Det våras för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. Det låg i pipeline. Besluten har i olika omgångar fattats på svagt underlag och den storastilade reformen står på lerfötter. När Plusset i Skara förklarar sig ”chockad” och ”ledsen” och Eva Brunne till Ansvarsnämnden för biskopar bekänner, att hon är ”utled på den debatt om kvinnor i prästämbetet som pågått och nu får ny kraft genom präster som knappt ens var födda när beslutet togs om att öppna prästämbetet för kvinnor 1958. Och knappt ens när samvetsklausulen upphävdes 2/2 1982. En del inte ens när kyrkomötet tog beslut 1993 om att den som motsatte sig kollegor av kvinnligt kön inte skulle få prästvigas.”
Har insikten slagit Eva att av de 38 kyrkoherdar i Växjö stift, som dragit i härnad mot projektet ”Medvind”, är tio (10) kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. De har inte öppet tagit avstånd från sitt motstånd, (typ kulturrevolutionen i Kina) och då vet ingen om det ändå inte ligger och gömmer sig en motståndare i en motståndsficka i kyrkoherdehjärtat. En gång motståndare, alltid motståndare! Glöm aldrig det! Så blir det med övertygelser, de övervintrar, inte minst i motvind. 25% motstånd bland stiftets kyrkoherdar! Det är en lägre siffra än de 48% av prästerna som år 1982 kunde avslöjas att vara vad de var. Eva vet. Och då har vi inte kollat de manliga komministrarna…
Modéus I vet nog också. Lika lite som i TDR, Tyska Demokratiska Republiken, kan övertygelser hanteras administrativt. I administrativ ordning kan det snackas runt och låtsas inkännande och förstående i väntan på den teologiska psykiatrin. När det gäller äktenskapsfrågan kommer procedurerna som gällde ämbetsfrågan att upprepas. Något annat kan de inte, eftersom de inte kan hantera de grundläggande teologiska frågorna. Minns Gustaf Wingrens ord om denna majoritet av ”teologiskt ointresserade” och om själva frågan ”debatten har inte börjat” när alla sa, att den pågått för länge. De har, citera mig gärna, förlorat, dessa som nu är ”chockade” och ”utleda”.
Då kan jag väl till er uppbyggelse läsa Evas inlaga till Ansvarsnämnden, dnr AN 206-0004. Den stämplades in i Modehuset i Uppsala på Sankt Georgsdagen den 23 april. Anmälan avskrevs. Jag kan ta motiveringen först, för den är i sig uppseendeväckande, bara jag först får citera Evas klarsynta svar till Torsdagsdepressionen om sin läsupplevelse: ”Jag har lite svårt att förstå vad anmälan handlade om.” Det kan jag nog förstå.
Ansvarsnämnden slår fast att ”[E]n biskop har som varje svensk medborgare en rätt att fritt uttrycka åsikter i vilket ämne som helst i skrift och tal, med de begränsningar som kan följa av lag.” Ansvarsnämnden förtydligar och anger att det finns gränser: ”När det gäller personer i vigningstjänst ställs dock högre krav på ett omdömesgillt agerande och lojalitet till det gemensamma.” Så resonerar de tankeslappa. ”Omdömsgillt?” ”Lojalitet?” Vem bestämmer och vem vill vara lojal när både hjärta och hjärna säger: Solidarisk ska du vara! Det är något annat än ”lojal”. Men om vi släpper temat, så kan de klarsynta märka att Ansvarsnämnden inte nämner Bibel och bekännelse! Var Jesus omdömesfull och lojal, Johannes Döparen, aposteln Paulus, aposteln Petrus, aposteln Johannes? Pontius Pilatus var både-och. Han kunde välja lojalitet framför rätten och omdömesgill var han nog, när han skulle hantera de konkreta hoten från översteprästerna och deras folkhop. Märkligt nog resonerar Ansvarsnämnden på inget sätt om biskops ämbete och tjänst! Det säger en del…
Frågorna Eva ställde till Fader föreståndaren på S:t Ansgar kanske ska återges igen? Dessa:
” * Hur ser den teologiska motiveringen ut till att prästvigda kvinnor inte tillåts att celebrera mässan?
* Hur förhåller sig denna praxis till Svenska kyrkans ordning och beslut?’
* Hur möter ni och vägleder konkret kvinnor med prästkallelse inom er verksamhet?
* Hur tänker du själv om att du har prästvigts för tjänst i vår kyrka långt, långt efter att beslutet togs 1958 och långt efter att samvetsklausulen upphörde 1982?
* Vill du dessutom reflektera över den ekumeniska hållningen får du gärna göra det också.
För tydlighetens skull: Detta handlar inte om att ifrågasätta enskilda formuleringar, utan om att förstå hur Sankt Ansgar som verkar i Svenska kyrkans sammanhang förhåller sig till gällande ordning och de ramar som ytterst vilar under tillsyn.”
Ett barn på 7 år ser att detta är visitationsfrågor, inget annat, inget mindre. Hon har verkligen gått in i annan biskops ansvarsområde och det handlar om tillsyn, episkopé. Men Ansvarsnämnden nöjer sig med att fråga Eva utan att begära förtydliganden, och diskuterar därefter inte hennes agerande utan om hennes inlägg ”skulle gå utöver vad hon har möjlighet att uttala sig om inom ramen för vigningstjänsten”. Nähä! Men hennes frågor undviks. Hon har uppenbart gått in med frågor av visitationskaraktär. Ansvarsnämnden, där 20% utgörs av kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* (så som de definierats ovan), har inte brytt sig om att skaffa sig klarhet om vad Eva sysslat med. Hon vill bedriva tillsyn. Det är just detta hon inte får!
Inkännande kan jag fatta Evas frustration. Hon tror ju att ”ordning” betyder ”Ordning” med stort O, som det tyska Ordning muss sein. Eller med C H Hermansson, ”Kamrater, någon jävla ordning får det vara i ett parti…” Kyrkan är annorlunda. Svenska kyrkan håller sig inte med egna ordningar, som inte skulle vara Kyrkans. Om så vore, skulle Svenska kyrkan ha blivit en sekt. Men den tanken kanske inte lättvindigt ska avfärdas? Genom beslut 1958 växlade Svenska kyrkan in på främmande spår och har tuffat på i den stilen rätt ut i främlingslandet – med årtalen 1982 och 1993 som semaforer? Nå, kyrkomötesbeslut i saken finns väl egentligen inte mer än detta, som Eva inte nämner, att krav på lydnad och lojalitet på en fråga, som 1958 inte skulle vara tvång, fördes in i Kyrkoordningen 2000. Paragrafen är en idiotformulering som med hörbart nöje avrättats i kyrkomötet, vilket upprörde inte minst dåtidens folkpartiklar och deras intellektuellt jämbördiga.
Jag har aldrig velat förstå att vi skickat in våra representanter i de ekumeniska sammanhangen med dialoger och allt det där, men att representanterna aldrig kunnat få med den hållningen tillbaka till Svenska kyrkan. Eva har varit i Kyrkornas Världsråd i 13 år (tänk på klimatet så många flygtimmar detta blivit!) och haft många samtal, där man också enats om att ”vi lever i olika kontexter och traditioner”. Det kunde leda till någon Evas slutsats om öppenhet, men icke! ”Men när motståndet kommer inifrån vår egen kyrka, 66 år efter att beslutet om att öppna prästämbetet också för kvinnor, då är det något helt annat.” Något helt annat, så föll hennes ord till Ansvarsnämnden. Eva tänker totalitärt, oförmögen till en inomkyrklig ekumenisk hållning. Jag kan tycka om henne för det, men kanske mest tycka synd om henne. Så värst huvad framstår hon inte som. Hon citerar i sitt svar till Ansvarsnämnden Lydia Wahlström : ”Hon avfärdade idén om forna tiders förhållanden skulle styra samtidens kyrkliga organisation med orden: ’Det var ju lyckligt att inte Luther och Olaus Petri tänkte på det sättet, ty då hade reformationen utan tvivel varit ogjord’.”
Alls inte. Det var därför det blev reformation! Augustinermunken Luther kunde kyrkofadern Augustinus, som tusen är tidigare var den store paulusteologen, och där hos Paulus fick Luther klart för sig vad rättfärdigheten handlade om. Celibatären Olaus Petri kunde gifta sig – med Petrus som ett tydligt exempel på en gift apostel. Oss emellan så behöver man inte vara docent för att finna citatanvändningen i Evas svar, vara vad professor Per Erik Persson – med ett kraftord från sin vokabelsamling – skulle sagt: ”egendomlig”.
Är det någon idé att anmäla? Svaret är: Vi får inblickar i sådant som annars skulle dolts i tystnad.
Det går till så i de totalitära systemen, men kolossen står på lerfötter. (Dan 2) Läs skriften på väggen, eller på Fejjan (det chockade och lessna Plusset i Skara) eller i Evas framställningar. Hennes yttrande till Ansvarsnämnden kan man enkelt beställa från Modehuset i Uppsala.
Han som uppenbarar hemligheter låter dig veta vad som kommer att hända. Ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan lika och lika illa. Civilreligionen bär nämligen inte med sig några framtidslöften. Den är bara tankar för dagen.
