Det blir för åldrade ädlingar av mitt slag mycket utfärder. Ni trodde att det var Hemtjänsten som tog oss ut i snödrivorna. Alls inte. Det är mentala utfärder vi ägnar oss åt. De belastar ingen eller de belastar dem som läser Dagsländor – men det påstås ingen göra – även om det redovisats 118 000 besök för 2024, att mellan 500 och 800 kollar när sländorna är dagsfärska och 3-400 dagarna efter. Nå, ni stackare som läser eller inte vidgår att ni läser, dvs inte läser, tänkte jag ta med på en mental utfärd till medeltiden och dela med mig av en kunskap jag antingen aldrig haft eller glömt att jag haft.
”Headlines” är utländska för ”rubrik”. Detta är mumma för en kyrkokristen för då styrs vi in i mässböckernas/missalenas värld. I klostren sitter munkar och drar upp hjälplinjer på sina pergamentblad. Sedan börjar de omsorgsfullt pränta. Begynnelsebokstäverna är rikligt utarbetade. Och så finns det förstås anvisningar i mässboken. Anvisningarna är skrivna i rött, dvs ruber på latin. Överskriften, rubriken, är, som alla förstår, ett minne från medeltidens fromma värld och det är bara tack vare Kyrkan och tron som det blir någon ordning på Norden och detta landområde blir en del av den västerländska kulturen. Det var vi, trons folk, som byggde landet. När otron sprider sig över vallarna kanske detta ska upprepas för den rena upphetsningens skull.
Min vän Bengt hörde av sig om prästerskapets fortsatta förfall. Bengt hade blivit ledsen för han är ”gammal troende kristen” av den sort som lyssnar på radions helgsmålsringning. Ohälsa gör att han inte är ute och springer så mycket, om man säger så. Susanne Dahl är studentpräst i Umeå. Ska vi uppfatta ”studentpräst” på samma sätt som ”plommontomat” – inte plommon men inte heller tomat? Sliter med frågan. Hursom helst. Hon välsignade ”I Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn”. Detta hade Bengt aldrig hört tidigare. Han skrev till Sveriges Radio, till Umeå pastorat med kopia till studentprästen med frågan varför Susanne Dahl tillåts ha ett så avvikande sätt att avsluta välsignelsen. Det tog sin tid innan han fick svar, men församlingsherde Ingrid Holmström Pavval kunde förklara: ”Hej! Kanske har du redan fått svar på din fråga från (sic! DS) ang hennes formulering i välsignelsen. Den formuleringen har sitt ursprung i det feministteologiska sättet att uttrycka sig mer inklusivt och könsneutralt.”
Församlingsherden saknar väl gammalt vanligt själasörjarsinne, det sinne som förklarar begripligt och för den frågande lite längre in i trons värld, dvs in i själva Verkligheten. Vad Rosemary Radford Ruether på sin tid kom på, fungerar dock uppenbarligen. Rosemary insåg att det lättaste inte är att starta en feministisk kyrka utan i stället ta över den gamla, vrida uttrycken till nya med ny innebörd. ”Marschen genom institutionerna” som Rudi Dutschke formulerade den revolutionära uppgiften. Poängen är att det nya etableras och det gamla föses ut, steg för steg. En ny normalitet tar plats och den formeras med med normerande kraft. För de flesta sker detta helt omärkligt – för de nya formuleringarna låter ju vackra och väldigt få har besinnat den reservation biskop Anders Nygren avgav med analysen, att Svenska kyrkan växlat in på gnostikers och svärmandars spår. Nog är det klokt av Bengt att inte sitta helt stilla på färden! Finns det inte katastroffilmer på temat att ett tåg växlats in på annat spår av terrorister och på hög hastighet körs mot fördärvet? Biopubliken sitter skräckslagen och undrar hur allt ska sluta. I de där filmerna brukar det vara någon enskild hjälte som fattar vad som håller på att hända. De flesta sitter lugnt kvar och fattar ingenting. I detta sammanhang heter hjälten Bengt.
Att teologie kandidaten, prosten Pavval kunde förklarat mer inkännande, dvs med förståelse av att nyordningen inte köps utan vidare, är uppenbart. Hon struntar i frågeställaren, som blivit ledsen. Nog är det lite märkligt eftersom prosten är sjukhuspräst. Hon kunde kanske dragit det där som Gustaf Wingren kör med. Den 10 april 1960 uppkom enligt bekännelsen två kyrkor. Denna insikt publicerar Wingren år 1977, den borde kanske varit med som underlag inför beslutet 1958 i sak och ärkebiskopens vigningsbeslut år 1960? Nu måste denna kyrkosplittring få slå igenom i praktiken. Det var den hållning som KG Hammar, Martin Lind och Caroline Krook förespråkade. Nu behövdes inte den organisatoriska splittringen. Men, som det hette i den statliga utredningen, de kv*nnl*g* pr*st*rn* ”har i allmänhet gett uttryck för åsikten, att det inte är möjligt att skapa ett fungerande samarbete”. Saken handlade inte bara om olika uppfattningar i ämbetsfrågan: ”De beror också på att motståndarna i regel har en annan religiös grundsyn. Motståndarna har inte sällan en annan syn npå dopet, nattvarden, församlingen m.m. Kvinnoprästmotståndet är bara det mera framträdande uttrycket för att man har en annan uppfattning i religiösa frågor än den som svenska kyrkan står för.” (SOU 1981:20, s 63). I utredningens arkiverade samlingar (RA Kn 1979:02 [3452] vol 4 framgår att det är Anne Strid, Göteborgs stift, Christina Odenberg, Stockholms stift och en anonym från Strängnäs stift som för fram denna bedömning. En annan religiös grundsyn! Det betyder den gamla vanliga kyrkokristendomen!
Medge att parollen ”Kyrklig Samling” ter sig lite apart. Det är en splittring som efterfrågas av de finkristna. Jag kan ange repliken efter det s k kyrkomötet, där lektor Kerstin Bergman lugnar östgötarna: ”Det skulle bli så pass få som gick ur kyrkan att man inte kan tala om någon splittring. Kalla det hellre en operation. Vi blir av med en liten, men högljudd grupp.” (Corren 13/4 1982)
Tanken att det kyrkliga förfallet tar sig andra former, föresvävar inte lektorn, fil lic Kerstin Bergman. Det kunde vara en god analysfråga att ställa denna fråga: Vad händer mentalt/andligt när en kyrkokristen plötsligt ser sig ha blivit kyrklös i det lokala och kyrklös i betydelsen att ingen bryr sig om dissidenterna av ett mycket enkelt skäl. Plötsligt har majoritetspositionen definierats som Svenska kyrkan utan besvärande hänvisningar till så försumbara storheter som Bibel och bekännelse. Tagits över, kidnappats, ockuperats.
Detta skrivet inser jag upprepat och alltmer att underlaget för beslutet 1958 är erbarmligt torftigt och att alla, samtliga, samtal att söka vägar vidare aldrig handlat om hur det gick till och hur de bärkraftiga argumenten för ämbetsreformen formulerades före beslutet. Nå, varför skulle teologiska argument till för att avgöra en fråga om behörighet till statliga ämbeten och tjänster? Här är Rhodos, hoppa här!
Naturligtvis har Gustaf Wingren fel. Han läser bekännelsen som Fan själv – om detta behöver jag inte ha någon mening. Hur kommer sig detta? Hans lagvigda Greta Hofsten, som var min vän, sa mig vad som var uppenbart: ”Gustaf förstår sig inte på politik,” I den fråga där han engagerade sig så kraftfullt fick detta förödande konsekvenser. Biskop Bo Giertz, som tog så stort ansvar för att trots allt hålla samman Svenska kykan, dömdes ut av professor Wingren. Biskopen stod för irrläror och framställdes som inte riktigt redbar (Vår Kyrka nr 22-23/1975 och SDS 28, 30 aug och 18 okt 1977). Gustafs hela värld är hans föreställningsvärld och det är alls inte säkert att denna hans föreställda värld har något med realiteter att göra. Men i Lund gick det an. Gustafs analyser satte skräck i biskopsmötet och beredde strålande karrärer för dem som upprepade slagorden och förvandlade dem till kyrkopolitik. Alltså sitter min vän Bengt där han sitter, förvånad över att den gamla tron, den uppenbarade, så lätt kunnat avfärdas och de som ville hålla ihop skamlöst kunnat kallas splittrare.
Jag tror jag kan spinna vidare på temat. Det går att följa en röd tråd genom denna härva. Dr F i Varberg förklarar vad den röda tråden är: ”Det var den rödfärgade tråd som fanns intvinnad i visst tågvirke tillhörande engelska marinen. Det var endast marinen som hade tillåtelse att tvinna in den röda tråden. Den som ertappades med sådant tågvirke civilt, kunde anses ha stulit det och dömdes till stränga straff.” Vilken slutsats ska nu dras när det gäller härvan i Svenska kyrkan? I Bengt var det så mycket tåga att han besvärade sig med att höra av sig. Kyrkokristendomen fann han värd att stå upp för. Här är det gamla vanliga problemet: den som tiger samtycker. Men om det enligt bekännelsen uppstod två kyrkor så tillhör väl Bengt och jag den gamla, den historiska Svenska kyrkan med klar bekännelse? Gustaf ställde till det. Tror jag. Hoppas jag.
