Uttrycket ”Gudars skymning!” kommer från insikten om Ragnarök, där det mesta går under . Uttrycket kan visa sig vara användbart om vår tid. Thore Jansson har nämligen anmält kyrkoherden i Skarpnäck till Domkapitlet och skickat kopia på sin anmälan till mig (!) och till redaktionschefen Kristoffer Morén. Ska kyrkoherde Pia-Sophia Passmark förklaras obehörig att utöva Kyrkans vigningstjänst när hon i skivelse uttalat sig grovt kränkande om sin komminister, deltagit i kyrkorådsupproret mot domkapitlet samt vägrat lämna ut handlingar, ett agerande som vittnar om en toxisk arbetsmiljö? Thore vädjar till Plusset om en specialvisitation av Skarpnäcks församling. Kyrkoherdens agerande och ”den arbetsmiljö hennes advokat vittnat om” är skäl för denna åtgärd. Jag säger inte emot. Det som händer i Skarpnäck är ett typfall, inte minst mörkandet, som vi sett. Ogräset ska rensas tidigt, som vi vet. Och Plusset kanske skulle göra sig möda med klimatet, dvs arbetsklimatet. Nu till kyrkovalseländet.
Jag botaniserar bland slagorden. ”Öppenkyrka”-snacket går jag inte på. Att kyrkovalet skulle vara ett riktningsval om vilka idéer som ska genomsyra Svenska kyrkan tror jag mer. Men riktigt vad det betyder att några ska ”gå i bräschen för en modern kyrka som är en relevant samhällskraft för lång tid framöver, är väl mer oklart. https://folkhemmetopinion.se/artiklar/2021-09-08-rosta-for-en-oppen-folkkyrka Carl-Michael Palmér är SSU-are, ombudsman därtilll. Vad en SSU-are kan vara, är också svårbestämt, men inte lika svårt som att beskriva en ”modern” kyrka. Kyrkan är ju urgammal och den är Herrens kyrka och bara därför ”vår”. Han är Herren. Folkkyrka? Det är ett mycket plastiskt begrepp och kan betyder lite allt möjligt. Ett vet jag, för det har Jesper Bengtsson beskrivit i boken Reformismens väg om socialdemokratin och kyrkan (Tiden 2020): ”Det öppnar sig en avgrund mellan denna kyrkosyn (att det är avgörande för Kyrkan vad dess Herre vill) och den bild av kyrkans roll och funktion som präglat socialdemokratisk politik under 1900-talet och det tidiga 2000-talet.” (aa s 92)
Då vet vi. Jag vet för egen del på vilken sida om avgrunden jag vill stå. Det vet socialdemokraterna också. Inte ens i min mest polemiska iver har jag framställt saken så rättframt som Jesper Bengtsson gjort. I sak är vi överens. Jag skrev boken En annan Kyrka och Bengtsson, som inte läst den boken, får till det: ”Svenska kyrkan är helt enkelt på ett annat sätt i dag än för 30, 50 eller 70 år sedan.” (aa s 10) Ideologiska statsapparater kan inte stå emot, det är ett konstaterande jag hämtat från Louis Althusser. Bengtsson har inte läst Althusser heller. Men borde inte kyrkovalen fokusera på denna avgrund med en positionsbestämmelse var nomineringsgrupperna står i förhållande till bekännelsen? Här, där – eller mitt emellan?
Lite trött på alla som vill vara herrar i min Herres kyrka är jag allt. Och det politiska dribblandet att kritiken mot partipolitisering egentligen handlar om att en from elit vill att den ska få styra och stänga vanligt folk ute, är tröttsam och naturligtvis helt lögnaktig. Frimodig kyrka vill inte begränsa kyrkans verksamhet till de få men aldrig till de många. Det är ombudsmannen Palmér som blir personligt oförskämd. Det var i stadsdelen Norrliden, Kalmar, inte det socialdemokratiska partiet som drev på för kyrkbygge. Det var folk på plats som gjorde och för egen del häpnade jag över socialdemokraternas oförmåga att känna igen sitt eget folk. ”Här röstar alla på socialdemokraterna eller kommunisterna för här är ju folk vettiga”, sa diakonissan. Hon talade om hyreshusen, men inte oemotsagd: ”Jag röstade på folkpartiet!”, sa en kvinna. ”Va?!” sa de andra i sällskapet. Tarvlig, som jag är, tycker jag sådant replikskifte är roligt. Och jag behöver det roliga i dessa dystra tider.
Det hade varit just roligt om kyrkovalet år 2025 handlat om avgrunden med frågan: Var står ditt parti och var står du? Om vi befinner oss på olika sidor om avgrunden, varför ska jag rösta på dig och ditt parti? Det hade förstås också varit intressant att fokusera på hur de i hög grad statsfinansierade partierna har ett behov av att för egen del säkra Svenska kyrkan som en ideologisk statsapparat. Det betyder att kontrollera utbildning och utnämningar – och så är det sedan länge. Dissidenter ska inte prästvigas och tråcklar sig några igenom med korslagda fingrar under vigningen så må det vara. Systemet är tillräckligt starkt för att försvara sig och de så vigda brukar rätt kvickt ställa in sig i ledet. Maktmetoden är nu att fråga om prästernas beredvillighet att viga enkönat. Den som svarar rätt på den frågan, dvs bibliskt, ska inte bara räkna med utebliven befordran utan också räkna med bråk. Och brunsmetning förstås. Jag återkommer förhoppningsvis till den norske prästen Mikael Brun, men allt som sker med lögner och halvsanningar skulle inte förvåna någon. Det blir så när Lögnens fader är igång. Jesus har själv haft något klargörande att säga.
Att det finns ett ensartat mönster som vi ser gång på gång när det blir konflikt av det här slaget, noterar jag. I Svenska kyrkan. I Church of England, I ”Den norske kyrkje”. I Finland. Och naturligtvis i Lettland, som firade 50 år med kv*nnl*g* pr*st*r, vilket var märkligt med tanke på att just den kyrkan avskaffat den ordning som infördes för 50 år sedan i den gamla sovjetkyrkan. Det hindrade inte Plusset i Stockholm att dymedelst något färdmedel ta sig till Riga för att fira. För egen del ser jag själva dumheten som informationsbärande, firar man något som icke är, är det väl ändå något lurt? Men hur reste Plusset till Riga? Och hur hinner han allt – utom att ställa upp för en intervju med Torsdagsdepressionen?
I allt det ljugande och fifflande som avslöjas i S:t Johannes församling – och där de lömska katolikerna inte går helt fria, men ingen skugga över dem för de tänker ju att de är de enda rätta kristna och då kan andra kristligas tillgångar hellre hanteras av dem – kan man se ett grundmönster. Saker ska maskeras. Detta tycks vara genomgående i Stockholm!
Hur är det med fastighetsaffärer i Högalid, som finansierat sig genom att sälja fastigheter? Hur är det i gamla Kungsholmens församling och hur är det när S.t Jacob hanteras? På Göran Beijers tid var den kyrkan plats för de vardagsmässor jag kunde skynda till när jag var i Stockholm. Klara församlingshus? Storkyrkoförsamlingen skulle hantera sin affärer och sades vara på konkursens brant, en brant som hanterades genom utförsäljning. Sjömanskyrkan sålde sin fastighet på Katarinavägen. Mönstret tycks genomgående. Vem är förresten kyrkoherden i S:t Johannes som tjänat 7,5 miljoner på att sälja den lägenhet som köpts billigt av församlingen? Jag såg på SVT Play. 48 minuter av mitt liv med höjt blodtryck. Det är inte så farligt i mitt fall, som har lågt blodtryck som utgångsvärde.
https://www.svtplay.se/video/KDvMrdg/uppdrag-granskning/kyrkans-hemliga-affarer?video=visa
Det är en gammal kultur i Stockholm där s k förtroendevalda visar sig, säg, uppfinningsrika. Någon gång i början på 1980-talet skulle den stora kyrkoherdelägenheten i just S:t Johannes delas till två och, hast Du mir gesehen, kyrkorådets ordförande Göran Åstrand (1931-2023) M, fick den ena. ”Inte olagligt men olämpligt”, sa Per Blomquist, (1917-1993) M, om fiffigheten, när jag kritiserade myglandet. Min kritik gällde i det officiösa för att vara en kärlekslös kritik. Redan då förlades sakkritik till känslans plan! På många ställen har dock gemensamma tillgångar slumpats bort. Ibland genom skrupelfria kyrkopolitiker, S:t Johannes illustrerar, andra gånger genom att snälla människor inte haft kompetens för de beslutsförsamlingar de hamnat i – och icke minst; som aldrig fattat vad firman tillverkar och på vems uppdrag. Herrens!
Jag tänker återkomma till temat på söndag eftersom det är valdag och då finns nog behov av en Söndagsslända. Det kanske finns behov av en Sabbatsslända också?
