Kompis heter kaninen som kommer till oss då och då. Han förförde kaninen Siri, som vi fromsinta inte trodde var könsmogen. Det var hon. Så det blev sju kaniner extra. När jag gick till kaninhägnet sprang de och gömde sig. Det beror på att kaniner är flyktdjur. Motsatsen är rovdjur. När jag såg de flyende kaninerna tänkte jag på präster och biskopar. Är de flyktdjur? Somliga är rovdjur, det vet jag. Men flyr inte präster och biskoper väldigt ofta? Kallelsen är en kallelse att vara fähundar och en fähund vet att försvara sin hjord. Konstigt att begreppet ”fähund” används pejorativt. Analysfrågan är förstås: Vems fähund är prästen? Herrens eller Vedersakarens?
Nå, jag kunde beskriva herdeuppdraget också. En riktig herde flyr inte när han ser vargen komma. Detta gör inte mitt dilemma enklare.
Vad skulle vi ha gjort annorlunda för att Svenska kyrkan inte skulle hamna i det läge där hon nu är? Det finns massor av bra svar på den frågan. Vi skulle varit frommare, bett mera, älskat Herren och Hans Kyrka mera, varit mer arbetsvilliga, dvs arbetat dag och natt som aposteln Paulus, arbetat mer än de flesta. Så vad gjorde vi? Vi gjorde som man skulle, bråkade inte (fast det hette så), brydde oss inte om de religiösa galningarna som vigdes i i den s k ”tjänsten” – mer än som trivsamt skvaller hur illa ställt det var och vilka tokdårar som kunde prästvigas in i kyrkolivet.
När det kom till församlingslivet kollade vi förra årets utbud och körde utbudet en gång till. Vi förnyade liturgiskt och såg att det uppskattades. Nattvardslivet kunde förnyas, det är sant. Men det stod inte på förrän alla skulle löpa till utklädningslådan, gå i maffiga prosessioner, använda kyrkorummet som en ego-scen (utklädningslådan skulle pryda egot, inte klä över det!), förkunnelsen skulle ägnas åt annat än beskedet att Jesus är Herren och vad det kan betyda för oss. Den eukaristiska förnyelsen blev något annat än eukaristisk hur man nu ska definiera något som under åthävor firas med oblater av potatismjöl och guarkärnmjöl från Ersta, saft (som inte gör någons hjärta glatt!) och ett på goda grunder ifrågasatt ämbete samt därtill formuleringar som med blomsterspråk döljer varje kyrkligt anspråk på sakramental realism. Vedersakaren tycks ha kunnat vända på hela saken och göra den till något annat utan att vi skulle lägga märke till detta lilla trick.
Kyrkoledare kan dock man lita på.
https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/nyheter/biskop-andreas-i-manifestation-mot-kriget-i-gaza
Karin och Andreas släpptes alltså inte in på UD trots sin behjärtansvärda omsorg. De förhärdade kan förstås fråga sig ”Hur dumma kan de bli?” Det är en illvillig fråga. Aktivister står över sådan småsinthet. Men den till synes anständiga antisemitismen har alltså fått kyrkoledarstöd. Greta är inte lämnad ensam. Hon blev kidnappad av israelerna. Karin och Andreas kom kanske bättre ut. De kunde ju ha blivit insläppta och kidnappade! Men måste Hamas-narrativet gälla som sanning? Var Gretas lilla båt lastad med tonvis av förnödenheter eller handlade allt om ett s k narrativ?
Kyrkoledare nuförtiden kan man lita på. Finns det en ointelligent problemlösning, satsar de på den. Biskop Einar Billing däremot föreslog ett socialetiskt forskningsinstitut vid Stockholmsmötet 1925. Tanken var att ligga före det politiska genom att ansvarigt ta fram sakmaterial, veta mera med andra ord och detta på ett sätt som skulle skapa respekt för kunnandet och problemformulerandet. Det Karin och Andreas håller på med ger ingenting i sak. Föga medialt också. Jag fick leta på nätet efter inslaget. Hur känns det? Men vad har Svenska kyrkan gjort och sagt i Palestinafrågan åren igenom? Från Israelsmissionen till Följeslagarprogrammet måste väl något av intresse ha kommit till ut?
Jag kan förstås konstruera mig krigsspel med frågan vad jag skulle göra om a) jag var Israels premiärminister, ÖB eller kompanichef i IDF eller b) ledare för Hamas, strategisk tänkare för den palestinensiska saken eller helt enkelt Hamas-krigare. I båda spelexemplen skulle jag nog hamna i slutsatsen att detta är en olöslig konfilikt, en bätesspännarsak. Så har det varit hela mitt liv och det blir bara värre. En dör eller båda. Tvåstatslösningen tycks vara en illusion. Och ett storkrig i Mellanöstern tycks hotande nära fast solen skiner över Öland och det enda hotet för min del tycks vara något ökande drivmedelspriser.
Jag tröstar mig med Skarpnäck, för jag fick Överklagandenämndens beslut på papper och läste materialet på nytt, ÖN 2025/5 beslut den 4 juni. Nu kan jag läsa kyrkorådets ordförnade som om den aktuella prästen skriver : ”sedan flera år tillbaka uppfattar jag att han inte mår bra, varken fysiskt eller psykiskt.” Detta har ordföranden, posk-aren Cissi Billgren Askwall ingen egentlig medicinsk eller psykiatrisk kompetens att bedöma, men ”flera år” är en sakupplysning som borde fokusera på arbetsgivaren i första hand. Vad har gjorts innan begäran om befogenhet skickades in? ”I mitt tycke är det inte rimligt att han fortsätter sitt arbete” – och nu är det hennes skyldighet ”som kyrkorådets ordförande och kyrkoherdens chef” att agera ”för att församlingen som helhet ska kunna fungera väl och de anställda ha en god arbetsmiljö.” Tjena mittbena!
Om inte Plusset i Stockholm hade haft så stort besvär att få komma in på UD med en skrivelse om Gaza, kunde han lagt lite tid på att specialvisitera Skarpnäck eller i varje fall lusläsa papperen från Skarpnäck. Kyrkoherden har skickat in poetiska texter, utdrag från prästens Facebook med kommentaren: ”Dessa bifogas för att visa de texter NN (anonymiserat här) publicerar. Publicering sker ofta i samband med att jag som kyrkoherde har haft möte med honom på arbetsplatsen eller att det har genomförts personalmöten där NN har deltagit.”
Om nu den poetiske prästen, uppenbart intresserad av mystiken, lagt ut en dikt av Bo Setterlind utan att ange författaren, vad hade kyrkoherden då sagt? Hade hon trott att det var hon som åsyftades månne?
”Lyckans lilla tomte, kommer till oss här. Hälsa, frid och glädje, rikt han oss beskär.” Hade hon då i skrivelse till domkapitlet menat, att det var hon som beskrevs som en liten tomte?
Ingenstans i de av kyrkoherden kopierade texterna återfinns nämligen kyrkoherdens namn eller ens titeln ”kyrkoherde”. Hon tolkar dikt. Det verkar inte bara självupptaget utan också lite riskabelt, särskilt som prästen i det sista inlägg kyrkoherden citerar skriver: ”Jag har sparat allt. Finns inte något som inte sparats. Så långt det finns något att spara, men jag har också fört noggranna anteckningar, dagbok och noteringar.” Då vet domkapitlet var det finns mer information att hämta, eller? Men jag ville ju få klarhet i frågan som väckts om behörighet – och den kokar ner i detta konkreta? Mystik pch poetik! Konstigt att just poesins mystik eller mystikens poesi kan ge så många sakinformationer om arbetsmiljön i Svenska kyrkan. Och tro mig, Skarpnäck är bara ett exempel, som jag snavade över. När förhållanden inte går att sekretssbelägga kanske det öppna samtalet är en möjlighet att ta vara på? Det behöver väl inte nödvändigtvis vara så uselt som Skarpnäck-exemplet visar?
Göteborgs stift får inga nya präster på söndag. Equmeniapastorn blir inte präst utan vigning, märk mina ord. Han är pastor och det är inte alls dåligt – men det är också allt. Han ser i sitt nya sammanhang ”fram emot att tillsammans få utforska trons mysterium”. Säg vad ni vill om frimicklarna, men lägga orden väl kan dom sen gammalt. ”Tror dig ingen är det bäst, att du talar som en präst”, skaldade Tage Danielsson. Men skulle han inte ha slagit en forsk i det mysterium och hittat något han vill leverera, alltså förkunna?
I Växjö stift är det inte riktigt lika illa. Två prästvigs men en pastor dyker upp. Efter klockringning och djupdykning i utklädningslådan är han lika mycket pastor nu som tidigare. En av prästkandidaterna förklarar att han ska lyssna: ”Att lyssna eller prata eller dela ut soppa, eller vad som nu kan behövas.” För detta viktiga behövs dock ingen prästvigning. VDM betyder något annat.
Sjunger man sv ps 419 är det nog också av värde om man tar franm denna psalm i sin gamla dräkt från 1937 års psalmbok. Sv ps 224. I den gamla versionen fanns några poänger! Olyckligtvis finns det inga psalmer om kaniner som avlats utanför äktenskapet. Det tycks mig i denna upplysta tid vara en brist.
