Det har varit en lugn jul i Kvarnstad och en lugn jul i Lake Wobegon, får jag hoppas. Garrison Keillor är juluttolkaren. Just nu är jag så listig att jag överlistar mig själv. Var finns julskivan Now it’s Christmas again? Inte bland de andra julskivorna. Å andra sidan la jag in brysselkålen i kylskåpet så listigt, att jag fick tänka en lång stund över problemet (det slutna rummets mysterium!) var den kunde ha lagts. Alla lägger märke till den sluga passivformen. Garrison Keillor visste direkt varför vi firar jul. https://www.youtube.com/watch?v=WbBKlhUWm9s
Mark Levengood visste inte det. Han tappade snusdosan när han skulle tända ett stearinljus i tv och denna omskakande händelse hämtade Aftonbladet upp och rapporterade som ”snuschock”. Jag manar inte till kulturkamp. Men går folk på hur gränslös stupiditet som helst? Är det fruktansvärda svaret ”ja”? Hur hamnade vi då här? Sekularisering var kanske inte bara framgången med att göra tillvaron endimensionell? När sekulariseringen lyckades blev ”vi” just så dumma som det visar sig när vi matas med – ursäkta nu franskan – publik skit.
I lägen som dessa är det till Ingemar Hedenius man kan vända sig. Ni minns måhända inte kyrkoherden i Hyllie, Ingemar Simonsson. Hans olycka var att han bodde rätt nära tv-studion i Malmö och då blev han en känd tyckare. I Femina (nr 11 år 1976) ställde han som gästtyckare frågan Är vi likgiltiga för kyrkan? Kyrkoherden tog upp omständigheten att rätt få lämnat Svenska kyrkan och drog så en lans för den anonyma religiositeten. Han fick till ett utrop: ”Den föregivna likgiltigheten är en utmaning!” – och poängen var att vi inte är så likgiltiga som vi tror. Den finns en anonym kristendom. Hade inte Karl Rahner liksom Berndt Gustafson skrivit om saken tidigare? Ingemar förklarade, att denna anonyma kristendom i många fall vill ”göra sig hemmastadd i kyrkan, men den stannar hellre hemma när den möts av brösttoner och omyndigförklaring.”
År 1976 tycks mig trots allt rätt avlägset. Jag hade emelletid – om jag bläddrat i läggen – enkelt kunnat hitta den här sortens resonemang under hela min ansenliga livstid. Det var så här det skulle låta, så det lät och så här det låter. Så sades det av präster, som inte hade en aning om folkmission. Det hade de inte, eftersom det folkkyrkotänkande de omfattande var en vilokudde för lata präster. Något i den stilen skrev jag i ungdomligt oförstånd i boken Vida hon famlar (Pro Veritate 1973). Detta var kanske inte så ungdomligt och alls inte oförstånd? Jag hade – oss emellan – biskop Einar Billing (1871-1939) med mig.
Ingemar Hedenius var gästtyckare i Femina (nr 12 samma år). ”Svenska kyrkan har länge varit en skandalös inrättning”, skrev professorn i artikeln Lyssna till sången – gå i frid! Professor Hedenius tänkte som Joakim von Anka: ”Den som jämför kostnaderna med resultatet finner inget företag så ruttet som svenska kyrkan, så totalt beroende av livsuppehållande behandling och ingen verksamhet så artificiell, så tom på meningsfullt eget liv.” Han fortsatte:
”Det är en skandal för sig, att kyrkan inte orkar ta vara på dessa som kunde vara dess vänner utan sviker dem, så att de inte ens kan förmå sig att delta i gudstjänsterna.” Och när Hedenius då tar upp Simonssons tänkande om anonym kristendom, drar Hedenius sin slutsats: ”Ja, ja, all denna religiositet ids alltså inte kyrkan gå till mötes och ge ett hem innanför sina murar.” För egen del tror jag professorn inte riktigt analyserat vad sekularisering innebär och inte tänkt igenom vad det skulle innebära om något annat än den av Gud uppenbarade sanningen skulle ha sitt hem i Kyrkan. Nävisst nä. Professorn har inte fått uppleva hur det blir när den moralistiska, terapeutiska deismen (MTD-religionen) får ta över. Då tycks det vara som när misteln dödar sitt värdträd.
Ingemar Hedenius erbjuder en utväg, ”en liten kompromiss” – kursiveringarna är hans: ”Åtminstone de bättre prästerna kunde väl nöja sig med att för en gångs skull klart och tydligt säga ifrån, att vi lägger bort de allra tokigaste dogmerna, till exempel försoningsläran och yttersta domen. Och nu säger vi i stället, och menar det verkligen: Arma kvinna och man, tro inte att ni behöver så värst mycket förlåtelse! Vila era huvuden! Lyssna på sången och orgeln, och gå i frid. Det vore kanske en god liten början.”
Ingemar Hedenius tappade tron när han begrep – eller snarare inte begrep – vad kapitel- och versindelninng ställt till med. Evangelisterna delade inte in sina arbeten i kapitel och verser, inte brevskrivarna heller. Det skedde på 1300-talet först. Jesus hade sagt att Människosonen skulle komma med Guds rike innan några av dem som hörde honom skulle möta döden. Så hade det inte blivit, menade gymnasisten Hedenius, som läst slut på kapitel 16 i Matteusevangeliet. Lösningen är annars den anknytning Matteus gör, kap 17: ”Sex dagar senare…” Guds rike har kommit. Ingmar Ström var imponerad av sin lärare Ingemar Hedenius. Jag är det inte. Jag häpnar över den gymnasiala nivån på somliga professorer i filosofi. Hedenius och Tännsjö till exempel. Till Torbjörn Tännsjös fördelar hör veterligen att han inte legat på golvet och brottats i frack – hetsad av Herbert Tingsten… Men jag är grundläggande bekymrad över att det inte är någon riktig kraft i den kyrkliga apologetiken, alltså försvaret för den kristna tron. Vet de svenskkyrkliga inte vad de tror och är det detta som ska bli deras dom?
Jesus trendar 2025, sägs det. Det beror på att budskapet är av evig karaktär, hette det i Barometern/OT:s ledare på julafton. Ledaren är kanske något svag i kristologin, men slutsatsen är tänkvärd: Ett budskap som alltid har kraften att trenda. https://www.barometern.se/2024-12-24/darfor-ar-jesus-arets-jultrend/
Modéus II har fått in en debattartikel i samma tidning. https://www.barometern.se/2024-12-24/kyrkdorrarna-star-som-vanligt-oppna-i-jul/
Här erbjuds vi att ”glänta” på kyrkdörren. Men var det inte in vi skulle? ”För att ta del av det ljust hoppfulla budskap som förkunnas året runt i varenda kyrka i vårt land”. Vad betyder ordet ”varenda” – när vi vet att i de flesta kyrkor firas inte längre söndaglig gudstjänst och vi blir oklara över vad som förkunnas? Den frågan löses enklast efter ett par rejäla muggar med spetsad glögg. På nykter kaluv blir frågan omöjlig att besvara.
Nå, om trendspaningen baserad på svar från 17 000 unga mellan 15 och 24 år (typ mina barnbarn alltså) – NEJ, jag har inte 17 000 barnbarn – ”typ”, skrev jag! Och så får Svenska kyrkan fler konfirmander. Beror det på att unga söker sig till Svenska kyrkan för att den kan förmedla något som Plusset Modéus II beskriver som ”hopp”? Jag vet inte: ”Det är livsviktigt att det finns sådana platser. Där känslor av oro, sorg och hopplöshet får delas med andra och där det finns möjlighet att omvandla energin in dessa känslor till handlingskraft och trotsigt hoppfull framtidstro.” Jaha. Vem gör den omvandlingen? Och varför är det alltid det meningslösa som Plussarna satsar på? Är inte evangeliet till för glada människor? Jag säger som Andrew Greeley: Varför kan inte Kyrkan skriva vad våra undersökningar visat och göra reklam för tron med devisen: ”Kristna har bättre sexliv!”? Innan ni hinner uppröras: Greeley förklarar att det beror på att de kristna har en helhetsupplevelse av livet. Kristen tro är bra för kåta människor – och ”kåt” betyder ”levnadsglad”.
Själv undrar jag förstås om unga människor är bättre på att tolka tidens tecken och fattar, att snart är denna världens tid förgången. Ibland har jag förstått att vi är på väg mot den stora upplösningen och att upplysningen om detta faktum bör höras. Men det är jag det.
God fortsättning önskar jag i vetskap om att slutet blir gott och allting gott, för det har Han lovat.