”Vidrigt!” löd äldsta dotterns bedömning, när blivande svärsonen förklarat vad Varmboga är – och hon värmde en Arboga 10.2 till 55° Celsius och prövade drycken. Det unga släktet tror iag har kommit på något. Jag frågade personalen på Systembolaget i Löttorp om de visste vad Varmboga är. System-vetarna visste – men hade inte prövat. Vi historiskt bildade känner dock igen den gamla ölsupan. En yngre generation upptäcker vad som varit bortglömt när det handlar om – öl. Ölsupan kan behövas i vinterkylan. Lite lockad att prova är jag nog – mest för att kunna ta avstånd naturligtvis. Det är som med synden. Man tar lika gärna avstånd som man provar. Det är sedan gammalt. Urgammalt!
Vidrig betyder enligt ordboken på nätet ”motbjudande, avskyvärd, vedervärdig, vederstygglig, otäck, förhatlig, vämjelig, äcklig; mycket ogynnsam, obehaglig, ruskig”. Jag kollade också Olof Östergrens Nusvensk ordbok (Wahlström & Widstrand, Stockholm 1981, band 5) och kom inte till något annat resultat.
Vidrig i ordets alla valörer var väl den slända där jag gjorde hertiginnan av Västergötland till hertiginna av Öland. Det skedde i misshugg eller i rojalistisk yra (välj själv!). Och den som begår misstag av detta slag – om än av aldrig så välmotiverad välvilja – blir aldrig hovpredikant. Det är nog bara en tidsfråga innan Plusset och eo. hovpredikanten Bonnier (utnämnd 2010) med sommarhus i nejden kommer och har synpunkter på det inträffade. Å andra sidan: i valet mellan det konungsliga Öland eller ett gammalt hertigdöme med uppenbar brist på teologie doktorer – även om några utvalda få av Skarastiftets präster håller hög intellektuell klass – vad skulle ni välja om ni var konungsliga? Öland, säger jag.
Kanske de konungsliga är lite sura på mig? Vi har ju Det berömda luftslottet vid Högby kyrka och luftslottet är självfallet finare (och billigare!) än Borgholms slottsruin och Sollidens sommarslott. Å andra sidan var Konungens befallningshavande den som invigde Luftslottet i augusti år 2013. Men det vore inte omotiverat att tänka att Konungen är smått avundsjuk på konkurrensen från ett så vackert , billigt och underhållsfritt slott. Synden ger åt allt en främmande gestalt, det gäller också i konungens barm. (sv ps 269:2)
Vidrig är självfallet rättsrötan i Svenska kyrkan. Tro inte ett ögonblick att Skarpnäckshärvan är något annat än typisk i det nutida svenskkyrkliga. Jag, som är väl förfaren i hur det går till också i litterär kriminalitet vet, att det finns en självklar önskan från den härskande klassen att taga mig av daga. Den som säger sådant som de härskande och deras följe inte vill höra – på en sådan vill man inte lyssna. Det är bibliskt omvittnat (Apg 22:22). Och vi lever i en lika lögnaktig tid som den som var, för världen är galen. Syndafallet ni vet.
Jag tröskar gärna temat: I decennier har vi berövats våra kulturella rötter och den etik som sprang ur detta kulturella rotsystem. Vi har med avsikt gjorts dumma. Det är det hela och detta är vidrigt. Vi och vi? Nja, de kyrkokristna, som sköter sin kyrkogång, kan fortfarande ha verktyg för samtidsanalysen om de håller sig till gamla präster. De som fått grundskolans religionsundervisning sig till livs har inte en chans, och har man inte analysverktyg för att komma åt det som finns under ytan, då är det kört. Dessa som inte förstår, ska utlägga ondskans problem. De kan i sin fisförnämhet inte fatta ondskans problem. De reagerar känslomässigt – och då blir allt ett töcken och godheten driver dem till det onda. ”Människan har inte någon möjlighet att välja det goda. Om hon försöker göra det goda, blir hon mera djävulsk. Nåd är att människan skapas till en ny god människa.” Detta dystra –men i grunden goda – budskap summerar något väsentligt, som förklarar vår tid – och alla tider. Men då kan vi förstå hur de goda agerar och förstå att de aldrig kan fatta varför det blir så fel deras godhet och goda vilja till trots – eller just på grund av den!
Låter jag dyster så beror det på att jag står i en ädel tanketradition, dvs Paulus – Augustinus – Luther, och är stolt över att få stå just här. Mången finkristen kan jag därmed avfärda på rent intellektuella grunder. Kolla posörerna i Torsdagsdepressionen om ni vill fördjupa er i hur det tänks (om ordet ska vara just detta, jag tvekar) kring något som kallas ”kristendomens nya synlighet”. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/krockar-uppstar-i-kristendomens-nya-synlighet Det som syns är nyreligiositet/nyfnoskeri och om jag fattat sammanhangen rätt, brukar fenomenet dyka upp när det drar mot förödande krig och katastrofer. Jag hade gärna samtalat med Jan Myrdal om fenomenet. Och han gärna med mig, om ni undrar. Det hade han, också om ni inte undrar. Tiden är vidrig. Nu får jag nöja mig med att besöka Varberg på Jans födelsedag i morgon lördag. Jans samling av asiatiska knivar finns nu på plats och del annat smått och gott. På ett måhända mindre medvetet sätt stod Jan Myrdal i denna samma kulturella tanketradition.
En välmotiverad fråga har ställts till Kyrklig samling: ”som lutheran undrar jag om Dag Sandahl representerar en bekännelsetrogen evangelisk-luthersk teologi? Kan du verifiera att så är fallet? Överensstämmer Dag Sandahls ’dagsländor’ med en robust evangelisk-luthersk teologi? Om inte vad gör han på denna plattform? Du har tidigare svarat mig att ”han är uppskattad”, vilket inte verifierar att hans påståenden är kompatibla med en robust evangelisk-luthersk teologi. Hoppas att jag har fel…”
Det enklaste svaret är ett bleklagt ”nej”. Jag har aldrig förstått mig som lutheran. Det gjorde å andra sidan inte Luther heller. Han menade att bara sekter tar namn efter sektmakare och han var reformator, inget annat. Det var Kyrkan som skulle komma till tals i kyrkokritiken mot påven i Rom. Evangelisk är jag dock. Är jag bekännelsetrogen? I teorin förstås. I praktiken? Jag skickade min dotter en bild när solen lyste in över mitt högerben och förklarade att kring helgonen lyser det. Hon förklarade saken med att benet var insmort, men det var det inte. Då kom nästa tarvliga bortförklaring: ”Ajdå. Riktigt gammal och tunn gammelmanshud då, alltså.” Jag får nog uppfatta mig vara avsatt som verkshelgon om det ska vara på det här viset. Men ambitionen fanns där. Den kanske inte duger som bekännelsetrogen hållning? Hur robust den än är?
Nu kunde man ta fram olämpliga texter mot kyrkosystemet skrivna av dr Martin Luther och grovkorniga dessutom. Jag är mer verserad än självaste dr Luther! Det säger – oss emellan – inte så mycket, det säger egentligen ingenting alls. Men nu är det sagt! Jag får fortsätta hantera vidrigheter i denna värld och dess världsliga kyrkosystem. Tills vidare! Men det måste jag medge, kampen för den rätta läran är alls inte oviktig. Kättarbålen ska hållas brinnande, det har jag fattat och det finns alltid fromma gummor av både könen som släpar fram ris till kättarbål. Sancta simplicitas! utbrast Jan Hus på bålet. ”Heliga enfald!”
