Jag läste boken om de 12 första i Svenska kyrkan, dvs boken ”Kvinna och BISKOP” och insåg att det viktiga inte är det skapelsegivna ”kvinna” utan det andra, det jag i kristen mening inte tror. Med Luther och med påven (för att nu inte tala om den koptiske påven, som jag inte läst i ämnet men tänker att jag likväl vet hur han resonerar) men Luther sa att den Helige Ande inte tillät kvinnor i prästämbetet och JPII, med upprepat instämmande av min vän påven Bengan, konstaterade att Kyrkan inte hade någon fullmakt att överlämna ämbetet till kvinnor. Det paradoxala inträffar sålunda, att den tro jag delar med Luther och påvar (för att inte tala om apostlar och kyrkofäder…) blir otro i kvalificerad mening.
Man kunde tänka sig att jag skulle vara beredd att uppge min otro. Tro mig, det har jag alltid
varit, men några svar på mina invändningar har ingen velat ge mig, bara maningar att ge upp min brist på tro på att ett riksdagsbeslut, två eller fyra noga taget, år 1958 är de enda beslut i Sveriges riksdag som skulle vara rakt av gudomliga. Inte ens min första fråga – hur teologiska frågor alls kan lösas politiskt – har lockat till teologiskt klarläggande. Men jag har inte förtvivlat utan med iver sökt och läst också de stora festskrifterna som producerats till skiftande jubiléer. År 2008 inte minst. Det lustiga året 2008 (Gaudete, Helsingborg 2008) sammanfattade piggt, käckt och muntert mina insikter, de som jubiléet gav. Insikterna publicerades först på Dagblogg, som den socialdemokratiska tidningen Östra Småland stod för.
Flera år tidigare hade jag varit hos Jämställdhetsombudmannen och läst handlingar. krönikan ”En dag hos Jämo”, kom i Kyrkligt Magasin nr 5-6/1985. Saken kanske inte varit värd att nämna om inte JÄMO blivit JÄMY och gett anslag till denna nya praktfulla bok om de 12 första. Statliga pengar för att säkerställa en statlig reform om än nu på sistone nödtorftigt kyrkligt draperad. Det är tydligen ett grundmönster jag ser både när reformen antogs, genomfördes och utvärderas. Här dyker min otro upp igen. Jag tror att biskopsval är sekulära tillställningar som Gud föga har med att göra. Frågan vid biskopsval är inte den gamla ”vem har Gud valt (och vi ska fatta att Gud redan valt)?” utan frågan ”Vem ska vi välja?” Det blir i själva utgångsläget ogudaktigt och bättras inte av all ståt i Uppsala domkyrka, där alla utklädningslådor brandskattas på snygga klädespersedlar och nu kan pryda samlingen av syndare.
I boken ser jag inte bara leende utan skrattande kvinnliga Pluss och Ärkeplusset Antje. Uppgiften de fick var att skriva om de valspråk de håller sig med. Alla kanske inte har borrat så mycket i dessa korta meningar. Det går tydligen till så, att heraldikern kvickt hör av sig till det nya Plusset (som ännu inte fått sitt pluss) för det ska skapas ett biskopsvapen. Till detta behövs ett kort valspråk. Det är som i sällskapet SHT om jag fattat allt rätt – eller Frimureriet. Allt kanske inte hinner tänkas igenom. Ingen har dock valt ”För stiftet i tiden” eller ens ”Till himlen utan brådska”, som prosten Åkerlund i Rättvik valt som sitt valspråk.
I bokens förord får jag veta att syftet med att fokusera på valspråken är ”att lyfta fram den teologi som har legat till grund för deras ledarskap. En biskop är en andlig ledare och hennes teologi ska fungera som sammanhållande i det stift hon verkar i.” (aa s 7) Nu aktualiseras min otro. Igen!! Jag ser inte biskopen i kraft av val och vigning som ”andlig ledare” och efter år 1945 är talet om ”Ledare” lite skamfilat, tycker jag. Skulle biskopens teologi fungerande sammanhållande? Jag förmår inte uppfatta alla som teologer, men säg det inte till dem. Jag är inte heller med på vad som sägs i förordet om den särskilda utmaningen ”att uppmärksamma de kvinnor som trots fler utmaningar än sina bröder tar på sig mitran och fattar kräklan, skriver sina valspråk på sköldar och leder sina stift med auktoritet från en påskdagsmorgon” (s 9). Hur kan en söndagsmorgon ge auktoritet?Apostlarnas kom inte just då på sammanhanget, se Mk 16:14 och påskdagens kväll hände väl det som handlar om ämbete, Jh 20:22-23!
Det där med ”fler utmaningar” handlar om att dessa kvinnor blir ifrågasatta på grund av deras kön och så har det tydligen varit från kvinnorna vid graven och fortsatt. Nå, jag läser om kvinnorna vid graven och får veta, att de sa ingenting för de var rädda. (Mk 16:8) Nu vill jag veta mer, det är det enda jag kan säga! Medge att det hela verkar skumt om det inte är så illa att det är ren bluff. Att någon ”tar på sig mitran och fattar kräklan” stämmer inte heller. Vid en biskopsvigning sätts mitran på och staven överlämnas, Den poäng som ligger i detta ska man nog inte missa även om bokens utgivare gör det. Och det där med att leda sina stift med auktoritet? Den auktoriteten har ingen biskop i Svenska kyrkan och det ser nog stiftsstyrelsen till om det vill sig illa. Kom ihåg hanteringen av Eva Nordung Byström i Härnösand, hon skulle sparkas av stiftsstyrelsen och Antje menade tydligen att det bästa Eva kunde göra i det läget var att ta avgångsvederlaget och gå. Eva följde inte det rådet, blev sjukskriven men kom tillbaka! Om detta drama står inte ett ord i boken. Jag bråkar inte om den saken, men jag ser vad jag ser: Skönljugeri!
Ärkeplusset Modéus I skriver bokens efterord. När han beskriver kvinnors svårigheter ”att ta sin rättmätiga plats” blir jag konsternerad (det heter så!). Ska präst- och biskopsämbetet ska ses som en rättighet? Då anmäler jag på nytt min otro. Utan val och utnämning finns väl ingen rättmätig plats? Jag kritiserar inte Modéus I. Han är från Jönköping och Bymarken, det finns något i Jönköpingsluften som blockerar kristet tänkande, säger bara Viktor Rydberg! Det låter fromt men är dumt. Som när Modéus I tar upp den ekumeniska komplikationen när Christina Odenberg biskopsvigdes. Skulle Svenska kyrkan bli ekumeniskt isolerad? ”Idag kan vi konstatera: Så blev det inte.” Eftersom Modéus I och hans gäng inte fattade att ekumenik kan ta skada tog de Ethiopian Air och flög tillEtiopien (vi betalade…) för att visa att Mekane Yesus-kyrkan var en god ekumenisk partner och att Svenska kyrkans beslut om samkönade vigslar var ”lappri”. Han fick stukad återvända hem. Ekumenik är ingen triumfbana. Och ingen vill ta upp dilemmat att Church of England, CoE, under lång tid inte erkände prästvigningar som ett kvinnligt Pluss utfört. CoE hade visserligen kv*nnl*g* pr*st*r, men inga kv*nnl*g* b*sk*p*r. Vi hölls oss alltså med tre slags präster: 1) män vigda av manliga biskopar 2) kvinnor vigda av manliga biskopar och 3) kvinnor och män vigda av kvinnliga Pluss – men inte Plussen själva erkända som biskopar. Det skulle ändras, men när det var så här tillkrånglat ville ingen svara på frågor om förhållandet. Men hav tröst! Nu har de anglikanska gemenskapen splittrats. Sarah Mullally är ny ärke. Hon var sjukvårdsbyråkrat tidigare…
Modéus I: ”de första kvinnorna som biskopar i Svenska kyrkan har fått betyda mycket som föregångare och förebilder för kyrkliga ledare världen över.” (aa s 199) Bra att få veta. Det här var. besked i stora drag. Jag säger som syster Kerstin när häpnadsväckande ting berättas: ”Inga stora drag, bara detaljer!” Vad betyder ordet ”mycket” i sammanhanget? Hur har de inspirerat Sarah Mullally som föregångare och förebilder?
Nu är Modéus I skolad exeget, men tydligen inte inom ämnet Nya Testamentets exegetik. Han hittar kvinnorna som ”var de första i historien att förkunna evangeliet om den uppståndne Kristus”. Ska jag upprepa vad Markus berättade om kvinnorna som var så rädda att de inte sa något? Jag kunde kanske hellre ta upp Matteus, som berättar att medan kvinnorna var på väg så kom några ur vakstyrkan och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt (Mt 28:11) De första vittnena var alltså några romerska knektar, borde inte någon teologisk slutsats dras av detta? Vi ska läsa rätt innantill och inte fabla? Eller ska vi driva kravet att bara den man kan vigas till präst, antvardas det heliga prästämbetet, som fullgjort militärtjänst med vapen i hand? Det har ingen drsistat sig att göra. Hittills. Men ska man läsa Skriften som Modéus I – eller Fan själv – kan man inte säkert veta hur det blir. Vad Lukas har att förtälja vet vi. De elva och alla de andra tyckte att det kvinnorna sa ”bara var prat och trodde inte på dem” (Lk 24:11) Johannes berättar om Maria, som till Petrus säger ”De har flyttat bort Herren och vi vet inte var de har lagt honom”. (Jh 20:2) Samma hållning som den vakstyrkan rapporterade alltså. Om detta ska gälla som evangelium har man högst måttliga anspråk, må jag säga. Till detta kommer Modéus I dragande med purpurkrämerskan Lydia (Apg 16:14-15. Hon fick veta något om den kristna tro av kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*n Paulus, så vad ville Modéus I visa med sin bevisföring? Inte vet jag. Vet han ens själv? Men Modéus I är full. [Av] ”tacksamhet över vad dessa ämbetssystrar fått betyda och alltjämt betyder för Svenska kyrkan liksom för samhället i stort”. (aa s 201) Samhället i stort? De tänker stort om gänget, det är uppenbart. Straffade i svensk domstol för politiska åsiktsbrott är ingen av dem.
Och kvar står jag med min otro. Fortsättning får följa.