Det är tydligen inte längre möjligt att komma åt kyrkomötesdebatterna på nätet?
Jag läste vad som gudstjänstutskottet åär 2005 konstaterade i en annan fråga än den om vigsel, nämligen om välsignelse av samkönade par. Då beskrevs situationen: ”För många människor, också inom kyrkan, är det fortfarande svårt att tala om frågor som i något avseende har med sexualitet att göra. Detta är till viss del en generationsfråga, men handlar också om brist på vilja, vana och/eller kunskap. Därför är processen på många håll trög.” Så löd omdömet. ”Trög”. Det var så.
Ärkebiskop Bertil Werkström sa i Svenska kyrkans centralstyrelse, när Olle Wingborg (s) drivit fram frågan och saken skulle utredas: ”Säg åt dem att de behöver inte skynda sig.” Den statliga utredningen 1974 må vara, men år 2009 samlades i ett litet häfte de läromässiga uttalanden som gjorts om just vigselfrågan; Svenska kyrkan om äktenskap och vigsel. (Johan Lindstrand (red), Växjö stift 2009). Här citeras kyrkomöteshandlingarna 2009, reservation 3 i Läronämnden. Jag väljer den för mig bekväma vägen att bara citera från Lindstrand. Jag trodde nämligen i min enfald att jag aldrig mer skulle behöva fördjupa mig i denna avgjorda fråga. Så fel jag hade! Jag gitter inte gå till de tryckta protokollen och leta på nätet kan ni göra själva. Något finns där – men inte debatterna i plenum?
Vad får vi alltså veta om vi går tillbaka? Något helt annat än vad Plussarna samlat sig till nu. Kyrkostyrelsen konstaterade att meningarna varit delade. I reservation 3 i Läronämnden heter det: ”Det framgår av remissammanställningen att vägen till ett beslut om remissvar har kantats av oenighet, voteringar, reservationer. Det är inte orimligt att anta att den splittrade bilden som remissvaren ger återspeglar motsvarande djupgående splittring i hela Svenska kyrkan.” (Citerat från Lindstrand, aa s 26) Jag återkommer strax till vilka reservanterna var, men först en liten poäng. Teologiska kommittén fortsatte arbeta med frågor sedan dess arbete med frågan högtidligt avslutats. Detta reser frågor som aldrig besvarades. På vems uppdrag? Inga beslut finns antecknade i Kyrkostyrelsens eller dess AU:s protokoll, inte heller i Biskopsmötets! (Lindstrand, aa s 30-31)
Olle Burell (s) och Karin Perers (c) menade i SvD den 15 februari 2009 när nio biskopar önskade att Svenska kyrkan skulle avstå från vigselrätten, att ”biskoparna skadar förtroendet för Svenska kyrkan”. Reservanterna i Läronämnden insåg vad sant var, att det inte var sant vad som sagts, att frågan skulle vara öppen och tas upp till hösten i det s k kyrkomötet. Saken var kyrkopolitiskt redan avgjord Reservanterna uppfattade att Burell och Perers menade, ”att majoriteten har rätt även i lärofrågor” (Lindstrand ,aa, s 31)
Den teologiska argumentationen sammanfattas i reservationen – och nu bör nog de tydliggörande Plussen av årets modell ha ett glas kallt vatten i närheten: ”Men ska statens beslut avgöra innehållet i något som hör till Svenska kyrkans tro, bekännelse, lära och ordning? Eller annorlunda uttryckt: Ska beslut på den politiska arenan styra kyrkans eget ställningstagande i teologiska lärofrågor? Den sidan av saken är inte lika självklar.
Skulle Kyrkomötet fatta beslut enligt Kyrkostyrelsens förslag så kan ett predjudikat skapas. Om Svenska kyrkan en gång låtit statens beslut avgöra innehållet i en lärofråga, så kan kyrkan göra det igen, i helt andra lärofrågor. En dörr öppnas som kan bli svår att stänga igen.” (Lindstrand, s 37) Lite klarsynt, må man säga.
Vilka var reservanterna? Biskop Sven Thidevall, biskop Carl Axel Aurelius, Curt Forsbring, biskop Esbjörn Hagberg, biskop Hans-Erik Nordin, biskop Hans Stiglund. Reservanterna tycks – för ett oförvillat sinne – ha uppfattat, att ”kyrkan” bör ”anklagas för att ha fattat ett förhastat beslut grundat på okunskap, bristande analys eller politisk korrekthet”. Jag vände nu på Plussens formulering som rakt av tycks osann. Och då bortser jag från att Plussen nu bekymmerslöst citerar både frågan om välsignelse av partnerskap och vigsel, två ämnen som på sin tid, dvs år 2005, förklarades alls inte ha med varandra att göra. Plussen är nu samfällt nöjda och förklarar: ”Det var tvärtom ett beslut som var baserat på en stor mängd forskning och utredningar, och resultatet av en lång teologisk process.” Detta är förstås i eminent mening rent skitsnack och just därför något att lägga på minne.
Intressant i sammanhanget blir ledamoten av Läronämden Karin Johannesson med en egen reservation 4 (Lindstrand, aa s 38). ”För att Svenska kyrkan ska ändra sin uppfattning i en lärofråga är det inte nog om en prövning rent formellt tillkommit på ett sätt som står i samklang med tron, bekännelsen och läran. Det bör till exempel innebära en bred förankring och öppen prövning av frågorna under bön och dialog med Skriften, bekännelsen, det samhälle som vi nu är en del av och högst konkreta, nu levande människor med olika erfarenheter och åsikter. Jag finner att bristerna i behandlingen av de frågor som aktualiseras i Kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2009:6 om Vigsel och äktenskap är så många och så allvarliga att skrivelsens förslag av läromässiga skäl måste avstyrkas. Lärobildningen i Svenska kyrkan ska inte gå till på detta sätt.” Det kan jag också mena och menade. ”Många” och ”allvarliga” brister, skrev hon.
Karin Johannesson är numera Pluss-Karin. Hennes namn står under det tydliggörande som tydligen måste till. Nu bejakar hon det beslut 2009 som hon då i Läronämnden reserverade sig emot. Hade jag inte varit genetiskt munter, hade jag fått problem nu.
Problemfritt är inte biskoparnas tydliggörande. Ska det gå med det som det gick med biskoparnas uttalande efter Kyrka Ämbete Enhet, när de förklarade att sådana skulle kunna prästvigas som ”inte underkände” kv*nnl*g* pr*st*rs ämbete och sakramentsförvaltning. Denna fiffiga formulering att ”inte underkänna” stod Lars Eckerdal för. Poängen var att ingen uttalade sig så, det lät vackert men var ”ein laut klingendes Nichts”. Kyrkopolitikerna stod vakt och formuleringen ändrades till ett positivt ”erkänna”. Finns det några präster eller prästkandidater som ”fördömer den homosexuella personen”? Fram med namn! ”Skuldbelägger den homosexuella orienteringen”? Fram med exempel! Vi får väl vänta och se vad de progressiva krafterna nu kan kräva av förtydliganden.
För egen del ska jag nog harva det tydliggörande dokumentet (”närläsa”) ett varv till. Om jag gitter. Det är – rent teoretiskt naturligtvis – lärorikt att få tränga in i Plussens tillrättalagda intellektuella universum. Ingen påpekade förresten vilket elände det blev när ärkebiskop Bertil Werkström, efter ett remissvar om SOU 1984:63 Homosexuella och samhället, som begärts av Ärkebiskopsämbetet, vid en presskonferens gav rådet till de homosexuella att leva i avhållsamhet. Så mycket för den långa teologiska processen! När Svenska kyrkan fick ta upp frågan igen blev docenten Gert Nilsson ansvarig för arbetet. I augusti månad år 1988 kom boken En fråga om kärlek. Homosexuella i kyrkan (Verbum, Stockholm 1988). Där handlar det om ett skapa ”en institutionell ram” kring den homosexuella samlevnaden, men det är något annat än äktenskap. ”Ett äktenskap .. kan bara ingås mellan kvinna och man.” (aa s 69). När frågan ställs om vad Bibeln menar om ”genuin homosexualitet” ges svaret med versaler: ”VI VET INTE!” (aa s 56)
När fick vi alltså veta hur det egentligen är? Frågorna ställer upp sig på led. De kan i två klubbslag lösas genom att Svenska kyrkan fattar läroavgörande beslut i 1958 och 2009 års frågor. Antagligen hör dessa två frågor på något mystiskt, dvs andligt, sätt samman, vill jag mena. Återkommer nog till aktstycket och temat vilken religion och vilken tro som nu uttrycks av Plussen i Svenska kyrkan när de blivit tydliga.