Jag förnimmer att Herbert Tingstens ande liksom Ingemar Hedenius städse finns som en sky över Uppsala. ”Hör du något i luften som surrar, är det Hedenius och Tingsten som murrar!” Det är förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå – men jag gör ett försök.
Gunnar Myrdal har beskrivit miljön när professor Tingsten satt och hetsade doktorander, doktorer och docenter som iförda frackar (och berusade, får jag hoppas), brottades på golvet. Detta hörde till en lyckad blöt afton. Gunnars son, min rätt nära vän Jan, lyckades inte dölja sitt förakt för detta akademiliv. Men det var alltså Uppsala när det begav sig. Och Tingsten och Hedenius lyckades sätta skräck i teologer genom att driva en tro-vetande-debatt bortom allt vett. Det har fortsatt så. Uppenbarligen. Professor Joel Halldorf skulle möta vår nyvunna vän red Eric Rosén för just en sådan debatt, lika meningslös nu som på 1950-talet. ”When will they ever learn?” som vi sjunger.
Naturligtvis argumenterade redaktör Roséns puerilt, så puerilt att gamla medarbetare på Aftonbladet nog rodnat, men den saken fördjupar jag mig inte i. Rosén borde ha ställts inför en begåvad kollega från Antiokia, i det arma område som nu ter sig som turkiskt uppmarschområde mot Aleppo. Kollegan var Lukas, han som skrivit flest sidor i Nya Testamentet. Lukas stampar av i den antike historieskrivarens forskningsprogram och fullföljer det programmet. Se Lk 1:1-4 och fundera över varför dessa tuffa forskningskrav inte nått fram till redaktör Rosén. Mitt svar: det är faktiskt inte hans fel!
Jag håller före att Eric Roséns ofullbordade likväl förtjänat ett annat svar än det Joel Halldorf fick ur sig i en tro-vetande-debatt. Den kan man föra på krogen med ett ”hördududu” som besvaras med ett ”hördududu”. När det handlar om Lukas är det en resande reporter vi möter. Han reser från Antiokia för att intervjua Maria, som finns i Efesos. Det är Maria vi hör i Lukasevangeliets inledning och ska hennes berättelse verkligen avfärdas? Hon var ju med. Hon vet. Hon berättar. Lukas lyssnar och skriver. Han är reportern.
Lukas vill följa upp hela storyn. Jag tror det enda han missar är någon detalj från Jerusalem, där han inte varit. Sånt bråkar jag inte om. Har ni intresse av att köra fast i någon obetydlighet, bli min gäst hos verkligheten! Och nu i denna glöggstinna tid minns jag inte ens vilken detaljen skulle vara!
Lukas fortsätter att skriva och det blir vår första kyrkohistoria, Apostlagärningarna. Jag hör till dem som menar, att dateringen av Nya testamentet konsekvent men felaktigt lagts sent i tiden. Lukas har skrivit texter som finns färdiga kring år 63/64 och då har redan ”många” sökt ge en samlas skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss. Vilka de många som Lukas syftar på är, kan man i all stillhet fundera över. Vi talar nu om en kultur där man både berättar och skriver! Här skulle Eric Rosén ha ställts inför utmaningen att – förstå. Det är en intellektuell utmaning för den som (ännu inte) tror och fortsättningsvis för den som knäckt koden och inte bara som en intellektuell utmaning utan som en andlig.
Perspektivskiftet måste till. Den väl genomförda sekulariseringsprocessen (intresset ljuger aldrig eller alltid!) har gjort svenska folket andligt rotlöst och tillvaron obegriplig. Det får sina konsekvenser. Mycket blir dumt och somligt dummare än dumt. Ungefär som när berusade akademiker i frackar ligger på golvet och brottas under Herbert Tingstens ljudliga bifall.
Detta sagt tittar jag ut över kyrkolivet. Jag förmanades att inte ”bjäbba” med min biskop. Det är tänkvärt, men bjäbbar gör jag inte. Jag läser text och funderar och kommer dragande med bärande invändningar. Modéus II:s djupsinnigheter är inte det enda jag funderar över. Jag läser ju Torsdagsdepressionen m fl tidningar och hur ska jag tänka nu? ”Min biskop”? Ett Pluss som vägrat prästviga mig är i högst begränsad mening ”min” biskop. Han har ju aldrig, han lika lite som alla andra Plussare i Svenska kyrkan, tagit upp mina invändningar mot den ämbetsreform jag från början var för och röjt bort min tveksamhet (otro!) med teologiska argument om ämbetet och om själva beslutsprocessen, den om vilken Bibelkommissionen sa ”så bör det inte gå till.” Så illa är det. Och jag har beredvilligt förklarat att jag – om så önskas med ena handen bakbunden – kan möta det samlade biskopsmötet i en debatt i frågan.
Mika Wallander, som är något så fint som chefsperson i Uppsala stift, det har jag aldrig fått bli, tycks vilja ha ett fokusskifte. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vigningstjansten-ar-kyrkans
Bort med det som skiljer och fram till det som förenar. Puristen ville gärna se konkretion. Mika Wallander får ur sig förhoppningen om ett fokusskifte bort från den enskilde/enskilda prästen till församlingen som inkluderande gemenskap. Men vad betyder det? Om det kommer någon till församlingen som hävdar att människan är skapad till man och kvinna – men inte mer eller fler! – vad ska församlingen göra då? Man kan göra som vi gjort tidgare. Wallander vet.
”Tidigare fick kvinnor inte bli präster på grund av kön. Idag måste alla som vill prövas för prästvigning i Svenska kyrkan förklara sig vara beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön. En liknande förskjutning har skett gällande äktenskapet.”
Det verkar inte löftesrikt – mest för att Wallander på sitt trångsynta sätt definierar oenigheten om ämbetet som en fråga om kön! Vet hon inte att frågan gällde ämbetet och kallelsen till det av Herren själv instiftade biskops- och prästämbetet. Naturligtvis var denna sanningsfråga för svår för minsta lilla journalistyngel, som skulle beskriva en sakfråga och självfallet gick bet på den teologiska uppgiften. Det är med ”journalistyngel” har jag lärt mig av Ingmar Ström från den tiden när jag just skulle födas och döpas och Ingmar alls inte var en reformförespråkare. Nå, är Wallander typisk på det viset att prästerskapet numera inte har en susning om de bärande invändningarna mot ämbetsreformen? Då kommer, för att citera Yngve Brilioth, ”moster att bli förvånad!” Herdarnas häpnad år 2024 handlar fortfarande om Jesus – med tillägget att allvaret inför Kyrkans ämbete, det som det lilla Jesus-barnet instiftat (fast lite efter krubbstadiet eller långt före), tycks ha gått förlorat. Jag kan fira jul för det. Häpnad fungerar som julpynt om inte annat.
Ska jag knyta ihop säcken med den goda historien om Gunnar Myrdal och Herbert Tingsten som möttes på en gata i Stockholm: – Herbert, Herbert, jag höll inte på att känna igen dig. – Har jag blivit så gammal? – Ja, Herbert. Och så förfallen, så förfallen!
Om världen består tänkte jag att nästa slända kommer den 27 december. Det händer en hel del, har jag förstått. Stödet till UNWRA drar den svenska regeringen in. Fd Antje skriver: ”I den här frågan liter jag mer på kompetensen hos Act Svenska kyrkan än hos vår regering.” I lägen som dessa sa lektor Erik Petrén: ”Det var intressant. Berätta mera!” Vad är det Antje vet som regeringen inte har klart för sig? Och vad vet Antje om julmarknaden i Marburg och Taleb al-Abdulmohsen? Detta väntar vi med tills julmaten hunnit smältas och alkoholdimmorna lättat. Skojar bara! God Jul när det blir så dags!
