Stackars Sven Thidevall. Nu ger sig Antje på honom. Han har nämligen begått förbrytelsen att berätta att Svenska kyrkan blir en minoritetskyrka procentuellt sett. Det vill Antje inte höra. Och så levereras i ordets fulla bemärkelse ett narrativ utifrån rätt ointressant konstruerade frågor. https://www.kyrkanstidning.se/teologi/navelskaderi-hoer-inte-hemma-i-kyrkans-uppdrag-1/428973
Antje undrar t ex när Svenska kyrkans röst inte var en bland många röster i samhället. Rätt svar, det vet egentligen alla, är år 1941 när den svenska linjen var den kristna linjen och riksdag och kyrkomöte enats om detta. Man kunde kanske också säga, att Svenska kyrkan var en rätt markant aktör när biskopen var eforus, präster skulle sitta i socialnämnd (vad den nu hette, barnavårdsnämnd, fattigvård) och kyrkoherden var uppsyningsman för skolväsendet på orten. Det var vid en tid när orten inte var ”Orten”, som man säger.
Vad är det för risker Antje ser? De är flerfaldiga. Tänka för smått om Kyrkans uppdrag och då drar hon till med begravningsverksamheten! Jag stannar här för ett ögonblick. Antje tror att begravningsverksamheten byggs ”på de värden som växer på evangeliets grund, på kompetens och skicklighet”. I Stockholm och Tranås är begravningsväsendena kommunala och därmed växer de inte på evangeliets grund, på kompetens och skicklighet? Att Svenska kyrkan skulle ha kvar huvudmannaskapet för begravningsverksamheten är betydligt mer prosaiskt i kyrka-stat-arbetet. Det var för komplicerat att börja härja med frågorna och kommunerna ville inte anlägga begravningsplatser. Jag hade för min del gärna sett att kommunerna tagit hand om begravningsväsendet, men att Svenska kyrkan haft kvar ansvaret för sina medlemmar, kanske för sina döpta. Den billigaste lösningen valdes. Den kan i tidens längd stå Svenska kyrkan dyrt.
Antje vill gärna uttala sig i tid och otid, det är känt sedan tidigare. Nu påstås några ha hävdat att den svenskkyrkliga minoriteten inte kan få så stor plats i det offentliga samtalet. Vem har sagt det? Stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson! Direkt svagsint är väl Antjes argument att vi inte ska dela upp befolkningen i medlemmar och icke-medlemmar eftersom detta ”kan bli anakronistiskt och ekumeniskt tondövt”. Antje misströstar dock icke. ”Möjligen kommer Svenska kyrkan också för lång tid framöver att vara den största medlemsorganisationen och folkrörelsen i landet.” Folkrörelse var ordet. De försvann egentligen när de förvandlades till ”statliga subsidieköer,” sa allas vår Jan.
Det leder Antje till att slutsatsen att det blir mer angeläget att reflektera över gruppen ”människor av tro”. Vilken tro då?
Nu blir det stötande att presentera sig som minoritetskyrka. ”Om idén med en folkkyrka byggs på procentsatser leder minskning till sektblivande. Gud bevare oss!” Visst är det underhållande när ett tidigare Ärke-Pluss förfaller till fromhet, men fel i sak har hon. Folkkyrkans födelsestund är det ögonblick när det första barnet döps för ”folkyrkan är familjekyrka”. Einar Billing tänker så och han tänker på den svenska folkkyrkan, inte på något protestantiskt i Tyskland. Jag tror och hoppas att ni märkte piken, fast den var fin.
När Antje rör sig i de stora och fina sammanhangen, Kyrkornas Världsråd och Lutherska värdförbundet, blir det ”som ett hån mot de kyrkor som verkligen är en kämpande minoritet”. Varför det? Kan begreppet inte kvalificeras i mötet med andra kyrkor? Och må vara att en kyrka är i minoritet i den mening Thidevall lägger in i begreppet (fullt begripligt resonerat), så leder detta inte nödvändigtvis till slutsatsen att de kyrkokristna inte skulle kunna utgöra ”en vital del av samhället”.
Här har kvnn*pr*stmtst*nd*rn* ett försteg, De utgör ju créme de la créme, minoritetens minoritet. De vet precis hur det är. De har ju genomskådat det finkristna talet, dvs själva narrativet. Somliga folkliga präster har direktkontakt med verkligheten i utsatta stadsdelar. Det verkar som om Antje själv inte har förstahandskännedom om den saken. Det får man kanske inte när man skriver avhandling och sitter i Gårdstånga? Men vi, som var församlingspräster i den miljö som kunde ses som diaspora i biblisk mening. Apg 8:1, vet. Diespáräsan var ”de utsådda”. Så missionerades. Biörn Fjärstedt klargjorde saken i SKM:s årsbok någon gång på 70-talet. Har Antje inte hört honom förklara sammanhanget? Gud själv hade en mening med sitt eget folk i diasporan där lärjungarna såtts för att bära god skörd
Så här långt vänder Antje på resonemanget och talar om salt och ljus, minoritetsfenomen. Jaha? Varför bråka med Thidevall då? Antje ger sig inte: Hon förfaller till självvald fromhet och drämmer till stackars Thidevall som beskylls för ”teologisk tandlöshet, ekumenisk tondövhet och svenskkyrkligt navelskåderi”. Vad ska vi säga nu? ”Die Antje denkt für uns!”
Jag får nog pigga upp mig med annan läsning, Bengt Wadensjös bok Ekumenik. Kyrkans fredsrörelse (Lava, Stockholm 2024). Här får läsaren ta till sig den ekumeniska visionen i Karlstads stift och fattar kvickt, att den drivande ekumenen var Bengan själv. Han skrev sin avhandling ”Toward a World Lutheran Communion”. Den behandlar kyrkliga enhetssträvanden inom världslutherdomen efter 1:a världskriget. Någon av oss har läst den, men ingen pluralitet. Har Antje?
Stiftsekumener var inte välsedda från Uppsalas horisont. Våra ”Ecumenical Officers” ville gärna ro skutan själva och hade svårt att hantera en charmerande sällskapsmänniska i diasporan, dvs Karlstads stift. Bengt kunde det sociala och tog egna initiativ. Jag uppfattade att man från Uppsalas horisont gjorde sitt bästa för att se till att det skulle hända så lite som möjligt när Karlstad-ekumeniken gick igång. I vart fall organiserades inga uppsaliensiska hyllningskörer.
Ingen byråkrat i Uppsala kan annars skriva så väl om ekumeniska möten som biskopen i Karlstad. Kanske har han blivit värmlänning så pass, att han inte kan skilja på vad som var och vad som kunde ha varit? Då vill också jag vara värmlänning! Mycket hade kunnat vara väsentligt annorlunda om de medkristna inte varit och är så skräckslagna motkristna i mötet med folk som tänkte självständigt och alltså inte som de själva. Några interiörer minns jag med särskild värme (aa s 99-107). Och på några punkter menar jag att Bengt har tänkt fel. Nu har Equmeniakyrkan svåra ekonomiska problem och resultatet blir självfallet att en hoper pastorer plötsligt ska läsa in ett par böcker och sedan framträda i Svenska kyrkan som något de inte är, präster nämligen, Nog sagt.
Generalsekreteraren Sören Ekström, som var min vän, hade bestämt sig för att aldrig läsa böcker om vilka det sades ”den måste du läsa”. Ni måste inte ett skit, men kom inte till mig och klaga över att ni har ett trist liv. Ni kunde ha läst Wadensjös memoarbok om ekumenik.