Det är onsdag och tid för en slända. Jag tänkte att det i morgon, Flanellskjortans dag, får komma en folkbildande slända om just den dagen. Nu gäller det en onsdag som på något sätt blivit ”onsdagigare” eftersom denna onsdag är den första dagen år 2025.
Onsdag extra allt sålunda. Vi ser fram och tillbaka vid nyår, summerar, analyserar och försöker hoppas. För de flesta blir det rätt ytligt och – ynkligt. Det måste bli så när ett litet gäng gycklare medialt ska ta hand om vårt behov av mening. Har ni märkt hur litet detta gäng är – i massmedia dyker samma figuranter upp i program efter program och kliar varandras ryggar. Ibland är det ett tema som upprepas av alla och sedan blir det tyst. Northvolt och det gröna stålet tycker jag utgör lysande exempel på något hajpat, som vi sedan inte ska nämna, i varje fall inte i middagssällskap. Vill verkligen världen bli bedragen?
Tidskriften Svensk Pastoraltidskrifts avgående redaktör avtackas trefaldigt i bladet. Först i en liten ruta av stiftelsen, som bildades för att ge ut SPT. Därefter i en av den avgående signerad ledare. Detta i ett blad som av princip aldrig signerat ledartexter, men den avgående tillåter sig att skriva en personlig och signerad ledare, där han går om inte i barndom men väl i ungdom. Till allt detta en kommentar, där den avgående förklarar sin ambition och summerar: ”Må det ha varit Gud behagligt och till läsarnas glädje och fördjupning.” Ingen läser detta utan rörelse. Tänka sig att Gud själv läser SPT! Läser Fadern Dagsländorna också?
På en punkt blir jag brydd. Den sanna kyrkliga förnyelsen har nya metoder för att arbeta i den åker som ärvts ”och aldrig legat i träda bearbetas på nytt och på nytt”. Stämmer verkligen detta? Var inte växelbrukets själva grej, att jorden fick ligga i träda för att inte utarmas? Så nog har åkern legat i träda och gigantiska tankar med gödsel i det moderna lantbruket ändrar inte ett historiskt faktum.
Borde vi tänka mer på ett kyrkoliv som ibland legat i träda för att inte utarmas och efter en tid i träda kunna producera mer framöver? Är då pastoralteologi inget annat än en gödselbehållare som körs ut på åkern och sprider gödning? Vi slutar här. Förse en präst med en bild eller liknelse så tar det aldrig slut, ”livet är som en påse”, ni vet. Men friskt mod. Eftersom Dagens Nyheter skriver positivt om religion är det strålande tider som väntar. Otroshjärtat ställer självfallet frågan om Svenska kyrkan förmår vara ett trons vittne i en sådan religiös tid. Jag läser Kolosserbrevet, Kol 2:6-8. Jag har kört bil genom Kolossais bygator, fortsatt till Laodikeia och Hierapolis (Pamukkale), bibliska platser där det inte längre finns några kristna församlingar. Tidigare blomstrande kristna församlingar kan ta slut. Detta vill de svenskkyrkliga ogärna tänka på eller tala om. Förbryllande nog.
Jag såg uppgiften att Svenska kyrkan (vad nu detta är när kyrkor ägs av församlingar eller äger sig själva) sålt hundra kyrkor på tio år. Det var en siffra som trots allt överraskade mig. Kan det vara så? Och vilka kyrkor är då sålda? Kyrkor som byggdes i den stora kyrkbyggnadstiden under de s k rekordåren och i lyckliga fall var bas för en kyrklig förnyelse? Är det så att vi fått ett nytt och håglöst prästerskap som jobbar – och att just detta är problemet. Prästen har blivit en lönearbetare och är inte längre en bonde. Bonden kan ju inte riktigt räkna arbetstid som andra. Det som måste göras, utfodring och mjölkning t ex, måste utföras. Och åkern måste i det gamla bruket ligga i träda.
Så långt kommen i mitt funderande återvänder jag till annan osäker mark. Hur är det? Applåderas det på kommando vid prästvigningar? Jag har fått för mig att applåden är ett nytt liturgiskt inslag i vigningsgudstjänsten. Kanske också visslingar och rop? Jag fick för mig att ta fram Tolkning och konfrontation, Religio 47, som är en symposierapport utgiven av Teologiska Institutionen i Lund för i år 30 år sedan. Bland hyllningstalen finns ett middagstal som Bertil Werkström höll, men där är händelsen Werkström återger stympad. Bertil hade under kvällen lyssnat men inte sagt något själv. På morgonen möts han vid hotellfrukosten av Gustaf Wingrens raka omdöme: ”Bertil, du är en man utan passioner.” Då bröt Bertils fru Brita in: ”Det, Gustaf, vet du ingenting om!” (jfr aa s 106)
Nu var det inte denna goda historia jag letade efter, men är glad för möjligheten att berätta en helhet. Det blir om inte annat roligare så. Och sannare.
Gustaf hade i festskriften till f Gunnar skrivit: ”Pläderar man, som jag ju gör, för en öppen folkkyrka, blir behovet av en annan fraktion med motsatt accentuering blott större.” Borde inte föreläsaren tydligare tagit fram citatet och konstaterat att detta behov av någon annan att ta avstånd från, styrt Gustaf och styrt han anhang? Om avståndstagandet byggde på något som var sant eller inte betyder föga. Själva behovet av ”den andre” avgjorde. (se aa s 65) Jag funderar. Föreläsaren säger ovänligt, att det konstruktiva samtalet förstördes på 1950-talet när frågorna förenklades. (aa s 66)
Det var inte heller detta jag letade efter utan analysen av Gustaf Wingrens ämbetssyn. För Gustaf ger vigningen ingen särskild gåva. ”Tvärtom är det en poäng att vem som helst kan utföra vad prästen gör.” (aa s 67). Blir det då inte helt konsekvent att prästvigningar blir stora tillställningar i välfyllda domkyrkor med kör, pampig orgelmusik, utklädningslådorna noga skattade och en präst som ceremonimästare samt Plusset i högform med middag och middagstal? Vigningstjänsten måste förstås pyntas och applåderas eftersom den egentligen ingenting är. Inget prästämbete antvardas. Dopet är den egentliga vigningen. Jag kan ta det igen: ”Tvärtom är det en poäng att vem som helst kan utföra vad prästen gör.”
Jag tycker att den grundläggande logiken ska uppmärksammas. När någonting egentligen ingenting är, hanteras detta med yta, pynt och entusiasm. Det ska kanske kallas postmodernt? Kyrkans klassiska tro, den med ord och ordningar från apostlarna, är inte detta. Det talas ofta om hur viktig hermenutiken är. Jovisst, det kan man säga. Men viktigare är nog misstänksamhetens hermenutik. Dom dribblar med oss och ju mer det ser ut, desto mindre är det.
Pröva detta på den officiösa civilreligionen i stort. Kristen tro ser framåt och just därför bakåt, historien är en frälsningshistoria med ett mål i sikte. Den berättar vad som hänt och kan just därför sakligt och tillitsfullt vänta på fortsättningen. Civilreligionen kan bara se tillbaka. Just därför måste den i det officiella skapa sig minnesceremonier. Estonia och Tsunamin lika. Jag är inte övertygad om att detta blir barmhärtigt. Vem sa ”Låt de döda begrava sina döda” (Mt 8:22)? Det var han som sa ”Följ mig!” Att Tennysons dikt lästes på Skansen i stympat skick och utan sin poäng, noterar jag. Gör ni? Det är skillnad på kristen tro och religion. Mig lurar ni inte!
Precis som i romarriket är Kyrkans tro och statskult inkompatibla storheter och är det någon klass på civilreligionen, sätter den in sin kraft att bekämpa den kristna tron och skapar martyrer. Med detta skrivet – ett kraftfullt: GOTT NYTT ÅR. Giv, o Jesu, fröjd och lycka!
I morgon måste det nog därför bli en extraslända. Fröjd och lycka, ni vet.