenskapssyn” är. Har de alla samfällt läst Olof Sundbys avhandling och diskuterat den? Och vad sa då Luther själv om enkönade vigslar och om bordellerna för munkar och präster i Rom?
Vad skulle hända om folk ville träffa Plussen i respektive stift och ta med böcker för tentera dem? På vilket sätt, så kan man fråga, har Katolska Kyrkans Katekes fel när resonemangen sammanfattas: Homosexuella handlingar kan aldrig i något fall godkännas. (KKK nr 2357-2359) Vilket teologiskt argument i debatten vid det s k kyrkomötet 2009 övertygade Högvördig Plusset? Var Plusset ens med då? Eller är det läge för offentliga lärodisputationer i stift efter stift på gammalt gott kyrkligt manér? Lärostrider är väl inte stridslystnad så mycket som omsorg om Kyrkans lära, dvs evangeliet? Hur skiljer sig denna deras ”lutherska” syn från Martin Luthers egen och från vad Rom har att säga – och nu upprepar kraftfullt? Här kunde vi alla disputationsvägen få lära oss en hel del om väsentligheter, tror jag. Vem organiserar lärodisputationer nuförtiden?
Fattar ni hur viktigt det är att ett Pluss får förklara sig och att alla får se och höra, övertygas om ni vill. Det är rimligare – och kanske mer underhållande roligt – att Plussen offentligen ska stå till svars än enkla prästkandidater grillas i slutna och slitna rum?
Jag har själv varit med om en biskop i förhörs- och admontionstagen – nå, inte bara en biskop och ett tillfälle kanske, men det är ett speciellt tillfälle jag tänker på:
På exakt klockslag steg jag in i det anvisade rummet och lämnade alerta journalister utanför. Rummet var tomt! Häpnad infann sig. Så hörde jag biskopen röra sig i ett annat rum och förstod att det var meningen att jag skulle få vänta och bli lite mörare. Jag kollade inredningen i rummet och såg att biskopen ställt fram en något högre stol åt sig, vänd mot den lägre soffa, där jag förväntades sitta. Jag gjorde under väntetiden en liten ommöblering och ställde en likadan stol som den biskopen avsåg sitta i framför soffan, ställde mig framför stolen och väntade. Högvördigheten gjorde sin entré, hälsade avmätt medan jag hälsade kordialt, uppsluppet närmast. ”Var så god och sitt”, sa Högvördigheten. Jag satte mig på stolen framför soffan. ”I soffan”, sa Högvördigheten. ”Jag föredrar stolen, sa jag. Ryggen!” Och så var vi gång, jag i samma sinnesstämning som en tennisspelare som slagit in matchens första smashboll (och här fablar jag för hur det känns vet jag inte). Hur det känns att veta att Högvördigheten bokat in ett framträdande en timme senare inför kyrkofullmäktige och skulle skjutas dit, betydde bara att jag med visst välbehag kunde dra ut på samtalet så länge som möjligt. Jag kan säga så mycket att Högvärdigheten, som skulle skjutsas av kontraktsprosten kom lite för sent till kyrkopolitrukerna. Så gick det till på det glada 80-talet. Biskop Bertil E Gärtner sa: ”Kör han verkligen med så enkla trick?!” Ni kan få en interiör till:
Biskopinnan frågade sin man vad kollegorna egentligen sa till varandra under biskopsmöten. Hon fick klart för sig att det inte var så mycket vardagligt småprat biskoparna emellan. ”Men jag råkade välta en flaska Ramlösa i Ströms knä och då sa vi båda ’Hoppsan!’.”
Att den politiska makten inte släpper de kyrkliga med alltför långt koppel vet vi. I TDR fanns en kyrklig struktur där oppositionella tankar kunde växa till något substantiellt. Då rekryterade STASI studenterna själva för att övervaka kamraterna. Herr Bock från huvudavdelningen som svarade för kyrkan säger: ”Vi var faktiskt ytterst effektiva”, säger han. ”Få vet att i slutet var sextiofem procent av kyrkans ledare våra angivare och resten av dem övervakades.” (Anna Funder, Stasiland, Lind & Co, 2018, s 203).
Den kyrkliga förnyelsens krav var detta enkla slagord: Libertas Ecclesiae! Kyrkans frihet! Kan det sägas bättre av oss frihetliga, vi som ogärna låter oss kommenderas utifrån?