Jag blev skrämd när jag läste om FN:s ”Summit”, en sammankomst som hölls i september i år och som gått mig förbi. Mt 24 och Upp 13 och 17-18 håller jag inte för att vara fria fantasier utan något om vad som ska komma. När det är på gång, måste det självfallet gå att se tecknen redan tidigt. Så vad om hela världen grips av beundran för odjuret? Vad med alla som inte tillber odjuret? Och vad med odjurets märke, det som gör det möjligt att köpa och sälja. Upp 13 alltså. ”Här behövs de heligas uthållighet och tro”, skriver Sankt Johannes. Predikas detta i Svenska kyrkans församlingar och har Plussarna något att säga till vägledning? Jag skojar, det kan behövas i denna dystra tid. Är det alltså FN som kan bli det fungerande verktyget och verkligen göra skäl för den förkortning UN fått på svenska?
Jag håller före att jag inser faran med institutionaliserad godhet. Det har jag också lärt mig av professorn i etik, Gustaf Wingren. Absolut godhet blir dess motsats och detta än värre än det gamla dilemmat att man vill väl, men det blir lik förbannat fel. Den grandiosa godheten blir satanisk. Censur som bannlyser all oönskad, dvs ifrågasättande, information som lögner, uttryck för hat, disinformation eller diskriminering är uppenbarligen vad som nu åstadkoms och detta utan besvärande öppen debatt. Ni vet hur det är med klimatet, dvs ni vet vad någon vill att vi ska få veta och vill vi får andra perspektiv är det Klimatupplysningen som gäller, alltså inte ska gälla. Alla invändningar mot det förhärskande narrativet ska avvisas som ifrågasättande av fakta och eftersom detta ifrågasättande skulle kunna tänkas hota många viktiga ämnesområden, klimatet inte minst, så har behovet av korrekt information aldrig behövts så mycket som nu. Då ska all oriktighet förbjudas.
Snälla människor som alltså inte läser Den Heliga Skrift står hjälplösa inför den godhetstsunami som sköljer över oss i en strävan efter att skapa en bättre värld. Kan vi inte lita på att Google förser oss med vad vi behöver veta? Jo. Och det är just detta som blir problemet. Google har kommit överens med FN att hänvisa enbart till tillförlitliga rapporter, sådana som FN-organen tagit fram. Detta totalitära har alls inte dolts. Dokumentet finns tillgänglig. https://www.un.org/en/summit-of-the-future/pact-for-the-future Jag borde kanske repetera James Kalb, som skrev boken The Tyranny of Liberalism (ISI-Books Delaware Wilmington 2008). Han vill inte heller kommenderas och ser hur språkspel döljer sammanhang för oss.
USA har anslutit sig till överenskommelsen, men jag är oklar över i vilken demokratisk form för det beslutet fattades. Hur är det med Sverige? Vilka deltog på FN:s möte? Jag ser bara att Sverige och Zambia möjliggjort saken. Är detta alltså ett resultat av att Sverige först av alla länder fick en absolut statsmakt på 1500-talet med Gustaf Vasa. En totailtär stat med kontroll av medborgarna och deras åsikter. Fogdarna hade informationsplikt, dvs hämta in vad folk sa till varandra och se till att folket fick veta vad kungen bestämt. Inte hade detta så mycket med själva TRON att göra. Men statsmakten kunde inte lämna Kyrkan obevakad. Den fick vara med i statsbygget som ideologisk statsapparat. Det fortsätter så.
Mig bekymrar det att saken tills nu gått mig förbi. Vad stort sker, sker uppenbarligen tyst. Jag behöver kanske inte bekymra mig ens om jag blir lite mer långlivad och får vara med om sådant som Skriften redan gett besked om. Är det så, gäller väl bara att vara redo och muttra till Gud: ”Din vilja är bäst och det som nu sker är de födslovåndor som ger det nya. Det är tid att greppa vår svenska psalmbok och högljutt trösta sig t ex med sv ps 317: ”Vakna upp! En stämma bjuder”. Bach och jag blir en oslagbar kombination. Wachet auf! Greppa psalmboken och upptäck vad Bach snirklat ihop. Jag blev på bättre humör och insåg vilket stimulerande kristet liv jag får leva.
Ett antal dagar tänkte jag till exempel på min lärare, professor Urban Forell (1930-2021). Det kan tyckas bibliskt (Hbr 13:7), men ändå märkligt. Jag kan förklara. Han var min lärare i religionsfilosofi i Lund och blev sedermera professor i Köpenhamn. När jag satte mig att läsa C.S. Lewis, Den förkastade bilden (Marisma Förlag 2024) översköljdes jag inte bara av ett måttlöst vetande om medeltidens lärda värld utan också av tacksamhet att jag inte satt i en föreläsningssal och skulle anteckna all lärdom. För det Lewis upprepade föreläsningar jag får mig till liv. Då passerar också de gestalter förbi som Urban föreläste och ledde seminarieövningar om. Vid universitetet lärde jag mig i vart fall så mycket, att jag helhjärtat kan bli imponerad av C.S. Lewis lärdom. Det tackar jag Urban för!
Marisma Förlag ska prisas för denna utgivning. Boken kom på engelska år 1964 och det skulle alltså dröja 60 år innan jag fick pejl på den. Översättaren Henrik Bakari har i sitt företal beskrivit hur Lewis vantrivdes på internatskolor och hur hans pappa då år 1914 skickade sonen till sin gamle privatlärare Kirkpatrick. När ”Kirk” mötte Lewis på stationen började Lewis artigt konversera honom om det vackra vädret. ”Stop!” Kirk tvingade sin nye elev att definiera sina termer och konstruera ett resonemang för att just dnena dag borde kallas vacker. Det är något av Sokrates i hållningen. Jag älskar scenen och hållningen! Då förstår ni också vad som format C.S. Lewis tankevärld. Han har inget otalt med engelska turister som uppfattar pittoresk charm i det land de besöker, men ”inte har något intresse av att förstå sig på vad dessa levnadssätt, kyrkor eller vinodlingar betyder för de infödda.” Lewis klargör att han skrev den här boken för ”en annan sort”.
Lewis stampar av bland hedningarna och hedniska vishetslärare för at ta sig vidare till 300-talet med påpekandet att ”Vad allsköns människor har sagt väl, tillhör oss kristna.” Det var Augustinus som sa så. Buskablyg var inte kyrkofadern. Det är alltså under perioden 205-533 som Lewis grovhugget ser medeltidens karaktäristiska mentalitet smidas, alltså från Plotinos till Pseudo-Dionysios. Där dyker Boethius (480-524) också upp. Behövde man verkligen veta något om detta för att ”jobba som präst” i senare delen av 1900-talet? Nej. Men vi ”jobbade” inte heller som präster. Vi var präster. Nog sagt. C.S. Lewis håller fast vid den metod han mötte på väg från stationen. Förhörstekniken avgör hur mycket av sanningen som kommer att visa sig och vilket mönster den kommer att antyda.
Har jag nu med en läsning av C.S. Lewis kommit på vad som varit felet med bevakningen av det presidentval, som jag trots alla timmar och all min hängivna uppmärksamhet (nåja!) , likväl inte har rösträtt i? Jag antar det. Journalister sitter fast i sina egna modeller, påverkade av något som är ”den vedertagna modellen av universum” (Lewis aa s 204) Det är den de vill pådyvla mig. Den förhärskande psykologin speglar tidsåldern lika mycket som den samlade kunskapen. Vad det inte det jag trodde! Religionsfilosofi ska inte föraktas!
Fick jag – efter all min möda – inte rösta i presidentvalet, kan jag tjurigt strunta i hur det gick. Psalmerna om Kristi återkomst (sv ps 314-318 samt 631-641) och om himlen (319-325 samt 636-641) kanske ger mig mer korrekt och relevant sakinformation än de spekualtioner som ska gälla som analyser av ett presidentval, som jag alltså inte haft rösträtt i. Så mycket rösträtt har jag ju trots allt att jag kan använda rösten för psalmsång.
