Det var ett väldigt tjat om det samiska. Tydligen ska alla som utbildas för ”vigningstjänsten” få lära sig vad samisk andlighet är. Nå, ska de påminnas om att kontraktsprosten Johan Märak till stor förtjusning jojkade på en pub i London? ”Nemo jojkat sobrius” kanske man ska säga. Men varför detta tjat om samer och varför ska vi be på samiska i Göteborg? Det ges att svar i Torsdagsdepressionen. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ahcci-min-inledde-livet-som-prast
Svaret övertygar inte. ”Emelie Hultman är komminister i Gällivare och delvis uppvuxen i Jokkmokk. Hon har samiskt påbrå, men hemma pratade de bara svenska och familjen är inte renskötare. Nordsamiska lärde hon sig i skolan. Hon pratar språket, men är för blyg för att konversera djupare på det, säger hon.” Detta är väl helt lätt att förstå. Inte samiska och ingen ren där finnes. Det är ont om renar och samer i Göteborg också, tror jag. Men vid ordinationshögtiden skulle Emelie be Herrens bön på någon av de samiska dialekterna, som en absolut majoritet inte kan – för göteborgare talar inte så och ber inte så heller. Ni kan läsa själva, men jag varsnar det gamla vanliga kyrkliga förhållningssättet. Oavsett vad, ska det se bra ut, låta bra och uppfattas som uttryck för välförhållande.
Varför ska det inte bes på öländska i Göteborgs domkyrka, det måste man undra? Föra-dialekten är något i särklass, men öländskan är vacker i många socknar – i varje fall på norra Öland. Här kan ni njuta! Gör det, ni kommer inte att bli besvikna. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/81-aringens-rost-gor-succe-folk-ringer-borgholms-kommun-for-hennes-dialekt
Detta funderat övergick jag till Valter Lindström. Det kan ha berott på att en lärd präst på väggen har en tavla där kantor Lindström också förekommer ihop med prästerskapet. Han nämnde saken för ett par dagar sedan. Var det då något undermedvetet som styrde mig till Valters framställning i boken Debatt om Kyrkan. En studiebok för orientering i aktuella frågor (SKDB, Stockholm 1958)? Det är beslutet i kyrkomötet 1957 som utlöst detta behov av studier. Medge att det är intressant att jag numera är äldre än de ynglingar i 50-årsåldern som la ut texten då. Jag är äldre och jag vet mer än de. Detta medför ansvar. Valter och Martin var fallna efter kantor Lindström, Valter blev domprost i Karlstad och Martin biskop i Lund. Båda var disputerade.
Valter tar itu med kv*nn*pr*stfr*g*n. Det blir en uppvisning i hur duktig Valter är på volter. Först tar Valter i: Det ”torde vara en helt och hållet felaktig teckning av det uppkomna läget” att frågan om kv*nnl*g* pr*s*r ”kunnat väckas till liv” därför ”att man uppfattat kyrkans ämbete icke som en gudomlig stiftelse utan som en blott mänsklig ordning.” (aa s 136) Nu har jag, men inte Valter då, läst Biskopsmötets bibelkommission: ”Men det kan inte förnekas att den avgörande beslutsprocessen drevs fram under stark påtryckning från statsmakterna, inte heller att det avgörande argumentet från dessas sida utgjordes av en sekulära likställighetsidé: det gällde helt enkelt att tillse, att behörighetslagen blev konsekvent tillämpad inom yrkeslivet.” (Bibelsyn och bibelbruk, Lund 1970, s 124)
Valters nästa volt är att göra ”en principiell åtskillnad mellan ämbetet som sådant och dess aktuella utgestaltning under olika tider”. (aa s 137. Detta senare är en lämplighetsfråga. Det betyder inte att Valter är likgiltig inför den ordning som har traditionens hävd men : ”Det är svårt att förstå, hur den som anser sig dela Pauli syn på kvinnans underordnade ställning kan säga ja till kvinnoemancipationen i det borgerliga samhälle och betrakta Pauli ord såsom förpliktande, endast när det gäller kvinnans uppgifter i församlingen (aa 141). Valter drar resonemanget ett varv till genom att detta tänkande ”lätt kan leda till ett förnekande av att Kristus är sann människa” (aa s 142) Jag tycker jag framstår som lite klokare än Valter, mer erfaren som jag visar mig vara. Här borde Valter och hans meningsfränder ha tänkt ett varv till eftersom de finner det svårt att förstå. Svårigheter är till för att övervinnas – och det hade gått redan 1957/58. Nu blev det som det blev.
Detta om det svåra sagt drar Valter till med Martin Luther: ”Vad Luther beträffar, är det ställt utom allt tvivel, att hann iunte kan erkäna några principiella hinder för prästvigning av kvinna.” (aa s 144) Då är alltså saken klar. Men Valter glömde att Luther utan tvivel sagt något annat, det borde Valter tagit reda på också: ”Den Helige Ande” tillåter inte detta! ”Den Helige Ande förordnar genom Sankt Paulus…” (Weimar Ausgabe 30III, 524). Valter läste aldrig Hellmut Lieberg, Kallad av Gud själv, (Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala 1981).
Valter utför en kompletterande volt för att vi alla ska förstå hur bärkraftiga hans argument är: ”Utifrån den principiella ståndpunkt, som evangelisk-luthersk bekännelse representerar, torde det också vara mcket svårt att säga nej till förslaget om kvinnl*g* pr*st*r, om man inte är avgjord motståndare till kvinnans emancipation över huvud.” (s 145) Detta tjat hindrar inte Valter att göra ännu en volt:
Valter konstaterar att prästämbetet i hela kyrkans historia utformats för män. Med en förändring ”måste det därför ovillkorligen krävas, att deras tjänster utformas med särskil hänsyn till deras speciella förutsättningar som kvinnor.” (aa s 146) Jag undrar självfallet om Valter skulle vilja berätta för oss vilka dessa speciella förutsättning skulle vara då? Sa jag inte att jag nu både är äldre och mer erfaren än Valter var då?
Nu kan jag bara uppfatta att Valter är en riktig borgarbracka, en sådan som avskyr konflikter och vill utmåla det korporativa som ideal. Sammanhållning och gemensamma intressen gäller för en sådan personlighet: ”Till sist bör det framhållas, att det skulle vara av värde för kristendomens sak, om den aktuella stridsfrågan kunde lösas i positiv riktning, redan av det skälet, att onödig anstöt därmed skulle röjas ur vägen. För många människor spärras nämligen vägen till kristendom och kyrka, därför att de finner motståndet mot kvinnliga präster orimligt.” (aa s 146) Då förstår vi tanken fullt ut. Med lösningen i positiv riktning har vägspärren sedan år 1958 och 1960 tagits bort och folket, eller i varje fall ”många människor”, har strömmat till kyrkorna. Men Valter, oss emellan – och lyssna på nu på en äldre och mer erfaren präst – där tog du en volt och hamnade i galen tunna. För kyrkolivet står inte alls starkt. Din analys var felaktig.
Valter, systematisk teolog är du. Då kanske du kunde ha intresse av att analysera predkan i Åtvids gamla kyrka? https://www.svtplay.se/video/jxgLzwz/gudstjanst/igar-02-00?video=visa Kyrkoherden, en kv*nnl*g pr*st, avgränsar mot ”sådana som påstår sig veta vägen till sanningen” (men är det inte kyrkoherdens själva uppgift att både veta och påstå?) Visa sammanhanget kan vi tydligen inte. MEN: ”vår tro på detta må leda oss och låta oss växa”. (kolla 29 min ungefär om ni inte vill höra allt). Vår tro?! Detta tror jag rakt av inte. Min tro håller dessvärre samma klass som biskop Einar Billings. (sv ps 272:10) Väl att vi då har Parakleten. (Jh 15:26) Min tro leder inte. Anden gör. Det är själva poängen. Inte i mig, men väl utanför mig och därmed med mig! Jag håller också före att tron får syn på uppenbara sammanhang, som andra missar. Det är prästens uppgift som Verbi Divini Minister att visa detta. Så tänker jag – och fattar självfallet att detta är en numera föråldrad hållning. I varje fall i Åtvidaberg. Där vet inte ens kyrkoherden vägen till sanningen utan polemiserar mot sådana som skulle kunna veta och påstår sig göra detta.
