Överste Olofsson ringde för att berätta vad han inhämtat när jag roat mig ihop med nordölänningarna i Tyskland: ”Minns du RO/Kn Andersson? Jag stötte på honom här i Stockholm, för han som hallänning har barn och barnbarn här. Han ville gå och fika, så vi slog följde till Vetekatten. Jag trodde du skulle vara intresserad av att hans barnbarn hör till den där nya generationen unga killar som är intresserade av Kyrkan och tron. Dottersonen hade en favoritpräst i Skarpnäck, men den prästen är sjukskriven. Jag lyssnade utan att kommentera. Kapten Andersson läser nog inga dagsländor. Men jag trodde du ville ha trådändan att nysta i. Det finns fler röster än de kritiska. Och här borde du ta nya tag om Skarpnäckseländet för att få fram det typiska. Besätt eldställningarna!”
Jag funderade. Är detta en viktig information om en kulturkonflikt i det kyrkliga? Det var en upprörd körsångare, jag gissar att vi har med en medelålders kvinna att göra, som anmälde något hon uppfattat i högsta grad klandervärt . Hon anmälde sin upplevelse av hur de unga borde reagera till kyrkorådets ordförande, till kyrkoherden och till HR-kvinnan, som har att hantera det hela. Dessa tre samlar sig till en anmälan med syfte att bli den cancersjuke prästen kvitt. Är prästen alltså den katalysator som får en motsättning mellan den kyrkliga kvinnokulturen och en sökande/undersökande kultur bland killar att explodera? Jag famlar i okunskap, men så gör vi vetenskapligt fostrade för att få kunskap.
Att Svenska kyrkan i stort är en kvinnokultur (ingen värdering av detta!), som hela tiden måste markera sin öppenhet, fast ingen man av kvinna född går på slagordet, vet vi. Det kyrkliga är en miljö med rätt tydligt markerade koder att anpassa sig till, det har vi väl ändå klart för oss? Måste man säga sig vara ”öppen” är det något lurt! Koppla nu in det frikyrkliga arvet och den lågkyrkliga fromheten så står dessa i sak emot det som kallas ”högkyrklighet”. Kyrklig förnyelse i den tidigare meningen var teologi, liturgi och diakoni som uppgörelse med den idealism som var filosofiskt mode på 17- och 1800-talen. Den drabbade i hög grad teologin, som handlade om något på känslans plan. Just detta var den reformerte Schleiermachers (1768-1834) hållning. Här behöver vi inte just nu fördjupa oss, men jag var tvungen att sätta namn på företeelsen, att religion är något på känslans plan och det var Schleiermacher som beskrev saken så. Känslopjunkets förbannelse på Sanningens bekostnad som en defensiv hållning, när kritiken mot tron gjorde livet krångligt– det är grejen.
Känslopjunkets förbannelse är vi inte kvitt. ”Jag känner” och ”sanning för mig”, som om känslor kan diskuteras och ”sanning” någonsin skulle kunna vara ett individuellt projekt. Sanningen är mer omskakande än så. Uppgörelsen gällde inom bibelutläggningen den avgörande skillnaden mellan idealistisk och realistisk bibelutläggning. De känslodrivna idealistiska konstruerar sig en Jesus-gestalt, mest en idé som tar form alltså. Den realistiska bibelutläggningen tar reda på hur det var och vem Jesus sa att han är, gör upp med idealismen, håller samman bibelforskning och sociologi, arkeologi, romersk fornkunskap, grekiskt kulturliv och allt annat handfast. Där tyska forskare kunde föreställa sig hur det var med jordbruk på Jesu tid ville professor Anton Friedrichsen i Uppsala att hans studenter skulle se med egna ögon. Jordbruk i det brittiska protektoratet och feodala Palestina bedrevs ju på samma sätt på 1930-talet som på 30-talet. Realistisk bibelutläggning krävde inlevevelse, inte inbillningsförmåga, och var givetvis en intellektuell syssla. Tron vill veta! Vi ägnar oss år realiteter.
Jag kan belysa efter vårt projekt ”Buss på Lukas” med hur evangeliet i nuvarande svensk översättning hanteras mer som litteratur än som rapport. Julevangeliet inleddes i 1917 års översättning ”Och det hände sig”. Det är grekiskans egéneto som på latin blev ”factum est”. Om jag fattat rätt, har det där återkommande egénoto-ordet inte passat in i det litterära, men Lukas är ute efter att som reporter klargöra; ”Så här var det”. Det är hans program för hela skrivprojektet, evangeliet och Apostlagärningarna: Lk 1:1-4. Hårdfakta alltså, inte känslopjunk. Här kolliderar Svenska kyrkans nuvarande tankesystem, det idealistiska och känslostyrda, med det realistiska. Sug på den! Jag vet var jag och med vilka jag hör hemma. Kan det vara så, att uppgörelsen i Skarpnäck är en uppgörelse mellan två tanketraditioner? Ska de kallas två olika paradigm? Det kan vi fundera över, men tydligen utan hjälp från Plusset i Stockholm. Han avböjer intervju när Torsdagsdepressionen hör av sig.
Eländet i Stockholms stift fortsätter. Torsdagsdepressionen vet att berätta: ”Det var i april 2025 som en journalist begärde ut kontokortsuppgifter. Då fick han till svar att det rådde förbud att lämna ut dem.
När personen återkom med besvärshänvisning tog kyrkoherde Carl Dahlbäck ett beslut att inte lämna ut kontokortsräkningarna. Församlingen hänvisade till en ny praxis vad gäller sekretess som tillämpas efter en dom i Högsta förvaltningsdomstolen där man kan neka att lämna ut en handling som inte förvaras hos en myndighet. – Det handlade också om att det krävdes ett omfattande efterforskningsarbete och det fanns en risk att skada den anställde eller närstående om uppgifterna lämnas ut, säger Carl Dahlbäck….”
Dribblaren Dahlbäck sitter i domkapitlet! Han tycks tro och tänka att församlingen i en lagstyrd kyrka skulle vara som en förening, där han efter behag kan mörka som han vill! Jag uppfattar honom som företrädare för den idealistiska kulturen, ”kärringkulturen” är inte könsbestämd nämligen. Skarpnäck är typexempel på händelser också i Nacka, det står klart nu. Hur uppgifter om hur kontokortet i tjänsten kan skada den som haft kortet eller närstående, motiverar ett nytt intresse. Vad är det Carl Dahlbäck försökt mörka? https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/domkapitlet-lamna-ut-handlingar-till-journalist
Nå, Plusset i Stockholm har haft bråda dagar med sorgemarschen och allt annat pyssel ett Pluss och inte minst ett fd Ärkepluss kan utsättas för.
Alternativ för Sverige var tydligen med på sorgemarschen. Ska vi ifrågasätta uppgiften att vi marscherade i ett följe med 80% kvinnor? I det sorgliga följet vandrade tidigare Ärkeplusset KG också. Gustav Kasselstrand ville fråga KG och KG var uppenbart beredd att ge skäl, det vore inte KG annars. Han skulle kunna svara undvikande, men han undvek inte själva frågandet. Det gjorde däremot hans fru Lotta Fång och klimathandläggaren i Stockholms stift Lisa Svensson.
Ni kan se allt här: https://www.youtube.com/watch?v=QMzPlNi_Z74 Alternativt söker ni på Youtube och söker på AFS ställer fråga till KG Hammar – hysteriska präster ingriper. Det hela kan tyckas lite snårigt om man inte vill följa AFS i fortsättningen, men filmen har sitt underhållningsvärde. Det ni får se, stämmer in på mina fördomar om tillvaron. Då kan man ju bli lite glad – i varje fall om man nöjer sig med lite. Givet att man har några fördomar förstås! Fast lite sorgligt är det nog ändå. Och svårt för mig, som ser att Gustav har fler poänger än Lotta och Lisa tillsammans, om man säger så.
Lisa tog sig rätten att i godhetens namn, med spelad vänlighet, på offentlig plats hindra Gustav och hans lilla aktivitet. Jag kan naturligtvis gilla Gustav. Än mer gillar jag KG, det är sen gammalt. Jag gillar hans syskon också. Pappa Hammar – Papphammar – var jag inte bekant med, men likväl. Han blev ledsen när hans söner år 1968 inte höll på den solenna ordningen, att gamla prostar skulle tala först på prästmöte i Lund. Unga präster skulle sitta tysta och vänta på sin tur. De då unga prästerna, prästsöner hela bandet – tror jag – tog sig orådet före att gripa tillfället och tala först och högst. Pappa Hammar blev ledsen över sina söners skandalösa uppträdande. Han tröstades av prosten Greek med bakelse på Ramklints konditori. Tillägg, ev rättelse: Här förekommer uppenbart två uppgifter. ”Enligt vad jag hört tog Carl Greek prosten Hammar till det närbelägna konditoriet Lundagård.” Mysteriet tätnar och vi har ingen vi kan fråga. Men bakelsen förnekas inte. Inte heller prosten Greeks själasörjarinsats! Det kanske är det viktigaste trots allt. Barmhärtighet kan bedrivas på vilket konditori som helst. Gack du och gör sammalunda!
Eländesforskningen med Skarpnäck som given utgångspunkt fortsätter och ger vidgat vetande, säg inget annat.