Spekulera skulle vi inte, sa statsmannen-prästmannen. Varför ska vi inte ”tänka, grubbla, begrunda, fundera” ? – kan jag undra, som sätter en viss ära i att känna människor som både är reflektörer och spekulanter. Detta inte bara när ett våldsdåd som det i Örebro inträffar utan, kanske än mer, när allt kommer till ytan efter ett våldsdåd av denna magnitud, vill det till att folk kan tänka, grubbla, begrunda, fundera – annars är det alltid någon annan som gör det åt oss.
Vi lever i en rädslans kultur. När ingenting får gå fel, kan man utgå från att det går fel. De räddhågade vill att det ska vara ordning och reda på de döda, som alltså ska räknas som saknade i Örebro och konstateras döda och identifieras i Solna. Tekniken med dna, bensågar och skalpeller ska komma till nytta. Maskinellt. Och det mänskliga? De anhöriga ska inte få besked förrän flera dagar senare. Så tänks rationellt, tekniskt, maskinmässigt. Och de fromsinta drar sina haranger och har inte något att säga om denna maskinmässiga hantering både av döda och levande anhöriga. Kamomilla stad med regler och bestämmelser triumferar över vanlig medmänsklighet. De kristliga varsnar inte ens själavårdsproblemet och bråkar alls inte. Det säger det mesta. I stället för det som är regelbaserat – och därmed hanterligt samt öppet för tolkning av situationerna – får vi ett regelstyrt system. Det är som gjort för de rigida.
Det fanns tider också förr när det blev fel. Komminister Johansson i Nydala pålyste helt fel ett dödsfall från predikstolen och efter gudstjänsten kom en man in i sakristian och undrade vad som hänt hans mor. ”Hon levde när jag gick hemifrån”. Komminister Johansson svarade lugnt: ”Ingen olycka har skett. Stå inte här och gorma. Gå du hem till din mor och tacka Gud för att hon lever.” Och då har vi dödsolyckan vid ett arméförbands cykeltolkning. Fältprästen skulle åka till den dödes hem och berätta. När han satt där i detta förtvivlans hem, ringde telefonen och någon ville tala med prästen för att säga att det var fel. Två repgubbar hade bytt plats med varandra och det var den andre som hade dött. Prästen fick säga familjen hur det var och långfredagen blev påskdag med jubel i det hemmet. Prästen slapp dock åka till den andra familjen. Om polisen släppt fel identiteter, hade det ändå inte blivit, som man säger, helt fel. Sorg hade kunnat bytas i glädje och folk hade sluppit dagar av vånda.
Jag tror att berättelser från det mänskliga livet med inkännande aktörer inte är det sämsta.Den kulturen tycks vi ha gjort oss kvitt. Nu ska det vara reglementen och arbetsordningar. Det passar för ett samhälle som brister både i det professionella och i det personliga. Nu är det sagt. Vi har alla mött den här sortens tänkare i småttighet. De brukade bli lärare, journalister och förstås kommunpolitiker. Det sägs att de tänker. Det tror jag inte. De exercerar sina käpphästar och upprepar sina inövade floskler. Det är det vi får uppleva när katastrofer inträffar.
Att vår kultur blivit säregen, ser vi. Det beror på att den är rotlös. Medvetet har den gjort sig nedärvd mänsklig vishet – erövrad ihop med heliga kvinnor och män – kvitt. Att världens villkor styrs av synden är en försvunnen kunskap. Då blir allt det söndriga i oss och kring oss obegripligt med påföljd, att de som inte kan ställa diagnosen likväl ska bota. Det blir urbota dumt. Till det säregna hör att vi fått en kvinnlig kultur utan att riktigt se och förstå. Min enkla tes kunde. vara att kvinnor dominerar i utbildningsväsendet och det blir undervisning på kvinnors/tjejers villkor med vilsna killar, som söker utlopp för sina intressen på annat sätt. Att en kille skulle få ägna sig åt viltvård och ha vapen är tydligen ämnet i fokus. Själv disponerade jag ett Mausergevär med slutstycke och skarp ammunition vid 15 års ålder. Luftgevär fick jag 10 år ung. Till äldsta dotterns 10-årsdag köpte jag henne en luftpistol. Kniv fick döttrarna när blev 7.
Jag lyssnar på den fortsatta rapporteringen från kollektiv sorg. Känslans triumf, inte eftertankens. Det är alltså många tankar men ingen egentlig tankeverksamhet som känslosamt utminuteras i medierna. Journalister är mer enfaldiga nu än när professor Tingsten (DN), professor Segerstedt (GHT), fil lic Ivar Harrie (Expressen) professor Samuelsson (AB) och fil lic Gunnar Fredriksson (AB) var chefredaktörer. Det var lite på jäkelskap jag inte höll fram ett antal begåvade kvinnor i journalistiken, mest därför att Elin Wägner i grannsocknen hör till familjens lokala historia. Barbro Alving är jag mer kluven inför… Men kollektiv sorg är det ingen riktig glädje med, märk mina ord!
Jag säger inte att detta är enkelt. Men vi har för många begåvade killar som stampas ut ur systemet, som vore detta en naturlag. Kanske är det så enkelt att vi hamnat i det kärlekslösa samhälle som under paroller om ”kärlek” blivit livsfientligt? Somliga ser det mer än andra men anpassar sig, Andra ger upp och nöjer sig med artificiellt liv i all enkelhet. Bidrag och bostadstillägg samt det sällskap den digitala världen ger är deras liv och om kyrkofadern Augustinus suttit där, hade han sagt: ”Sådant var mitt liv. Var det ett liv?”
Jag läser på hos Folkhälsomyndigheten:
Social ensamhet handlar om bristande tillgång till sociala nätverk och sammanhang och att man har få eller inga relationer.
Emotionell ensamhet innebär avsaknad av nära relationer, någon att dela sina innersta tankar och känslor med.
Existentiell ensamhet beskrivs som en djupare form av ensamhet och en känsla av att ingen på riktigt kan förstå mig.
Det kanske inte är så obegripligt att kristen tro beskrivs som gemenskap, koinonia, communio och alls inte obegripligt att en stor kyrkostruktrur, som står svagast i sitt mångomskrutna församlingsliv, på sikt är helt körd och blir en religiös produktionsapparat, som tror sig göra nytta och skapa meningssammanhang genom sin rakt igenom kvinnliga kultur. I denna förpassas apostlafursten Petrus till ett hörn i kyrkorummet (som ett träbeläte från medeltiden…) och den hårdföre aposteln Paulus används som spottkopp, eftersom han inte tror att 1958 års riksdagsbeslut om behörighet till statliga tjänster i Sverige har något med det av Herren instiftade prästämbetet att göra. Det andliga livet, det där med bibelläsning, bön och andliga övningar, är satt på sparlåga.
Prästerna påminner mest om de ”skräddare” (släktet Gerridae) jag i min barndoms sommarkvällar kunde se skynda fram och tillbaka på vattenytan i Djupevik och demonstrera både det rastlösa och det ytliga. Jag tror ni förstår hur jag tänker. Och det är alltså präster jag tänker på. Jag kunde förstås tänka på journalister också. Eller politiker.
Nu ska jag spekulera. Vi har en man i 35-årsåldern. Han har under långliga tider fått bidrag, men nu dras bidrage in eftersom han inte sökt arbeten utan levt på försörjningsstöd i en etta. Han kan bara uppfatta att socialen fientligt slår sönder hans existens. Han byter till något mer fältmässigt och går till attack mot orcherna, som i detta fall ska förstås som kommunanställda socialtanter (av båda könen). Detta är självfallet inget gångbart narrativ för detta ställer allvarliga frågor om socialtjänsten och dess kompetens, men kanske också frågor om att vi tycks acceptera höga siffror för arbetslöshet och ger upp inför dem som inte vill eller orkar. Vi brukar kalla det ”vårt förakt för svaghet”. Ärkeplusset har väl inte hörts säga något om utslagningsmekanismer i samhället, men inte heller utslagningsmekanismer i kyrkosystemet? Han kunde kanske sagt: ”Gott folk, det är nu vi ser priset för den gudlöshet vi så entusiastiskt presterar. Omvänd er och tro evangelium och fatta att nihilismen inte är ett program för att älska människor. Inte ens för att bry oss om dem.”
Det vore inte fel att spekulera lite mer. Varför envisas statsministern med att dra runt på präst-frun iförd kaftan vet jag inte. Vet ni? Kanske Plusset Dalman skulle kunna förklara den uppseendeväckande klädkoden? Hon har inte tjänst i Örebro, inte ens i Närke.
”Ofattbart” sa Ärkeplusset. ”Antagligen inte”, svarar jag. Spekulera mera!