Den ädla konsten att sparka på och få sparka en präst skulle jag vilja få diskutera. Att älgjakten är begränsad i tid, vet vi. Präster är lovligt villebråd året runt. Kyrkovalet belyser också att de som fylkas till gudstjänst är lovligt byte. De stämplas som ”elit” och misstänkliggörs. Det är sedan gammalt. Också när alla uppfattades gå i kyrkan ”visstes” vilka som var där på allvar. De kunde få stickorden, de små nesligheterna eftersom de var avvikare. Sedan gammalt och villkor för lärjungaskap. Men låt oss först avhandla valsystemet.
Nu var det tydligen inte riktigt sant att samtliga nomineringsgrupper hade brottsliga skurkar på sina listor. Det gällde bara ”de stora”. Jag frågade Frimodig kyrka och fick det lugnande beskedet från officiöst håll, att på listorna fanns 100% syndare men 0% skurkar. Lugnande besked, som sagt. Och då kanske det är tid att repetera. Vi har ett systemfel i det nuvarande valsystemet. Sambandet mellan församlingen samlad till gudstjänst och beslutsorganen har brutits. Det sambandet fanns när hedersmannen bonden Carl Larsson valdes in i kyrkomötet just som ”hedersmannen Carl Larsson”. Han kunde vara bondslug eller korkad på bönders vis – men det är en annan sak. Hörde han hemma i bondeförbundet/centerpartiet? Detta var också en annan sak. Carl satt i kyrkomötet på ett personligt mandat, en förtroendepost. Han var vald av elektorer, som kom samman från församlingarna i stiftet. Efterhand eroderades detta system.
Vid kyrkomötet 1979, när ordföranden avslutat dagens sammanträde och ledamöterna reste sig i plenisalen, kallade Nils Ek från Tumba plötsligt samman ”S-gruppen” till möte. Det betraktades då som ett etikettsbrott.
Vid 1982 års kyrkomöte var grupptänkandet genomfört. Vanorna från Pastoratsförbundet fördes över till kyrkomötet. De som inte var partigängare stod förvirrade kvar i korridoren när partisterna samlade sig i olika grupprum. När den första förvirringen släppt, fick också dessa begära ett rum att samlas i för att vara en egen grupp. Spretig må vara – men egentligen precis sådan som den kyrkliga verkligheten var. Kyrkomötet1982 beslöt om det nya kyrkomötet, det som är att förstå som en religions(politisk)kongress. Inget mera. Inget annat. Synoden kom till för att markera hur ett kyrkligt system egentligen skulle se ut. Det gick som det gick.
Så skulle det bli partistöd förstås, en socialdemokratisk paradgren, och Sverigedemokraterna fick i detta nya system två mandat och pengar. Detta var SD:s första framgång på nationell nivå. Partistöd utgick. Eftersom de skulle hanteras som något katten släpat in, fick de inga utskottsplaceringar utan ledig tid men med riksdagsmannaarvoden försedda. Så fortsatte det ett antal kyrkomöten, jag vill minnas att förhållandet förändrades år 2002, men då var jag inte med och minns inte. Dessförinnan hade jag markerat mot SD-uteslutningen. Jag tyckte inte att Björn Söder skulle få en massa tid vid kyrkomötets datorer att jobba för partiet och att det vore av större vikt att låta SD-folket få säga sitt i utskotten än att de skulle ta tid och tillfällen i talarstolen. I utskotten hade de fått mer eller mindre begåvat med- eller mot-håll. I plenum var det förstås mest uppvisningar av SD:s orättfärdighet och de andras rättfärdighet. Ni förstår! Att Svenska kyrkan skulle vara en samtalsgemenskap var en för tillfället omöjlig tanke. I många sammanhang är den fortfarande det.
Det s k kyrkomötet framträder i kyrkovalet som fulländad religionskongress. Valet är ett skämt förstås. Jag ska rösta för slagord som i värsta fall blir verklighet. ”Rösta för en ljusare framtid”-slagordet är naturligtvis en humbug. Svenska kyrkan skulle genom röstningsförfarandet garantera den ljusare framtiden? Alla förstår att detta bara är dumt, men varför sägs inte detta och varför tillåts kommunikatörerna kommunicera sitt intelligensbefriade budskap? Vill jag ha en framtid av det slag Plusset i Stockholm står för när han stolt och glad kommer tillbaka från sin sorgmarsch för klimatet i morgon? Jag uppfattar tilltaget som ett utslag av sekulärpietism, citera mig gärna. Det kan för de analytiska också uppfattas vara gnosticism – men för all del också fariseism. Klimatfariseismen är inte roligare än den fariseism som Jesus tryckte till. Och tryckte han till den då, trycker han till den nu också – eftersom han inte tycker om den. Den här sortens godhet, fick jag lära mig i ämnet etik, blir ondska. De totalitära systemen är byggda på denna ondskefulla godhet! Det är denna godhet som ser till att Alternativ för Sverige, AFS, inte får annonsera i Torsdagsdepressionen. Det fick AFS alltså inte, beslutet motiveras inte. Tidningen Dagen liksom Hemmets Vän har tagit motsvarande besut. Till det kommer procentspärren. AFS är chanslöst i vårt demokratiska kyrkoval. Tycker vi att denna godhet verkar bra? God är den förstås. Men bra? Nu tar vi Skarpnäck igen!
Kyrkorådet har alltså gett ett uppdrag åt ”beredningen” att ordna en ny begäran om befogenhetsprövning. Den befogenhet kyrkorådet fick av domkapitlet gällde något rätt oklart. Nu står det klart att de vill att den cancersjuke prästen ska bli av med kragen. På vilken grund? De kan knappast komma dragande med sin gamla framställning. Den gällde förhållanden i arbetet och sådana har ett bäst-före-datum för att kunna användas vid en anmälan. Domkapitlet noterade också helt riktigt, att prövningen inte betyder att domkapitlet prövat ”om den planerade åtgärden som arbetsgivaren överväger att vidta är adekvat och riktig utifrån gällande föreskrifter och avtal..” (DK-protokoll 11 dec 2024, §150) Eftersom kyrkorådet inte gått vidare, var den kanske inte det? Vad gäller saken? Vilka tjänstefel som motiverar avkragning har en sedan länge sjukskriven präst begått?
I vanliga fall är frågor av detta slag sekretessbelagda. Det gällde inte mig när jag var sjukskriven. Då las vid en samling på biskopssätet Östrabo sjukintyg om mig fram för en häpen journalistkår, något sådant hade tidnings-, radio och tv-journalisterna aldrig varit med om. Prosten Jan Frithiof blev upprörd och menade att detta var ett fall för åklagare. Till sist menade åklagaren själv att det inte var det. Kan det vara så att det allmännas intressen väger över framför privatlivets helgd? Nå, Kalmar pastorat fick möjlighet att sparka mig, men det bidde i sista sekund inget av det. När kyrkoherden Peter Lundborg vid ett rehab-möte belåten tog fram det papper jag skulle underteckna, störtade företagsläkaren och fackombudet upp och släpade ut mig till ett annat rum för att tala förstånd med mig. Några års malträterande av mig sitter djupare än jag förstår, förstår jag. Jag vet hur det går till!
Då kommer sekretessen in, men inte för att skydda den cancersjuke prästen, som i bästa stalinistiska stil anklagas för något vi inte får se. Hur ska vi hantera ett kyrkoråd som använder sekretess i eget intresse? Och vad är det vi bevittnar? Är nyckelrepliken den som vår lösmynte civilingenjör Lars Jakobsson, äffsaren, fick ur sig vid en lunch den 13 juni och som folk i närheten hörde, men inte förstod. Han skulle till ett kyrkorådssammanträde via Teams och syftet var att skydda kyrkoherden. (Dagsländan den 25 juli handlade något om detta). Skydda? Här ska nog ingenting mörkas. Utgör den sjuskrivne cancersjuke prästen ett hot mot kyrkoherden och är detta det narrativ som styr händelserna?
Kan – givet detta – en möjlig förklaring till dramatiken vara att vi i Skarpnäck ser en kvinnokultur? Morsan var aldrig imponerad av en könsbestämd stupiditetskultur, inte en manlig men inte heller en kvinnlig. Har hon fört över något av denna hennes misstro till mig? Kan man tänka sig att kvinnorna kring kyrkoherden, den som ser sig som hennes ”chef”, kyrkorådets ordförande Cissi Billgren Askwall och HR-specialisten Maria Holmberg, satt igång en godhetsoffensiv för att skydda kyrkoherden och nu föser kyrkorådet framför sig? Kvinnor kan och måste hålla ihop? När Niklas Hidmark, den ende som reserverade sig (§ 51 i det nu öppna protokollet), alltså inte ställde upp på denna offensiv, tror jag att Hidmark, är den kulturpersonlighet som tidigare varit anställd i Skarpnäcks församling. Vad är det han inte ställer upp på då och varför? Sådant skulle jag gärna vilja veta. Är Hidmark en manschuvist eller är han bara en vanlig rejäl människa i Skumrask-Skarpnäck? Vilket alternativ är då värst?
En förklaring skulle förstås kunna vara denna jag fick av annan beläst kulturpersonlighet: ”Geniet Eddie Meduza sjunger i låten ’Ingen plockar en maskros’ följande rad: ’Nog låter mig Gud nonchalera förbud som vi ej har nytta av här’.” Detta gäller den rättsosäkra Svenska kyrkan både här och där, tror jag. Men inte minst just i typfallet Skarpnäck.
