Jag läser det egna pastoratets hemsida: ”Efter sopplunchen kör vi en lugn och rogivande lunchandakt med härlig stämning och rogivande musik. Varmt välkomna!” Det kan vara andakt, men kort, enkelt: ”Varje tisdag kommer vi på DiakoniCentrum att ha sopplunch med tillbehör och kaffe och kaka där vi avslutar med en enkel andakt 12.30 med musik. Hoppas vi ses på tisdagarna där vi ska sprida Gemenskap och Glädje med lite gott till. Vill man betala för sopplunchen kostar den 30 kr (kontant eller swish).”
Samma käcka konsumentvänliga hållning inleder det s k utbudet. ”Norra Ölands pastorat Svenska kyrkan är en mötesplats genom livet. Få hjälp, engagera dig eller delta i en aktivitet. Du är välkommen oavsett vem du är.” Till allt kommer att det ska rekryteras en komminister.
”Präst på en av Sveriges mest solsäkra platser!
På Öland finns några av Sveriges bästa stränder, fullt av spännande historia och ett stort kulturutbud. Tänk att få bo och verka på denna fantastiska ö året om! Nu har vi en komministertjänst ledig att söka.” Jag tänker dystert: Tänk om annonsen fungerar så att vi får något klerikalt av det slag som uppskattar stränderna, historien och kulturen. Nåja, kultur och kultur – men i alla fall. Vad är det för ”jobb” som erbjuds? Fritt valt arbete eller inget arbete alls?
Då slår instinkter och insikter till. Jag tror jag kommit på var Gustaf Wingren går vilse. Han tror att det är som det var, nämligen när han var ung och glad till sinnes cyklade till högmässan (som oftast inte var just mässa, men i alla fall). Det fanns en gudstjänstfirande församling med kontinuitet bakåt, till Ansgar och Birgitta. Gustaf kunde uppfatta att där fanns andlig kraft, så pass att han tänkte församlingen som myndig och ansvarstagande. Han tänkte också att biskopen prästvigde på uppdrag av myndiga församlingar, som förlöst prästkallelser. Sådana kom ur den gudstjänstfirande menigheten – en kollektivperson alltså. Där är vi inte längre och har uppenbarligen inte varit på länge. Romantiska idealister av Gustafs slag förstår endels, såvitt jag förstår. Vi sakramentala realister har det svårare att analysera och hantera ett komplicerat läge. Jag tror t ex inte att ”församlingen” utan vidare varsnar prästkallelser från Kyrkans Herre. Det var där jag fick problem med min egen kallelse till dess en klok präst sa, att det inte var församlingens förtroendevalda, kyrkopolitikerna, som kallade utan Herren själv – i den kallade och utanför honom. De troendes samtycke handlade inte om kyrkorådets utan att fromt folk som kände igen Guds vägar i en ung människas liv.
Svenska kyrkan har en församlingsorganisation, men kraften ligger inte där. Om det finns någon kraft är det i pastoraten och arbetslagen som numera är Kyrkans subjekt, dvs Kyrkans ”vi”. Inte det troende folket! Detta folk har förvandlats och hanteras som konsumenter. Inte konstigt att behovet av Kyrkans Lekmannaskola försvann. Det behovet försvann med kyrkfolket. De som såg detta ske var de aparta. De kunde enkelt avfärdas som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*.
Det fanns en tid när studieböcker gick ut i stora upplagor. Studieförbundet SKS firade triumfer och hade en uppsjö studiecirkelledare. En vanlig (dvs kyrkligt förnyad) präst hade väl två eller tre cirklar: bibelstudium, troslära och något konsthistoriskt eller annat konstigt historiskt. Studiematerial av Arvidson, Bentzer, Carlquist, Giertz, Martling, Petrén, Sjögren m fl gav kunskaper på det där närmast oöverträffade sättet: lärjungaskap i gemenskap. Resmål som Rom (Hagelin) och Det Heliga Landet (Beijer) om församlingen inte var alltför fattig. Och var församlingen fattig, fick prästen med uppbjudande av alla krafter försöka söka bidrag. Syftet var att rusta församlingen. De kyrkokristna skulle veta vad de trodde. Jag uppfattar inte att dagens kyrkoarbetare drivs av detta ideal. De kanske helt enkelt inte har tid? Det som kännetecknar kyrkolivet är inte lärjungaskap. Gudstjänstfirarna är prisgivna, det är det hela. Kyrkoarbetarna sätter priset – och det är egentligen försumbart.
Att vi blir lurade står klart. I Barometern/OT demaskerar Martin Tunström den s k skogsutredningen. https://www.barometern.se/2025-01-16/lat-skogen-fortsatta-att-vaxa-i-vaxjo-stift/ Jag skulle vilja se hur det gick till när pastoraten förlorade sina välskötta skogar till något som kallas ”Svenska kyrkan”. Kanske var detta en nödvändig förändring – men hur gick den till. Kontraktsprosten i Sunnerbo, dr Kjell Petersson, ställde dåförtiden begåvade frågor om denna förmögenhetsflytt av välskötta skogar. Svar fick han inte. Borde inte jag ha fattat? Kanske.
Jag läser Ärkeplusset i Dagens Industri (13 jan) och saknar professor Bengt Lidforss, som var en man som kunde uppskatta och polemiskt utnyttja episkopala floskler: ”Må vi aldrig hamna i krig. Genom eftertanke, militär, näringsliv, predikningar och bön, civilsamhälle, politik och mycket annat gör vi allt för att det inte ska hända.” Säg det till patriarken Kirill. Hans starka stöd för Putins anfallskrig mot Ukraina har varit orubbligt ända sedan starten. Märkte ni förresten att Ärkeplusset inte tänker i gudsfolkskategori? Det är inte Guds eget folk i land och i församlingsliv som agerar, detta folk lyssnar till predikningar! Och ber. Kanske att prästen äntligen ska sluta prata, den vanligaste bönen räknat till antal bedjare i en gudstjänst i Svenska kyrkan. Det är sedan gammalt.
Inte krig men inte heller fred i Svenska kyrkan. Vi är oense i en avsevärd mängd frågor ser jag i den kyrkliga tidning som bärs till mig i morgonväkten på torsdagar: debatten där handlar om samkönad vigsel, de uppenbarligen nyinförda kraven för prästvigning, baptisterna – som tydligen inte ska kallas vederdöpare som i Bekännelsekrifterna (fast det är just vad de är oavsett vad de själva tycker om sina gärningar!) – barns religionsfrihet och läget för Syriens kristna och tystnaden som breder ut sig om dem. Det finns sådana som inte tycker att torsdagen är en dag som gjord för depression. Det kan röra sig om den majoritet av svenskar som inte läser Torsdagsdepressionen. Men vi andra?