Det måste nog till en sabbats-slända. Antisionismen har landat i sin grundhållning, antisemitismen, och jag kan botanisera bland stora böcker i ämnet. Men jag kan också reflektera över vad jag nu får läsa och höra i medierna och kanske till och med fundera över allt jag inte får läsa.
Det var den 7 oktober 2023 som Israel utsattes för angrepp från Hamas i Gaza och Hizbolla i Libanon. Då var 25 000 personer evakuerade från Galileen, det har jag fattat. Och jag har också fattat att Hamas målsättning är att driva iväg alla judar från landet, Ha Eretz. Hamas är inte intresserat av en tvåstatslösning. Är det då inte rätt uppenbart en fråga om strid på liv och död, inte om en té-bjudning, som Ordföranden, den store rorsmannen, skulle ha sagt?
När jag hörde nyheterna den 7 oktober funderade jag över hur gisslan skulle kunna återföras hem. Förhandlingar med medlare förstås. Och så skulle gisslan efter några veckor komma tillbaka och få hjälp för sina trauman. De våldtagna skulle kanske muntras med trösten att de inte, som andra kvinnor just den 7 oktober, först våldtagits, misshandlats och sedan mördats. Staten Israel skulle behöva mobilisera många psykologer för att hantera offren och deras anhöriga. Hur många personer talar vi om nu?
Tanken att med marktrupp gå in i Gaza för att befria gisslan snuddade jag vid. Strid i bebyggelse –om gisslan alls gick att hitta – är närmast av självmordskaraktär? Tanken att gisslan hölls på många platser i Gaza, nämligen i lägenheter med familjer som fångvaktare, var mig trots allt främmande. Jag tänkte inte totalt krig utan mer en spektakulär kupp som skulle förnedra Israel. Jag tänkte också, att världen skulle avsky Hamas, som gav sig på civila, dvs unga på fest och sådana som faktiskt odlade i öknen. Kultiverat och kultiverande folk alltså. Så blev det inte riktigt. Kriget fördes verkligen som totalt krig och det betyder att det också förs som informationskrig. Narrativet är tydligt. Tydligen är mycket bildsatt fejk. Detta stod och står vi värnlösa inför. Har jag sett en bild på ett stackars barn, har en föreställningsvärld skapats i mig och tolkas bilden av barnet att det är ett av svält döende barn, blir mina helt rimliga reaktioner förfäran. Varför kan de svältande inte få mat och sjukvård? Min humanitet kan inte bara utmanas. Den kan också utnyttjas som en del av krigföringen – mot Israel! Krigets första offer är sanningen.
Den 7 oktober 2023 väntade jag reportagen om hur judiska familjer sörjde sina döda och reportagen om hur IDF mobiliserade sina styrkor just för att visa styrka. Men icke! Inte ett enda reportage om familjer, där pappan eller sonen kallades in till tjänstgöring och vad familjerna tänkte då. Lika lite kom reportage om soldater som kom hem i liksäckar. Jag antar att journalister lättare kunnat röra sig i Galileen, Tiberias till exempel, än i Gaza? Det hade kunnat bli vackert bildsatta reportage om sörjande och inträngande intervjuer med de på grund av raketanfallen från Hizbolla
från sina hem fördrivna.
Jag saknar också bakgrundsartiklarna. De tuffa grabbarna från Brooklyn, New York City, som tar sina fyrhjulsdrivna motorcyklar för att trakassera palestinier på Västbanken för att få dem att lämna sin jordbruksmark, som då lagligt kan tas över av bosättare och bebyggas. Jag ser övermakt mot vanmakt. Detta är inget nytt. Minns den polske biskopen (kardinalen?) som vid fredsförhandlingarna i Oliva år 1660 (var det väl?) frågade svenskarna, som deklarerade de hårda fredsvillkoren: ”Men vad rätt gör ni detta?” Svaret blev: ”Med vapnens rätt.”
Jag har också saknat bakgrundsteckningen om Gaza, jag minns helt enkelt inte hur det var när Israel år 2005 tvingade bort sina egna medborgare som bosatt sig i Gaza, för att få till ett fredsavtal. Det dröjde inte länge förrän Hamas gjorde upp med den palestinska administrationen, tog makten, avrättade efter behov och så tycks hus och växthus som israelerna byggt i Gaza ha slagits sönder. Fred blev det inte heller. Är Hamas nu något annat än terror? Och vad betyder begreppet ”terrorklassade” som jag återkommande får höra om det nu är rena terrorister vi talar om? Jag frågar för jag uppfattade för rätt länge sedan Hamas med sina humanitära insatser som mer trovärdigt än Palestina-myndigheten.
Mahmoud Abbas valdes till president för en fyraårsperiod, som väl nu blivit 20 år, men inga val i sikte. Korruptionen? Jag hittade en fråga ställd i Sveriges riksdag år 2022: ”I en underrättelserapport som läcktes i veckan uttryckte israeliska experter stor oro för att korruptionen och det palestinska ledarskiktets lyxliv har eroderat ned hela det folkliga stöd som Fatah-partiet en gång åtnjöt. Det enda stöd som återstår kommer från de drygt 200 000 offentligt anställda, men deras stöd är självbevarelsedrift, inte lojalitet.” Är detta sant eller falskt? I så fall kan jag förstå att folket stöttar Hamas och så går det som det går.
Ni tror att jag saknar medkänsla med de lidande? Inte då! Men jag inskränker inte min medkänsla och jag vill att min medkänsla ska vara något mer än ett stämningsläge. Sådana går över. Insikter blir jag inte kvitt så enkelt som stämningslägen, det är det hela. Alltså vill jag ha både bredd och djup i den information jag förväntas lägga tid på att ta till mig. Och som vanligt svar på mina frågor.
Så tänker jag denna sabbatsdag. Shalom!
