Arma kyrka! Jag läser och fattar vad jag fattat tidigare: det är inte så många som älskar Svenska kyrkan. De använder henne och hennes tillgångar i eget intresse, inte i Herrens. Det gäller politruker av alla kulörer. Det gäller flockmentalitetens entusiaster, de som med sällspord iver säger just vad som ska sägas – just då och just där. Massa damnata ,de fördömdas mängd, heter det. Och det är farligt att höra till massan, det har jag läst otaliga framställningar från 1930-talet om. Massan hindrar det fria tänkande som utmärker en upplyst demokrati och poängen är att detta leder till massans styre, kakokrati. Det usla styret!
Den fria debatten är demokratins livsluft, heter det. Jag förmodar – tills motsatsen bevisats – att detta är sant. I så fall ska alla invändningar och ifrågasättanden tas på allvar genom att sakligt redas ut, besvaras och därmed – i varje fall tills vidare – undanröjas. Komplicerade frågor rymmer komplex som inte utan vidare kan avfärdas, och de enkla svaren kan inte sällan avslöjas som försök att undvika de verkliga frågorna.
I vårt på papperet så demokratiska samhälle – där enligt grundlagen all makt utgår från folket – ska vi ha vett att inte fråga vart makten sedan tagit vägen. Vi ska förstå att vi lever i den bästa av världar med kompetemna politiker som fattar besluten, och kompetenta journalister, som fullgör sin plikt att vaka över hur makten används och redovisa för oss fåkunniga. Det borde betyda att vi får återkommande rapporter om verkliga förhållanden, alltså om sådant vi inte riktigt kan se själva, och därtill just förklaringar till det vi ser. Nu fungerar sedvanlig journalistik inte så.
Ta radio och tv som exempel. Kaffepriset har ökat med 42%. Det presenteras som en nyhet – som om kaffedrinkarna inte hade en aning om saken – och någon eller några ur ”allmänheten” (herr Omnes) får redogöra för sina erfarenheter av att kaffet ökat i pris. Det gör de så gärna. Kaffepriset har gått upp. Om journalisterna hittat någon som sagt sig inte veta detta, får vi inte veta. Staffage uppträder efter Formulär 1A. Och detta kallas – journalistik! Ska det till någon djupsinnig analys är det alltid ”klimatet” det handlar om.
Är det något jag inte får veta? Jag vet inte, men nog verkar det som om det skulle kunna sägas mycket mer om kaffeodling Sydamerika och Afrika. Brukningsmetoder, utarmade jordar, kaffeplantornas förmåga att stå torka och värme emot, löner till jordbruksarbetarna och kostnader för distributionen och marknadsföring samt profit ska väl in för att göra bilden mer begriplig – om min begriplighet eftersträvas. Eller är det bara ett mitt primalskrik man är ute efter? Känslans triumf alltså?
I DN fick jag inblickar i den fortsatta hanteringen av skogsutredningen. Enanders utredning har ju inte köpts rakt av. Remissmateriralet var inte halleluja-rop och det tycks förklaras på så vis, at remisserna inte handlat om utredningen utan om det material som egendomsnämndernas samarbetsorganisation, ENSO, tagit fram, om jag läser Wanja Lundby Wedin rätt.Då läser jag https://www.dn.se/sverige/svekdebatt-bland-samer-efter-avslojanden-om-kyrkans-skogsutredning/
Men hallå! Det kan aldrig, säger aldrig, vara ”olyckligt”, som Wanja säger, att kompletterande perspektiv tas fram. Snarast är det olyckligt om en utredare ensidigt driver sin egen agenda och inbillar folk att detta är oomkullrunkeliga sanningar. Wanja får stöd av Plusset i Stockholm, som menar att beställningen är just en beställning – inte en önskan om finjusteringar utan om en förflyttning. Antingen fattar vi skarpa beslut själva eller föreslår kyrkomötet att fatta sådana beslut. Detta helt odemokratiska sätt att hantera frågor, självfallet i högre intressen, är Plussets hållning. Det är både väl och förskräckligt att Plusset förklarar hur läget är. Jag kan inte förstå att Plusset i Stockholm är övertygad folkrörelsedemokrat. Han kör sitt eget alls inte vårt intresse – och sånt går jag inte på. Jag uppfattar hållningen hålla låg kyrklig klass, det är det minsta jag kan säga.
DN kör fram samefrågan, den som Antje så förtjänstfullt, likt Heinrich Himmler, förde högt på agendan. Nu skulle vi be samerna om ursäkt. Det gjorde och gör jag aldrig, i varje fall inte förrän smålänningarna får en ursäkt för hanteringen av folk i Småland efter Dackeupproret med de följder med orättvis tvångsutskrivning av soldater bland smålänningarna som detta uppror fick.
Samerna ska närmast vara tacksamma att de slapp den gamla hedniska religionen med dess kopplingar till mark, skog, vatten, årstider, nåjder mm och fick ta emot Vite Krist. De – liksom smålänningar och jordens alla folk. ”Utan kristendom ingen Laestadius!”, som vi säger. Ingen kvinna med Maria-namnet heller. Det låtsas inte ordföranden för Svenska kyrkans samiska råd om, det organ som gör att han mot arvoden och reseersättningar kan verka för etniska egenintressen. Han bär det samiska namnet Erik-Oscar Oscarsson om ni undrar. Det gör han också om ni inte undrar.
Han är onådig: ”Den här hanteringen (av skogsutredningen) gör att hela kyrkans försoningsprocess med samerna ifrågasätts”, heter det. ”Det som är mest upprörande i sammanhanget är egendomsnämndernas agreande”, säger Oscarsson, och hänvisar till ”starka känslor bland många samer”. Nå, nu omsätter rennäringen lika mycket som ICA-butiken i Braås. Svekdebatten är igång bland samerna. Jaha?
Oscarsson får understöd av en professor Petra Carlsson Redell: ”För försoningsprocessens del och också för förtroendet i miljörörelsen, så är det helt avgörande att man nu vågar stå bakom en verklig omställning av skogsbruket.” Vad vet Petra och hennes polare KG egentligen om skog? Eller om lappar, dvs samer? Vill vi verkligen ha miljörörelsens förtroende?
Vi som inte riktigt förstod varför statens samepolitik skulle leda till kyrkliga ursäkter, begriper lika lite hur försoningsprocess och förtroende nu ska spelas in i sammanhanget. Däremot verkar det som om det behövs en kyrklig uppgörelse om Wanja et cons väljer att följa skogsutredningen, Enanders insats, och struntar i remissvaren, som ifrågasatte utredningens slutsatser.
Antje Jackeléns tyskinspirerade (Heinrich Himmler!) försoningsarbete just med samer (men inte med skåningar eller smålänningar, inte ens med gutar, kvänerna ska vi inte tala om!) skulle må väl att att problematiseras. I domen om samebyn Girjas fann Högsta Domstolen att samerna inte är Skandinaviens urfolk. De första samerna kom till Sverige omkring Kristi födelse och började först 1000 år efter Kristus att hålla renar. Si där! Då höll smålänningar sig med får, getter och kor, tror jag.
För mig verkar det vettigt att bedriva skogsbruk med hänsyn till miljön och skogsbruket självt samt se till att skogen används för att just den Kristus som föddes då ska förkunnas nu och i den möjliga framtiden för att bli känd, trodd och efterföljd. Det var därför fromt folk donerade skogar till Kyrkan. Det är i hög grad värt vår respekt.
Andra får gärna ha synpunkter på skogen, men bara den som hanterat motorsåg, röjkniv och sommarjobbat på såg står väl på den stabila grund som gör det värt att lyssna? Plusset i Stockholm har nog aldrig jobbat på såg – som mest talar han om timmermannen, men inte om timret. Det är gott nog. Och samegubben Oscarssons känsloutbrott har informationsvärde, men inget annat: ”Det har tagit mig hårt, det har det gjort. Mycket hårt” säger han. Han trodde sig tydligen bestämma över Svenska kyrkans skogsbruk och ser de stora ersättningarna gå hans samiska näsa förbi… Har inte fördomarna om knipsluga samegubbar nu besannats? Frågar åt en kompis.
