Hur går transformationen till? Jag menar, hur går det till när något hyfsat väldefinierat blir något annat som blir något annat som blir något helt annat? Jag har frågat docenten O.
Kristen tro blir religion som blir ideologi som blir ideologi med religös överbyggnad.
Den som läser Salomos Vishet kan se sammanhanget. Må vara att Salomos Vishet är an apokryfisk skrift, men den är förvisso god och nyttig läsning. Den bör alltså läsas i vår tid. Syftet med en sådan läsning är enkelt. ”Den som har öron, hör vad Anden säger till tais ekklesiais, ”församlingarna”. (Upp 2:11) Krukmakaren menar ”att vår tillvaro är en lek, att livet är en marknadsfest där det finns pengar att tjäna”. (Salomos Vishet 15:12) Anden tar vårt liv på större allvar än så. Kan vara bra att veta. Och så kan jag läsa, säger biskopen, Robert Shortt, The Eclipse of Christianity, London 2024.
Kristen tro är intelligibel. Det betyder att den går att förstå. Tron hanterar sådant vi redan hade en hum om (Rm 1:20-21) och vill jag hetsa upp mig något (litet) kan jag luta mig mot Salomos Vishet. Vi kan knappt göra oss en bild av det som finns på jorden, men du Herre lärde människorna vad som gläder dig: genom visheten blev de räddade. (Salomos Vishet 9:16 och 18). Att Visheten är ett av de många Kristus-namnen kanske ska pepåkas? Att det är Kyrkan som på medeltiden förser Europa med universitet men också med skolor för ett folk i detta land, som lärde sig läsa, kan sannolikt inte markeras tillräckligt ofta.
Den kristna tro som är katolsk, dvs den som tros av alla, överallt och i alla tider, drar en gräns mot det som är gnostiskt och/eller svärmiskt. Neo-gnosticismen är inte ett dugg bättre än den gamla och den nya är den gamla fast (kanske) klädd i moderna kläder. Den är dock samma tilltro till det egna förnuftet, det som tränger djupare in i sammanhangen än vad apostlarna och Anden gjort och gör. Det är alls inte svårt att se hur den tro som Svenska kyrkan stått för hör till det gemensamma rotsystemet. Och kulturella skillnader påverkar inte rotsystemet, det bär också sådana skillnader. Reformatorerna i norra Europa, som på 1500-talet ville markera detta, tänkte ihop med avengelister, apostlar och kyrkofäder. De var katoliker och just därför fick de problem med det romerska.
Om nu tron inte värnas som uppenbarelse, något som Herren själv avslöjar, dvs ord och ordningar som är Hans, utan tron gestaltas som upplevelse och egna uppfinningar, visar det sig snart nog, att folk inte slutar tro utan fortsättningsvis tror på precis vad som helst. Också här hjälper Salomos Vishet. ”Vår tillvaro är en lek, livet är en marknadsfest där det finns pengar att tjäna men de dödliga föremål människan dyrkar ”’ är sämre än hon själv, hon har fått liv, men aldrig de.” (Salomos Vishet 15: 12 och 17) Här avslöjas samtiden, vår tid och här är då Kyrkans kallelse att uppenbara sammanhangen: ”I visheten bor en ande som är förnuftig och helig, ensam i sitt slag, mångfaldig till formen, tunn, lättrörlig, klarsynt, ogrumlad, tydlig, okränkbar, vän till det goda, skarpsinnig oemotståndlig, välgörande, människovänlig, fast, orubblig, bekymmersfri, allsmäktig och med uppsikt över allt; den genomströmmar alla andar som är förnuftiga, rena och av den tunnaste materia.” (Salomos Vishet 7:22-23) Denna PR-passage för tron på Jesus och hans Ande skulle kunna locka till tro. Om icke gestaltas tillvaron som lek, marknadsfest och dyrkan, alltså som ”religion”.
Religion blev ett hörn av tillvaron, särskilt lämpat som plats för kvinnor. ”Kinder, Küche, Kinder”, som det hette: barn, kök och kyrka. Det blev förstås självfallet stort utrymme för etik och moral i den förkunnelse som kunde avnjutas i skola och församling. I detta sammanhang var prästen läraren –inget annat. Den akademiska utstyrseln markerade: Kappa och krage. Med altartjänsten inledde prästen församlingens gudstjänst, predikan var höjdpunkten, högmässan var utan mässa, altarljusen tändes inte och vi förvånas utan skäl – för religionsutövningen i denna tid avskydde ytterligheter och kunde alls inte förstå den liturgins grundstruktur som räknar med en gudstjänstfirande församling. Prästen sjöng ”Herren var med eder” och svarade själv (församlingen var tyst): ”Med dig vare ock Herren.” Detta var på sitt sätt underhållande, men det var också allt vad det var.
Slutsatsen drog lektor Henrik Petrini i sin skrift Kyrkans oskadliggörande (Tidens förlag, Stockholm 1918). Hans recept gick ut på att funktionsväxla så att staten skulle ge kyrkan andra men samhällsnyttiga uppgifter, t ex utrota vidskepelse i stället för att sprida den, beskydda de svaga och arma i stället för att vara ett villigt redskap åt folkets förtryckare, verka för frid och rättfärdighet. ”Möjligt är dock att tiden redan nu är mogen för att taga steget fullt ut och avskriva hela härligheten. Men då får man inte låta lura sig att överlämna kassor och fastigheter år någon nybildad lutheransk frikyrka. Gustaf Vasas reformation hade sin största betydelse däri, att han tog pengarna från kyrkan, ty därigenom förlorade hon sin makt.” (aa s 30)
Om Petrinis program genomförs anser statsmakten, skriver Petrini, kyrkan vara ett ont som bör utrotas (samma sida) och då ska kyrkorna användas ”till rent civila ändamål” (aa s 31), alltså som plats för ideologi. Detta är en god uppgift.
Petrini igen: ”Vi skola komma ihåg, att evangeliernas Jesus förde en ständig kamp mot läsare och präster, eller fariséer och skriftlärda som de på den tiden hette, och det är inte för tidigt om vi nu efter 1900 år taga upp den kamen och föra den till ett målmedvetet slut.” (aa s 32) till detta målmedvetna slut hörde att förbjuda konfirmationen och rensa ritualerna från de grövsta vidskepelserna.
Ideologisk fostran sker genom ideologiska statsapparater; skola, kyrka, idrottsrörelse, subsidieberoende ”folk”-rörelser, media förstås. Den ideologiska kontrollen är rotfruktshård (morötter är rotfrukter) eller sker med den piska, som ger avtryck i plånbok eller i förlorad arbetsglädje genom lönesättning, pension, begränsade arbetsuppgifter samt självfallet genom idiotförklaringar – argumentet att det de refrraktäras meningar bottnar i okunskap/dumhet. Vem vill bli behandlad så när ett enkelt steg in i ledet tar bort alla problem? Mången präst har vetat vad som gäller, vetat att lägga orden rätt, vetat att hålla tyst när det skulle vara så. Men problemet är mer allmänt än prästerligt. Den dominerande normsändningen dompterar, det är det hela.
Ändå räcker det inte riktigt med ideologi. Den måste pyntas och blir därför ideologi med religiös överbyggnad. Vi är där tydligare nu än på 1960-talet, där det irreligiösa var tydligare och uppbrottet från religion mer motiverat. Men människan är inte bara ett rationellt djur utan också ett emotionellt. Då måste ideologi pyntas religiöst – men självfallet inte med något som framträder med sanningsanspråk. Jag menar att vi nått detta fjärde stadium. Det förväxlas med väckelse. Då ska vi passa oss. ”När Fan blir gammal blir han religiös”. Det sa inte Jesus, men nog visste han det? Detsamma gäller gamla ideologiskt motiverade hållningar också, de sminkas för att se bättre ut och då blir det religös make-up av ideologierna.
Nu står vi inför Herrens advent. Jag hänvisar till Facebook och Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande. Nu är det tid att flytta felställda ljusstakar och de ska tändas rätt. Från söder MOT norr. Vad händer annars? Det vill ni inte veta!
Annat ni inte vill veta får bli långläsning i helgen. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/nya-vindar-blaser-pa-berget
Om Gud vill och jag får leva ska jag analysera långläsningen. Några förstår kanske min entusiasm när jag ser, att biskop Claes-Bertil Ytterberg var kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Vi har en pakt att inte skriva illa om varandra, biskop Ytterlighet och jag. Men svaret på den fråga han fick ”vad fick dig att ändra dig? är en sak-fråga. Han svarade: ”Teologiska studier. Det räcker att läsa på lite grann så förstår man att det inte är hållbart.” Nu vaknar andarna och det är en lust att leva. Det är väl inte att gå illa åt den åldrade att ta upp sakfrågan? Inte hantera honom värre än vad den mygga gjorde som satte borrelia på honom, stackarn.