Biskop Claes Bertil Ytterberg, CBY, föreslog att vi båda skulle ingå en pakt att inte skriva ”skit” om varandra. Hans ord föll så, vill jag minnas. ”Det vinner du på”, sa jag, men ingick pakten. Alltså kan jag bara berömma biskopen nu, men det gör jag gärna. Inte ens hans ordval med besked att han blivit ”förbannad” är värt mer än den korta kommentaren, att när en vanlig, hederlig svensk blir ”förbannad”, blir en kristen ”uppbragt”. Jag har alltså dvalts med Torsdagsdepressionen och långläsningen https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/nya-vindar-blaser-pa-berget
CBY har förstås rätt. Nils-Hugo Ahlstedt for runt i Västerås stift för att i alla församlingar tigga pengar till en retreatgård. Det var Svenska kyrkan som ägnade sig åt den här sortens frivilligverksamhet, inte riksdag, inte regering, inte påven och inte Lewi Pethrus. Inspirationen kan enklast beskrivas som ”kyrkligt förnyad” och ekumenisk i den meningen, att kontakt med anglikansk högkyrklighet skapades. Fader Hugh (stavas så, inte som i Torsdagsdepressionen!) kom med på det viset, och blev vän med många. Minns nu att Nils-Hugo var stiftsgårdspräst och gårdar var högt skattade med bemärkta föreståndare som Olov Hartman i Sigtuna, Margit Sahlin på Österskär och Ingvar Hector på Gamla Hjelmseryd för att nämna några, som hämtade inspiration på konferenser i England och Tyskland. F Hugh var kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* förstås. När Margit berättade att hon skulle pr*stv*g*s, bröts kontakten. ”Vi gick båda bort på varsitt håll och grät”, berättade Margit om händelsen.
Chefredaktören Arndt Johansson, Falu-Kuriren, avskydde allt han uppfattade som kritik av den demokratiska folkkyrkan. Han fick uppbackning av chefredaktören CG Boëthius, Vår kyrka, direktorn för Diakonistyrelsen Ingmar Ström och av socialetikerna på Diakonistyrelsen, Ingemar Stoltz och Karl-Manfred Olsson. De kunde framgångsrikt spela ut 1958 års riksdagsbeslut mot folket på Berget, som ställdes fram som symbol för kv*nn*pr*stm*tst*nd*t. Kyrkopolitiskt spel alltså. Misstänkliggörandet fungerade, men Berget ville inte hamna i den konflikt som förödde så mycket i Svenska kyrkan. Kanske var, men den saken bör undersökas, hållningen också att skapa utrymme för dem som fick de svårt i de kyrkopolitiserade sammanhang som blev Svenska kyrkans. Trons folk, alltså. I Guds tystnad kunde tiden användas till väsentligheter. Syftet med Berget var dock inte ”kv*nn*pr*stm*tst*nd”, men så förgiftat hade det blivit i Svenska kyrkan, att den bilden kunde spridas. Att S:ta Katharinastiftelsen och Berget skulle kunna ses som utflöden av samma källsprång, tycktes inte vara kyrkopolitiskt användbart. Katharinastiftelsen finns inte längre och Berget blev en romersk-katolsk stiftelse. Plats för reflektioner.
Nå, CBY var ”kyrkligt from”, får vi veta. Då vet han hur tongångarna gått med misstänkliggörandet som instrument för ett vidare syfet, ett som CBY på den tiden alls inte delade.Saken gällde att minska finansieringsmöjligheterna för Berget och då gällde det att presentera den ”odemokratiska” verksamheten med upphetsande informationer: ”Dragningen mot den anglikanska kyrkan är uppenbar. Munkar brukar komma på besök. Inte heller får kvinnopräster hålla gudstjänster där. Sådana är bannlysta.” Jag tycker inte alls att det är svårt att uppfatta vad saken kyrkopolitiskt/maktpolitiskt gäller. Allra minst som vi sett den avveckling i Svenska kyrkan som kallas utveckling. Kyrie eleison.
Inte är det konstigt att en särskild stiftelse bildades år 1974. CBY har helt rätt: ”Allting var ju så självklart” och självklart är det bra om stiftsgården och Berget framstår som olika storheter, som inte belastar varandra. Inte ekonomiskt. Inte teologiskt, inte religionsfilosofiskt. Också 2015 kunde detta sakligt beskrivas: ”Berget är en ideell stiftelse i Svenska kyrkan som vuxit fram ur Stiftsgården i Rättvik.”
CBY var hyfsat nöjd, eftersom ”det bästa med högkyrkligheten är att de har så stor respekt för hierarkin. Så det funkade.” Att Per Mases likväl inte ”gav ett ruttet lingon för den teologi som jag stod för” visste CBY. Varför skulle den snälle Per ge biskopen ett ruttet lingon, det fattar jag inte. Och var det, nu tangerar jag det kritiska, någon tydlig teologi CBY stod för? Jag lämnar frågan. Jag tar mig inte heller an problemställningen huruvida Per Mases var ”kolossalt konservativ”. Så tänker jag inte. Snarare var han radikal. Säger jag – som saknar stor respekt för hierarkin, om ni undrar.
Kv*nn*pr*stm*tst*n*t var alltså ”kännetecknande uttryck” för Berget, heter det i Torsdagsdepressionen. Jo, jag håller med – och det berodde på en grundläggande hållning att definiera allt och alla utifrån denna enda fråga. Fråga mig! Eller Bo Giertz! Eller Bertil E Gärtner! Brott mot åttonde budet – för att läromässigt säga något om fenomenet. Men kyrkligt sett fungerade det utmärkt.
”Ingen kvinnlig präst kunde ju känna sig hemma där”, säger CBY. Tordagsdepressionen beskriver läget i stort: ”Västerås stift i allmänhet, liksom stiftsgården i synnerhet, har varit högkyrkligt präglad sedan länge. Det gäller också Claes Bertil Ytterberg, som så också var kv*nn*pr*stm*tst*nd*re. Vad fick dig att ändra dig?”
Intresset är på topp. Vad ska CBY svara? ”Teologiska studier. Det räcker att läsa på lite grann så förstår man att det inte är hållbart.” Detta torde betyda att kv*nn*pr*stm*tst*nd inte är hållbart. Må vara, men är ämbetsreformen hållbar och teologiskt motiverad? ”Så bör det inte gå till” hette det i Biskopsmötets bibelkommissions betänkande, som var en rejäl utskåpning av reformen 1958. Nu ska jag inte polemisera mot CBY. Jag håller med. För att förstå räcker det att ”läsa på lite grann”.
Läser man lite mer, blir det inte lika enkelt, men enklast förstås om man inte läser på alls. Det förstår den som långläser artikeln, när Katarina In de Betou (stavas så!) får frågan hur hon ser på kv*nn*pr*stm*tst*nd*t: ”Det är för mig en icke-fråga eftersom den ståndpunkten inte påverkar mig som kvinna och präst. Jag tycker dock att grundresonemanget i den ståndpunkten är felaktigt och förlegat.”
Icke-frågor kan inte få några svar, det är evident. Av pastor In de Betou fick både Martin Luther och påven något att tänka på, det är det minsta man kan säga. Sannolikt vore det oförsynt att begära klarare besked varför grundresonemanget är felaktigt och förlegat och kanske till och medatt begära få grundresonemanget återgivet. Vilket är det? Jag skulle vilja veta och medge, att det vore av värde att få veta! Nästa gång ni hör att ämbetsfrågan är en ”icke-fråga” slår dock vissheten till med all kraft: på icke-frågor finns inga svar. Hur kunde vi tro att detta skulle handla om teologi?
Peder Bergqvist är pingstvännen som blev präst i Svenska kyrkan och sedan präst i den romersk-katolska. Biskopen Anders kardinal Arborelius har haft som önskemål att öppna upp på det sättet och tillåta kvinnliga präster som celebrerar mässan. Det känns bra för Peder. ”Det är skönt att slippa den frågan, eftersom det inte längre är en principiell fråga.” Peder är inte ensam om känslan att det är skönt att slippa frågan. Kardinalen har dock fattat att ”en del högkyrkliga inom Svenska kyrkan kan uppleva det som ett svek från vår sida” att kv*nnl*g* pr*st*r nu kan fira mässan där. Men, handen på hjärtat, Kardinalen tror väl inte att Svenska kyrkan är kyrka på riktigt och att dess präster är präster på riktigt, manliga och kvinnliga lika? Då blir policyn för den romersk-katolska stiftelsen helt begriplig. Men mer svek är det nog inte än när den romerska katoliken Barbro Alving använde sin journalistiska begåvning för att år 1957/58 få kv*nnl*g* pr*st*r – i Svenska kyrkan!
CBY tar inte upp Per Mases insikt om att Svenska kyrkans vägval fört längre bort från det som är gemensamt kristet. Det kunde CBY gott ha gjort. Peder Bergquists fråga om det fanns plats för dissidenterna/de refraktära inom Svenska kyrkan besvarades inte av biskopsmötet. Det kan jag förstå. Vad skulle Plussarna kunnat säga? Peder Bergquist har rätt. Frågan hade fastnat i frågan om kv*nnl*g* pr*st*r. Det är närmast självklart.
CBY skrev brev till biskop Arborelius, som då inte var kardinal /för att vara petig/, men någon dialog blev det aldrig och Kardinalen kan nu bara säga ”Mea culpa, mea culpa”. Han ser sig inte som en tjuv av Berget (byggnaderna tillhör nämligen stiftelsen fortfarande…), men har ”all förståelse för biskopens sorg och upprördhet”. CBY inser att spelet är förlorat. ”Det är bara sedan du ringde som jag har blivit förbannad igen”, säger han till Torsdagsdepressionens Fredrik Hielscher. Uppbragt alltså. CBY förklarar: ”Det är, för att använda en exakt teologisk term, åt helvete.” Det finns de som inte tycker att Torsdagsdepressionen är deprimerande. Vilka piller går de på?
Det återstår en hel del att reda ut, men i sak har Claes Bertil Ytterberg rätt: Rom snodde åt sig stiftelsen. Var det på något sätt självförvållat? Den gamle kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*n Peter Åsröm från Växjö stift stämmer in i körsången, när han nu är stiftsprost i Västerås: ”en positiv utveckling” som ”skapade en ekumenisk öppning”. Så kan saken tydligen också beskrivas. Annars tycker jag att bedömningen ”med lögnen som vapen och sveket som verktyg” tycks mer heltäckande. CBY och jag är nog överens om detta.
