Jag frågade den gamla diakonissan, som alls ingen militär utbildning har men ska uppfattas vara en fanjunkare i Guds rike, som alla riktiga diakonissor: ”Du är bataljonschef och en av dina kompainichefer är chockad och ledsen. Vad gör du?” Svaret kom precist: ”Tar ur tjänst!” Det är korrekt. Vi kan inte ha ett ledarskap som faller ihop känslomässigt. Sådana ledare är oförmögna att fatta välgrundade beslut och får de för sig att i tjänsten agera, kan det bli hur tokigt som helst.
Hur fick jag för mig att störa den gamla diakonissan med en militär fråga? Jag hade läst på Facebook. Plusset i Skara, dr Ulrica Fritzson, beskrev sin sinnesstämning just så: ”Jag är chockad och ledsen” – har hon varit med om eller bevittnat en olycka? Inte riktigt. ”över att präststudenter blir ifrågasatta i sin kallelse” – men det är just sådant ett Pluss och stiftets antagningsnämnd funderar över återkommande… Kallelsen från Gud är inte att leka med, inte en ego-dekoration, inte ett jobb eller ens ett yrke utan en livsstil att vigas till och som tar hela personen i anspråk. Inte konstigt att en sådan kallelse ifrågasätts. Och en helt normal präst ska nog tre gånger under sin prästtid ställa frågan: Var det verkligen präst jag skulle bli?
En gång när jag själv ifrågsatte detta ,sa den gamla – militärt outbildade – diakonissan: ”Det är en bra fråga att ställa sig för en präst, men i ditt fall är saken klar. Det var just präst du skulle bli.” En annan kvinna har konstaterat att ”det var det enda Gud kunde ha dig till”. Finns det förolämpande komplimanger så var väl detta en sådan. Kallelser SKA ifrågasättas liksom förkunnelsen prövas. Inte ens martyrer går fria från att ifrågasättas. Var avrättningen ett resultat av bekännelse (martyri) eller av dödlig exhibitionism (kan jag inte bli berömd för annat, kan jag bli berömd som martyr alltså…) I hela Kyrkans historia om tron ingår ett ständigt ifrågasättande, det är väl det enda man kan säga. Och på sitt sätt är förstås detta chockerande, Men blir man ledsen? Förklaringen är en annan och Plusset ger oss den: De blir ifrågasatta ”- för att de är kvinnor. Och jag är glad över deras mod och våra samtal idag.”
Hon kom alltså över sin sorg? Var sorgen bara teologisk teater? Satt den inte djupare. Chocken då? Och vilket är sammanhanget? ” Idag har jag talat med präststudenter i Skara stift om ämbetet i en evangelisk luthersk kyrka och vad våra bekännelseskrifter faktiskt säger.” Den auktoritet hon lutar sig emot heter Per Erik Persson och han la ut texten för en förening som hette Evangeliskt Forum i Göteborgs stift, som blev av begränsad framgång, ett forum inspirerat av Exodus i Lund. När grundarna tillsammans med några påhejare blivit biskopar, las föreningen Exodus ner. Evangeliskt Forum har gått samma öde till mötes sedan Eckerdalarna satt sig på biskopsstolen i Göteborg. Småskriften hette alltså Evangelisk Ämbetssyn och gavs ut av Evangeliskt Forum i Göteborg i en småskriftserie som nr 1.
Persson kunde säga insiktsfulla saker, som denna: ”Jag trodde aldrig att du skulle kunna skriva en så bra avhandling…” Då vet vi att han själv någon gång tagit fel, det är en god utgångspunkt för det fortsatta resonemanget. Vad kom Plusset på att professorn sagt: ”Evangeliets verkan är inte och får inte göras beroende av vem som räcker det och utdelar sakramenten – allt hänger på vad det är som sägs och räckes, att det är ett rent och klart evangelium. Detta är vad det egentligen rör sig om och om det borde diskussionerna i kyrkan handla och inte om sådana för frågan om hur man blir frälst ovidkommande ting som kvinnliga präster.” (Persson, Evangelisk ämbetssyn) Nu var den stora konfliktfrågan i Svenska kyrkan plötsligt ”ovidkommande”… Varför måste saken alltså regleras i Kyrkoordningen 2000?, 42 år senare? ”Ovidkommande” när allt kommer till allt?!
Nu är nog inte problemet riktigt rätt fixerat. Professor Per Erik Persson, PEP, skrev boken Kyrkans ämbete som Kristusrepresentation. En kritisk analys av nyare ämbetsteologi (Gleerups, Lund 1961). Den fick en sällsam historia . Boken recenserades så fort den kommit ut i de stora tidningarna och de stora namnen skrev, typ Ruben Josefson i Svenska Dagbladet, Helge Brattgård i Göteborgs-Posten och Gustaf Dahlbäck i Sydsvenskan. De ställde in Perssons bok i ett kyrkopolitiskt sammanhang. En kommentator har skrivit: ”Karaktären av uppställning för den nya boken om ämbetet är omisskännlig”. Debatten varade från april till juli 1961 och sedan slutade den..,. Det var lite tråkigt, kan jag mena. Varför tog den slut? ”I brist på bränsle”, menade Gustaf Wingren. Det tror jag inte. Kanske i brist på syre? Samtalsklimat behöver luft och motståndet skulle kvävas. Jag tror ni förstår hur jag tänker.
Problemet som man inte kommer åt genom att älta uppgörelsen med Donatus, alltså tanken att sakramentet görs beroende av sakramentsförvaltarens tro och vandel är inte en korrekt beskrivning av motsättningarna. Där är nog alla överens och för det har vi alla bekännelsen på vår sida. Invändningarna går djupare än så utifrån den radikala frågan: Kan kyrkan överantvarda det manliga biskops- och prästämbetet till kvinnor? Kyrkans Tradition har sagt nej. Luther sa att den Helige Ande inte tillät detta (efter att i prästbristens evangeliska kyrkoliv ha prövat saken noga) och påven Johannes Paulus II sa, att Kyrkan inte har Kristi fullmakt att göra så. Det som ifrågasätts är inte kvinnor. Det är frågan om vad biskops- och prästämbetet är! Plusset återger Luther: vår tro är en tro på Kristus, på hans ord, på hans ämbete, på hans befallning och ordning, där de är igång, där är allt riktigt och rätt – personen må så vara vem eller hur hon vill eller kan” (WA 38, s 241). Just så. Ämbetet är Hans, befallningarna Hans och ordningen Hans. Hoppa här, inte någon annanstans! Visa att det statliga beslutet om behörighetslag i Sverige trumfar Kyrkans Tradition, det vi tagit emot av apostlarna och Herren själv.
Att PEP:s välrecenserade bok dömdes ut som ett försök att ”tabuera fri forskning” utifrån konfessionella utgångspunkter, noterar jag här bara i förbigående. (Se Riesenfeld, Tabuerad forskning i Vetenskapsmannen i samhället, Kungl Vetenskapssamhället i Uppsala 1976-1977, Almqvist & Wicksell, Uppsala 1977, s 86-91). Detta osagt, är Riesenfeld ohemult roande i sin stillsamma uppgörelse med PEP.
Vad säger då Plusset i Skara om ämbetet i våra bekännelseskrifter? Den frågan tröskades ordentligt på 1940- och 50-talen, men det var insikter som var djupt impopulära när beslutet skulle fattas i riksdag och i kyrkomötet år 1957, det kyrkomöte som sa nej till ämbetsreformen. Förresten beklagar Plusset att PEP:s ord från 1980 fortfarande är aktuella. Har hon händelsevis någon förklaring till detta förunderliga och märkliga? Själv går hon alltså till 1500-talet för att hitta argument – ?! Då får vi göra detsamma.
Det är ju i Apologien (SKB s 223) som prästvigningen gärna kan kallas ett sakrament och där ”ämbete” inte bara handlar om biskopar och präster utan om alla kristna. Gjorde Plusset i Skara reda för vad sakrament i egentlig mening innebär? Att hon skulle kunna redogöra för vad Laurentius Petri har att säga om saken, håller jag för mindre troligt. Hon kunde annars ha frågat docenten dr Pahlmblad i Lund. Det gör jag understundom.
Min enkla fråga kan formuleras så: Vilka löften om nåd, som i egentlig mening tillhör det nya förbundet, kan det statliga behörighetsbeslutet av år 1958 utlova? (Jfr SKB s 222) Är inte Apologiens poäng att vi inte behöver bråka så mycket ”om man blott bibehåller det, som Gud har befallt och som med sig har Guds löften”? Här ser jag problemet och det är mer djupgående än vad Plussen antingen inte förstått eller vill vidgå. Docenten Folke T Olofsson har nog för den delen löst representationsfrågan på ett begåvat sätt. Prästämbetet är ”Fadersrepresentation”. Att nyansatserna kommer efter några generationer är inget nytt. Så går det till. När då Plusset i Skara lutar sig mot en småskrift av PEP och jag vet vad annat som är skrivet, blir jag inte chockerad eller ledsen. Sönderfallet fortgår enligt plan, det är det hela. Den där väckelsen, som utlovades år 1958, har vi inte sett röken av. Den borde ha kommit efter alla dessa år.Det happade sig att jag kom fel i min läsning, som min BSK, Bibelstudiekompis, pepåkade, men nu kom jag att ihop med Plussets klagan så det som blev fel, blev kanske likväl rätt: ”Det hade varit bättre för dem att aldrig ha fått kunskap om rättfärdighetens väg än att ha kunskapen om den och sedan dra sig undan de heliga bud som de har mottagit.” (2 Pt 2:21) Gäller oss alla, not bene!
