Rune Klingert var präst i Sura församling, det betyder Surahammar. Han var idrottsintresserad mer än de flesta och tränare. Vi något tillfälle uttryckte jag min tveksamhet inför gymnastiska övningar, löpningar och skidåkningar. Rune sa: ”Dag, din kropp tarvar inte så mycket motion.” Claes Bertil Ytterberg kom inte så lätt undan. Rune körde hårt på idrottsplatsen och samlade de tröttkörda till aftonbön. Det var vägen till präst- och biskopsämbetet för CBY, har jag förstått. Och inte mig emot. Rune Klingert hade en grundhållning när det gällde att muntra killarna att pröva prästkallelser. De skulle vara ”helt normala i sin mänsklighet”. Nu hör jag fackombudsmannen Johan Engvall tala om behovet av återkommande vila för utslitna präster.
Det där med präster som jobbar så hårt är en återkommande sanning i varje fall sen 1950-talet. Jan Redin granskade påståendet. Han gick inte riktigt på talet om alla flaxande rockskörtar på präster, som jäktade fram. Det blev ett rätt roligt och allvarligt inlägg i Rundbrev om kyrklig förnyelse med en anvisning av kontraktsprosten, att en präst eller prästfru aldrig skulle tala om allt arbete en präst hade att sköta – för då skulle ingen våga ta av prästens dyrbara tid för samtal/själavård. Beställ fram boken på sockenbiblioteket om ni inte har den: Jan Redin m fl, Kyrklig förargelse, (Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala 1978) Det är lika sant nu som då, att präster inte ska sprida myten om att de jobbar, inte om de vägrar se ämbete och kall som lönearbete! – boken s 45ff. Och det gör riktiga präster.
Vad ska dessa icke-jobbande präster ägna sig åt? Den heliga tjänsten. Det hela är rätt enkelt eftersom det är den Helige Ande som gör jobbet! VDM är prästsysslan och den innefattar några enkla komponenter: mässfirande, bedjande, pastoral närvaro, lidelse för Guds eget folk (dvs prästens församling!) samt förkovran. Varje präst är ingenting annat än livet igenom en teologie studerande. Kyrkans klockor ringer för prästen är i kyrkorummet och ber, ensam eller tillsammans med andra, som har möjlighet att vara där. Men prästen ska förstås vara proffs när det handlar om bön och vet att be till Fadern genom Sonen och i Anden. Den hållningen begränsar utrymmet för fromsint skitsnack.
Det är klart att ämbetet är så viktigt att Själafienden på alla upptänkliga sätt (han är listig, Själafienden!) måste bekämpa det. Lustigast blev det på 1940-50-talen i Svenska kyrkan, när hållningen var den att ”ämbetet är ingenting” (dopet uppfattades vara prästvigning) och ”kvinnor ska ha det!” Jag säger inte mer om detta än att det blev som det blev och alls inte som der sades skola bli. Tror någon att det som övergått Svenska kyrkan ska uppfattas frikopplat från riksdagsbesluten 1958, de beslut som gällde kvinnas behörighet till statlig tjänst? Detta statliga beslut om statliga tjänster ska vi alltså uppfatta vara ett beslut om det av Herren instiftade prästämbetet. Fatta hur galet det var tänkt och hur galet det måste bli – och blev.
Jag läser på Svenska kyrkans hemsida: ”Prästen arbetar oftast i en församling med att planera och leda kyrkliga handlingar som till exempel gudstjänster, dop, bröllop och begravningar. I prästens arbetsuppgifter ingår också att ge vägledning, själavård och undervisning i det kristna budskapet åt församlingens medlemmar. Mötet med människor är en viktig del av prästyrket. I arbetet som präst möter man människor i alla åldrar, i glädje och sorg och i många olika skeden och situationer i livet.” Tala om fel, falskhet och förställning! Inte ett ord om Jesus. Säger allt!
Så blir det kyrkliga konflikter. Jag talte med en präst, som inte ville låta sig bli citerad, men det känsliga förhållande han observerat gällde konflikter mellan kvinnliga kyrkoherdar och kvinnliga kyrkorådsordförande. Han trodde de blivit vanliga. Jag har ingen egentlig erfarenhet av detta.
Dr F blev glad. Eskil Franck, som beskrivit det s k läget och Henrik Roos, som förklarat att han omprövat två ställningstaganden, uppskattades av Dr F. ”Så är det klart utsagt vad vi hela tiden uppfattat!”. Det är sant. Henrik Roos är prästvigd för Växjö stift, hette Andersson då och började i västra delen av stiftet, Villstad! Jag konsulterade Hembygdskalendern år 1994. Det kunde nog bara bli som det blivit!
Själv sitter jag numera illa till. Min fru, som jag inte får skriva om i någon slända, har blivit fackligt regionalt ombud. Caesars hustru får inte ens misstänkas – så jag måste dessvärre avhålla mig från att arbetsplatsgranska Växjö stift. Jag kanske har nog att stå i ändå?
Vårt behov av gensägelse borde vi tala om. Hur blir det med koldioxidfrågan nu när Trump uppenbarligen inte stöttar det narrativ vi hållits med? Säga vad man vill om Trump, men när han trumpetar blir det rörelse också bland oss som aldrig röstat på honom. Hos oss är det för tillfället –men kanske begränsat till just ”tillfället” – klimatet i stort och prat i vädret som gäller. ”På grund av klimatförändringarna” är det mantra som upprepas, men lyssnar man noga kan det med fog misstänkas, att den som säger så inte kan bena ut detta komplicerade sammanhang. Säger jag som inte vet hur det är med isen i Arktis. Är det Klimatupplysningen som kan konsulteras? Och hur var det med klimatkatastroferna på 500-talet, dvs den värsta klimatkatastrofen år 536 när solen lyste med månens styrka, utan strålglans och frukten aldrig mognade och vinet smakade illa? Det är, har jag läst mig till, denna katastrof som Rök-stenen berättar om. Henrik Williams bok Rökstenen och världens undergång (Kaunitz-Olsson 2021) har jag alltså läst och lärt mig en hel del av.
Hamas har ännu inte satt sin sista potatis, det fattar jag. Men ofattligt mycket är det jag inte fattar. Det blev starka reaktioner mot att journalister dödas. Hur var det då med Anas al-Sharif, Mohammed Qreiqeh och fotograferna Ibrahim Zaher, Mohammed Noufakl samt Moamen Aliwa som dödades när IDF gjorde en precisionsattack mot presstältet? Det har lagts fram bilder som pekar på Hamas och Hamaskrigare i ett informationskrig. Då kan man inte enkelt påstå att ”journalister är civila” om de egentligen är krigare utan uniform. Så tror jag att det var. Om jag varit Hamas-befäl hade jag styrt allt dithän.
Jag har ännu inte sett ett enda Pluss kommentera saken. Hur ska vi se på händelsen att Anas al-Sharif dödades och hur ska vi uppfatta den nyhetsförmedling som nått oss? Att Al Jazeera-journalister i Gaza dödades av Israel läste jag i Ölandsbladet liksom att Reportrar utan gränser (RSF) avvisar Israels anklagelser som ”grundlösa” men dessa upplysningar gör mig inte klokare. Är det verkligen mitt fel att jag har svårt att förstå? Har jag försetts med partisk information, sådan Hamas vill att jag ska tillägna mig, i svenska medier. Måste jag skaffa böcker för att förstå – inte bättre utan helt enkelt förstå något alls? Jihadister härjar och avrättar de otrogna i Afrika. Det hör vi inte så mycket om. Jag måste bilda mig, dvs komplicera min verklighetsförståelse.
Inte ett ord om Skarpnäck idag? Domkapitlet sammanträder den 20 augusti!
