Jag har ägnat en liten stund av helgen åt arbetsplatsundersökningen. Jag skulle ju inte få se den, men domkapitlet undanröjde beslutet efter Smålandspostens överklagande så arbetsklimatet i Växjö har jag insyn i.
När jag meddelade överstarna Salander och Olofsson denna min helgläsning, skrattade dom. ”Överklagandenämnden, ÖN, och Stockholms domkapitel, DK ,kan utan vidare plocka fram Skarpnäcks rapport från Zondera. Firman är mer beroende av Svenska kyrkan än av Skarpnäck. Deras ”facilitator” bråkar inte. Det är bara för ÖN och/eller DK att ringa. Men i kyrkorådet finns nog en säkerhetsrisk på samma sätt som det fanns en sådan i lärjungekretsen. Det är inte säkert att alla gillar beslutet att strunta i rättsordningen. De satt tysta då, men nu? Och så är det kyrkovalsår. Någon vill kanske komma åt poskarna, dvs ordföranden Cissi och dubbelspelaren Jakobsson och då pjoskas det inte? Om nu inte POSK på riksplan griper in för att försvara rättsordningen. Mycket kan hända. Vänta bara!” Jag skrattade lite. I mjugg alltså. Akka-rapporten från Skarpnäck är det bara att invänta. Den kommer. Överste Olofsson har lovat! Akka-rapporten från Växjö har jag.
Innan jag riktigt gav mig hän åt arbetsplatsundersökningen från Växjö slog jag en forsk i Stephen Travis bok Slutet på historien? ”Den yttersta tiden och mänsklighetens framtid” är temat (Libris, Örebro 2001). Där berättas om en kille som gjorde specialarbete om hur kyrkoherdar såg på framtiden. Travis redovisar ett svar:
Fråga: Vad har du för vision för församlingen de närmaste fem åren? Svar: Jag har inte någon.
Fråga: Delar din församling denna vision?
Svar: Ja.
(aa s 167)
Har vi från den 1 juli en ny lag i Sverige som innebär att man inte på klassisk grekiska får kalla en idiot för ”idiot”? Jag vet inte. Men det kan väl inte vara straffbart att säga sanningen? Jo, det är precis vad det brukar vara i alla totalitära sammanhang. Jag nöjer mig sålunda med att tala om skurkstreck i Skarpnäck för att nu ägna Växjö min uppmärksamhet.
Jag avnjöt en fin-pilsner, gåva förstås. Kackelbryggeriets Ölandslager. Denna pilsner fick ackompanjera mitt idoga studium av den rapport som de ansvariga i Växjö inte ville att vi skulle få läsa! Denna insikt triggade min läslust, förgyllde läsupplevelsen och stimulerades av Kackelbryggeriets ädla produkt.
Jag läser och antar att ett antal kloka måste besvara varje påstående i arbetsplatsundersökningen från Växjö pastorat med ett ”nej”.
49. Jag har förtroende för min kyrkoherde (33% kloka nej,19% neutrala)
50. Jag har förtroende för pastoratets ledningsgrupp (41% kloka nej, 29 % neutrala)
51. Pastoratets högsta operativa ledning kommunicerar på ett bra sätt (50% kloka nej, 30 % neutrala)
52. Det finns en tydlig målsättning för pastoratet (45% kloka nej, 30 % neutrala)
53. Framtiden för pastoratet ser positiv ut (41% kloka nej, 33% neutrala)
54. Jag känner mig trygg inför förändringar i pastoratet (41% kloka nej, 30% neutrala)
Mellangruppen kallas ”neutrala”. Ska den gruppen föras till minus- eller pluskategorin eller helt enkelt delas lika? Kan de i denna grupp inte bestämma sig för vad de tycker eller vågar de inte uttrycka sin mening? (Mt 5:37 och Upp 3:16) Kloka (mitt uttryck) är förstås de som är kritiska. De gör förbättring och förändring möjlig. Inte de andra, stillasittarna.
Var nu rapporten så förödande för dem som ville hindra läsningen så att de som betalar kalaset inte skulle få se den? Tycker jag inte. Det finns en del att ta tag i. Akka-rapporten från Växjö la enligt Smålandsposten ansvaret för den bristande ledningen på domprostarna (Thomas Petersson, Christopher Meakin och Thomas Wärfman). Då är år 2012 startdatum. Ska vi styra på person eller se struktur och synd? Är situationen alls inte relaterad till att pastoratet är av samma omfattning som kommunen, dvs ett gigantiskt pastorat? Då blir det rätt naturligt att finna tryggheten i den lilla gemenskapen – ”arbetslaget” – och vad därutöver är, är av ondo.
Det förödande problemet ser jag: bristen på tillit. Boten ter sig värre än soten. Det görs stora enheter med många chefer på vägen, ungefär det öde som drabbat Coop. Coop får stänga många affärer, säger bara det. I Svenska kyrkan måste det bli så här när det inte byggs församlingar från basen. Den kyrkligt förnyade pastoralen ville man inte ha och detta av en trivial anledning: Eftersom allt skulle vara så kärleksfullt måste man nödtvunget ha en liten minoritet att avgränsa mot, sådana mörka gestalter som jämförelsevis skulle få de grå att se ljusa ut. Tillitsbristen är inbyggd i systemet! Och kan man egentligen beskriva den kyrklig arbetsplatsen utan ett enda ord om den gudstjänstfirande församlingen och dess Herre och räkna med – tillit?
Från Växjö får jag intressanta informationer om det strukturella och den strukturella misstron i den kyrkliga organisationen. Den tycks mig urmänsklig. Det är ett ”vi” mot ett ”dom”, Ett vet jag: misstron är vår arvedel. Jag har för den delen inte trott domprostarna om någon mer i ögonen fallande kompetens! Nu har vi byggt in misstron i kyrkosystemet, när det kallet blivit ett jobb och en arbetsplats, där man för övrigt väljer mellan fritt valt arbete eller inget arbete alls och förnöter nådatiden med nonsensfrågor, som vi stoltserar med – för vi är ju så relevanta! Det som var och sågs som en gudstjänstfirande storhet har förvandlats till en kundkrets, som måste tillfredsställas med religion, den vi producerar och saluför, men också ”som ett skyddsnät för alla människor.”
”När en olycka sker eller när nationella och internationella händelser skapar oro i våra lokalsamhällen, träder Svenska kyrkan fram som en öppen, värmande famn.” Jag har läst Karin Perers och Magnus Nystedt, två centerpartister: https://www.avestatidning.com/2025-07-04/kyrkovalet-avgor-vilken-riktning-svenska-kyrkan-ska-ta/ Inte ett ord, inte ett enda, om den gudstjänstfirande församlingen och dess Herre. Men Svenska kyrkan ska alltså leva högt på andras olycka och piggas upp vid andras olyckor och dödsfall? Detta är bara vedervärdigt! Karin Perers är det s k kyrkomötets ordförande… Om nu valet avgör vilken riktning Svenska kyrkan ska ta ”framöver”, vilka är det som – till skillnad från de två centerpartisterna – vill exkludera och inte inkludera? Fram med namnen, Karin!
Det är väl ofint att påpeka att känslolivet är den nutida grundbulten i. kyrkolivet. Förr var det Ordet och sakramenten som objektiva realiteter och sanningsanspråk. Nu är känslolivet primat med fokus på gemenskap och glädje. Sådant plägar sluta i missmod, hopplöshet och sorg. Jag uppfattar något jag nonchalerade på 1970-talet: känslans revolution. Svenska kyrkan reagerar på oheliga stimuli och blir alltså känslostyrd. Vi såg fenomenet, vi som levde då – men avfärdade företeelsen som vettlös. Men det säger jag till mitt försvar: känslopjunk utan förnuft har aldrig varit min grej – lika lite som förnuft utan känslor. Och visst såg vi rätt, fast vi inte förstod vad vi såg och hörde: Vettlöst känsloliv blir förödande för det kyrkliga livet. Det är just sådant som under namn av ”inkluderande” exkluderar vanligt folk och alldeles vanligt kyrkfolk. Det är en prestation i sig. Men hav tröst:
”När en olycka sker eller när nationella och internationella händelser skapar oro i våra lokalsamhällen, träder Svenska kyrkan fram som en öppen, värmande famn.” Perers och Nystedt vet hur det är – och vet vad Svenska kyrkan då gör: ”[A]rrangerar manifestationer för människovärde och fred.” Situationen kan för Svenska kyrkans del enkelt sammanfattas: Mene mene tekel u-farsin (Dan 5:25-27) Man lär sig mycken biblisk klokhet just genom att läsa samtidens kyrkliga rapporter och insändare, det är (bara alltför) uppenbart.