På Facebook såg jag att Värmdö församling söker kyrkogårdsarbetare/kyrkvaktmästare. Kommentaren till denna annons var lättbegriplig. Någon hade tipsat en vän, som skulle kunna vara intresserad och lämplig:
”Nej kyrkan jobbar jag inte för längre. Vilka jäkla skojare alltså.” Frågetecknen följde och så ett förtydligande: ”Stark mobbningskultur.”
Jag tyckte det var lite sorgligt det hela. Jag skulle vilja att Svenska kyrkan framstod på annat sätt. Men så inåg jag. Det finns en inbyggd, fullt accepterad mobbningskulur i Svenska kyrkan. Den är så normal att de flesta inte uppfattar att det är just mobbning det handlar om. Vi har I Svenska kyrkan blivit så avtrubbade, domesticerade om ni vill, att vi lydigt tänker att som det är, ska det vara – om vi nu inte tänker att så här måste det vara.
Ibland har jag klagat över de olika måttstockarna. Somliga ska marginaliseras i syfte att de ska elimineras. Det betyder att de ska deplattformeras, i görligaste mån nonchaleras och därmed tystas. Det behövs inga egentliga skäl, inga tjänstefel. Det vets (slug passivform) vilka de är och vart de syftar. Det vets därför att de mobbade försetts med etiketter: kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* t ex.
Det var biskopsval och i tv presenterades några präster: en direktor, en domprost, en kontraktsprost och därtill en kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Tillmälet hade blivit en titel och komplett identitetsskapande. Statstelevisionen levererade. Motståndsmannen klagade, men klagan avslogs, om jag minns rätt. Om någon därtill var ”abortmotståndare” (vad är det?) eller ”homofob” (oklar diagnos minst sagt) och för alls inte länge sedan klandervärt ”högkyrklig,” då skulle det vara kört. ”Kom låt oss slå honom!” var den högst anständiga hållningen. Och normaliserad i Svenska kyrkan.
Jag tror jag förstår vad som hänt, när någon tilltänkt kyrkogårdsarbetare inte vill ge sig in i sammanhanget. Denne någon är klarsynt, ser och inser. Men det börjar inte nerifrån. Det börjar uppifrån.
Jag tar några exempel. Under kriget kom norska präster till Sverige. Var Ottar Ottersen präst på det allmänkyrkliga sättet eller mer en norsk predikant, som alltså borde prästvigas? Frågan ställdes av teologer i Uppsala, som hade pejl på det där med apostolsik succession. De satte namn i bokstavsordning under en skrivelse. Danell kom först och uppfattades av översåtarna som den främste bråkstaken. Att det var en sakfråga som borde besvaras kom inte på fråga. Jo, många år senare i Borgådeklarationen, men det går jag inte närmare in på. Nu var GA Danell inte så imponerad av biskopar. Han hade mött många, hans far Hjalmar var en av dem. Yngve Brilioth begrep vilket hot Danell kunde utgöra och intervenerade två gånger för att Danell inte skulle utnämnas till biskop. Han valdes, dvs kom på biskopsförslag, men utnämndes aldrig av regeringen. Kung Gustaf VI Adolf ogillade märkbart detta – men vad då? Kungen och drottning Louise var inte heller förtjusta vid tanken på kvinnor i prästämbetet.
Att domprosten Danell kunde utsättas för en smädeskampanj åren igenom kan alla förstå. Det märkliga är att de goda kristna inte höll emot, alltså omöjliggjorde denna mobbning. Samma sak gällde hanteringen av biskop Bo Giertz och biskop Bertil E Gärtner. De fick väl trösta sig med att detta martyrium också hör till nådegåvorna, men jag är inte så övertygad om att det var medvetande om en nådegåva som fick de flesta att vara tysta och därmed acceptera den institutionella mobbning, som till sist ger ett mönster, som hamnar i församlingarna och deras arbetslag som normalitet.
Jag kunde nämna fler. Folke Jonson och Josef Imberg och frågan om kollektvägran. Saken gällde vad fader Folke begrep:” Jag tvingas spela med i ett maktspel och jag lovade min vigningsbiskop att aldrig handla mot mitt samvete.” Dilemmat stod klart. Hans förman i tjänsten, kyrkoherde Imberg, stod solidarisk med sin komminister. Och så har vi alla berättelser om teologie studerande som förföljde kvinnliga studenter, brände dem på ryggen med cigaretter, men kunde avslöjas när Per Block analyserade vad som klottrtats i lärosal 8 på Universitetet i Lund: de var sexualneurotiker. Denna sakupplysning kunde Ingmar Ström också torgföra. Hur kom det sig att den institutionaliserade mobbning alls kunde få förekomma?
De flesta – präster i alla fall – visste att det sades om kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* inte var sant – men detta flertal teg visligen. Vi hade prästval. Några minns. Nu är inte min poäng att tala om sakfrågor utan om processen, den som normaliserar mobbning och gör det vardagligt att veta vem som är vem och vad sådana kan/ska utsättas för. Den starka mobbningskulturen är normal/normaliserad. Det är det värsta. Makt utövas så. Kompletterar vi detta med insikten om att arbete i Svenska kyrkan icke sällan betyder ”fritt valt arbete” eller ”inget arbete alls”, blir allt helt begripligt.
Har inte denna mobbningskultur några fördelar? Jo, många! För mobbarna! Om inte kompetens men väl havlighet är kriterium för tjänster, blir det bättre möjligheter till karriär. Nu är ”karriär” i kyrkliga sammanhang inte det vackraste uttrycket, men vi kan säga ”möjlighet att få sina gåvor i anspråktagna” (mot en högre tariff!). Har man dessutom kunnat inför den s k idiotparagrafen i Kyrkoordningen så blir konkurrensen klart begränsad. För att bli vigd måste man förklara sig ”beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön. (KO 31 2§ 5) – som om det var detta saken gällde!!! Syftet är utmönstring av de oönskade, alltså i demokratiska former fastställd mobbning. Vad Gud menar, har aldrig utrönts. Vad tycker Gud om Svenska kyrkans ”fantastiska resa” egentligen? Skulle vi kunna dra några slutsatser av vad som hänt när Svenska kyrkan så övertydligt blvit en enkönad kvinnlig miljö med en förkunnelse som passar i sammanhanget – moralistisk, terapeutitisk deism alltså. Och nu ska vilja att viga enkönat också bli krav för vigning. De låter inte hejda sig och det är, som vi säger, informationsbärande.
För att slå fast krav för kvinnas behörighet till prästerlig tjänst i ett statskyrkosystem behövs inte särskilt mycket teologi eller teologisk argumentation. Detta leder till idiotformuleringen i kyrkoordningen – ”oavsett deras kön”. Varje kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* av kvinna född kan förstås skriva på en sådan formulering. Saken gäller för dem inte könet. Saken gäller den ordning som Kyrkan i alla tider uppfattat vara Herrens och eftersom vi hålls med biskopar och präster därför att det är den ordning Herren gett oss, måste det mycket mer till än ett riksdagsbeslut och politiskt kannstöperi samt administrativ våldsutövning över människors samveten för att vinna en reform., dvs skapa tro. Dåförtiden begrep nog få att med den institutionaliserade och normala mobbningen fick vi en kyrklig kultur som är en förolämpning av allt vi fick lära oss i söndagsskolan och allt vad scouting står för – men också en förolämpning av kristna med förmåga till kritiskt tänkande..
Tänk så mycket jag kommer att tänka på denna Förintelsens minnesdag. Jag skyller allt på min fromma moder. Det är denna minnesdag Stockholms stift firar med en presidiekonferens. En sådan ordnar Härnösands stift också i Örnsköldsvik. 32a09afc-b37e-49ee-832f-0d08607d496b
Det mer spännande är förstås att göra genusanalysen. 10 kvinnor och en man på programmet. Det var nog inte riktigt så allt avsågs. Intresseklubben noterar. Men föga om förintelsen och föga om den gröna omställningen. Vad Act kommer att säga om arbetet i Det heliga landet kanske kan kablas ut? Det är ändå Förintelsens minnesdag, en dag som gjord för insikter. Till detta kommer Skarpnäck. Där finns mer att säga. I dag ska jag ringa Stockholms domkapitel och fråga mer om sådant som verkar underligt.
