Jag återgav en artikel av Christer Hugo i en skrivelse till Stockholms domkapitel och skrev därtill: ”Så lyder Hugos ord. Är denna klartext enligt Domkapitlets mening förenlig med pastorns avlagda prästlöften? Jag är uppriktigt intresserad av svaret, vilket det än blir. Med vänlig sommarhälsning!”
Som Tove Janson skulle frågat: Vad hände sen? Eller hände inte? Christer Hugo fick tala om sin text med representanter för Stockholms domkapitel – men lyckades inte övertyga representanterna. Au contraire!… Hugo har ”såväl brutit mot sina vigningslöften, i det att han inte står fast i kyrkans tro, som i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.” När Christer Hugo fIck läsa detta gärningspåstående, skrev han ett brev till domkapitlet där han avsade sig prästämbetet i Svenska kyrkan. Ni kan lika gärna få hela Christer Hugos text:
”Jag har tagit del av domkapitlets gärningspåstående efter Dag Sandahls anmälan av en text av mig i tidskriften Sans. Av gärningspåståendet framgår i tydliga ordalag att domkapitlets i Stockholms stift inte anser att jag ska vara präst i Svenska kyrkan.
Jag är i någon mån förvånad och givetvis besviken över att domkapitlet väljer att utan teologisk argumentation förbigå mitt yttrande av den 16 juli 2025 och finner det anmärkningsvärt att viljan – och i förekommande fall – kompetensen att svara mig med teologiska argument i så hög grad saknas i stiftets ledning. Därtill gör biskopns och övriga stiftrsledningens brist på pastoral omsorg om mig – inga initiativ till själavårdande samtal med mig, präst i stiftet sedan 2003 – att mitt förtroende för biskop och stiftsledning skadats i avsevärd mån.
Därför avsäger jag mig härmed prästämbetet i Svenska kyrkan.”
Det fanns en tid när villfarande präster, som sökte sanning och sammanhang, fick stiftets stöd genom att de kopplades samman med en erfaren kollega. Så var det i Växjö stift när G.K. Danielsson avsade sig prästämbetet den 11 mars 1931: ”p e b avsk fr pr:ämb”som det heter i den biografiska matrikeln. Jag fördjupar mig inte i de teologiska skäl som ledde till hans begäran, men så klokt förfor stiftet (läs: Biskopen) att kyrkoadjunkten Gustaf Linder, som var kronobergskt gammalkyrklig och människors vän (jag vet!) förde teologiska samtal med honom om det som blivit hans problem, nämligen Anden och dopet. Just den 11 mars 1932 återinträdde han i ämbetet.
Jag vill minnas att Olov Hartman har nämnt denna pastorala omsorg som ett gott exempel på hanterandet av präster. När han var tillbaka i ämbetet fick hanen tid vara adjunkt hos prosten L.M. Engström i Bolstad. G.K. Danielssons föredrag om Andens vittnesbörd (föredrag vid stiftsmötet i Växjö år 1937, som sedan publicerades i Växjö Stifts Hembygdskalender samma år och kom som SPT-småskrift år 1982. Det var i en tid när det var omsorg inte bara om människor utan också om Kyrkans tro som gällde. Biskop då var den blide och bildade Edgar Reuterskiöld. Gunnar Brundin, tidigare missionsdirektor, var domprost. Danielsson blev sedan kyrkoherde i Ljuder (1936-1948) och därefter komminister i Kalmar. Det förklarar varför man kunde spåra kalmaritiskan i hans döttrars tal, jag tänker på Eva Block, Lena Hellström och Kristina Stobaeus, bemärkta prästdöttrar från Kalmar (andra att inte nämna just nu och just här!)
G.K. Danielsson visste att visshetsfrågan är avgörande, alltså frågan om Sanningen Motbilden såg han i sin tid, kanske i sitt eget liv?: ”Det oomvända förnuftet sätter sig över Anden, gör sig självt till Gud. Det erkänner ingen myndighet, auktoritet över sig. Det ansluter sig skickligt till den allmänna opinionen, tidsandan, begagnar sig av de propagandamedel som står till buds och riktar så sin kritik – aldrig mot sig självt, men mot Bibel, mot kyrkans bekännelse och gudstjänstordning. Hela kristendomsuppfattningen skall reformeras. Om det blir kristendom, gör mindre. Huvudsaken är att det blir ’förnuftigt’.” (Danielsson, Hembygdskalendern 1937, s 9)
Det går alltså att hantera präster med omsorg så att de kommer tillbaka, bevarade i tron. Konstaterandet blir detta sammanhang sorgligt. Inte bara detta att Christer Hugo varit präst just i Ljuder innan han flyttade till Stockholms stift utan också i detta, att lärostrider inte kan föras öppet/teologiskt utan hanteras som personalproblem – med resultatet att Christer Hugo liksom Ellen Marie Jakobsson själva avsade sig behörigheten. De är inte ensamma om sina ställningstaganden men andra tiger! Biskopar vet sådant men de vill inte veta – och några som inte vet, kan misstänkas hysa kätterska funderingar för egen del. Därför måste sanningsfrågor undvikas genom att hanteras som personalproblem.
Det för stunden mest märkliga är att Plusset i Stockholm inte agerat, inte ens ringt till Christer Hugo. Ringa borde vara det ringaste ett Pluss kan göra! Herdevård per telefon kan väl inte vara så arbetskrävande? En biskop avsätter sig själv genom att inte vara pastor pastorum, det ämbetet handlar om. Stiftets biskop? Jo, i betydelsen ”herdarnas herde”, de som ska sköta hjorden. Jag hör till dem som alltmer börjar fatta att ämbetsteologi handlar om väldigt mycket mer än prästernas självbild och egenintresse. Det av Herren själv instiftade herdeämbetet är kyrkligt identitetsbärande. Pilla på ämbetet, fixa och dona med det, så får det konsekvenser rakt av, t ex att biskopar tror sig vara något annat. Uppklätt förstås – men annat. De reducerar sig till ordförande i domkapitel och stiftsstyrelse och därtill ceremonimästare. Så sköts inte vården om Kyrkan. Så fattas bara beslut och piruetteras..
Vad handlar om Christer Hugos personlighet? Mindre än man kan tro, menar jag. Hugo är ingen vän av halvmesyrer, det framgår av hans artikel i Sans. John Shelby Spong ”blev en stark inspirationskälla”, berättar Hugo. Spong fick plats på den teologiska parnassen i Svenska kyrkan genom KG Hammar. Slagordet var det där med att ”Svenska kyrkan måste ändra sig eller dö”. Jag höll med – men från andra hållet. Det var de som tänkte förändring i stället för förnyelse som höll på att döda Svenska kyrkan. De såg inga problem i detta, bara en mission.
Men ”Svenska kyrkan” finns ju kvar! Jo, men finns den kvar som ”Kyrka” – ”kyriakä”, ”Herren tillhörig” eller som MTD-religion och ett forum för ”ett levande existentiellt samtal”? Christer Hugo må vara extremen, men hans meningar är då den yttersta och tydliga konsekvensen av skeenden i det som kallas ”Svenska kyrkan”. Steg för steg har han förts till dessa konsekvenser – men han är inte ensam. Fråga vilken präst som helst: Finns det en ”gud” som kan gripa in i världens och människornas öden? Hugo svarar nej. Vad svarar andra präster? Och vad är det för tvivel vi möter? En filosofisk härva, inte egentligen en teologisk. Hjärna och hjärnspöken – inte hjärtats tro, tvivel och otro!
Vilken är den ”gud” (litet g) som Hugo (stort H) finner ohållbar? Såvitt jag förstår är det en avgud, inte Fadern och Sonen och Den Helige Ande. Trons folk uppfattar inte den heliga Treenigheten som ”tyrannisk, narcissistisk” eller som en ”psykopatisk härskare”som ”inte har en aning om hur naturen fungerar”. Men har en präst hamnat i detta läge ska frågor om vården av präster och ansvaret för kollegialitet ställas. En präst ska egentligen inte hamna i allt detta för en präst bisarra om vi talar om en levande, folklig kyrka, som tar sig själv och sitt eget på allvar, dvs inte ägnar sig åt filosofisk gyttjebrottning utan tar ett nappatag med Gud själv. (1 Mos 32:22-31) Tron håller sig med goda –erfarenhetsbaserade, genomlevda och genomtänkta – argument. Då kan tron ställa samma krav på otron, menar jag.
Plusset i Stockholm och domkapitlet borde nog ställa frågan efter de senaste avkragningsärendena hur vi kunde hamna här. Jag slog förstås upp Växjö stifts tidningar (nr 5 år 1864, s 45) och nåddes av nyheten att komministern Nils Ignell dött den 3 juni. Han var liberalteolog av det reflekterande slaget. Stockholmarna borde ha erfarenhet av att hantera själva saken. Ignell var på sin tid inte ensam. Efter honom kom domprosten Jonas Eeks föregångare S.A. Fries, andra att förtiga. Men kunde lära sig ett motmedel av G.K. Danielsson och hans föredrag vid stiftsmötet i Växjö år 1937! G.K. Danielsson står för klassisk kristen tro och kunde argumentera teologiskt om sådant han hade egen erfarenhet av!
Håll ut. Redan på onsdag kommer mer om AKKA som flyger i Skarpnäck! Det kommer mer om en massa annat också i sinom tid.