Jag vet inte hur ordet kom för mig, men jag misstänker att någon ville rätta mig och säga att något i det kyrkliga ”egentligen” var värre än vad jag påstått. Tröst för ett tigerhjärta! Men tröstad tänkte jag att ”egentligenresonemang” kan vara användbara. Så vad betyder ordet ”egentligen” egentligen?
”Ordet är ett adverb som anger att något gäller med större sanning enligt gällande definitioner och regler, fast att något annat också gäller enligt tillfälligt förändrade regler eller mindre formellt regelverk.” Klart som korvspad, tänker jag. Överfört till det kyrkliga – med alla fallande siffror stigande förvirring (roligt att något stiger, kanske?) och tilltagande frustration över sakernas tillstånd (roligt att något tilltar, kanske?) – gäller egentligen något utöver. Men är detta bra eller dåligt? Jag vet inte.
Egentligen lever vi i en 200-årig period av avkristning. Den är medvetet gjord för den kristna tro var inte vad den nya tiden behövde. Bildningen blev av annat slag. Världen skulle avmystifieras, men egentligen blev den därmed obegriplig, avsiktslös och utsiktslös. Att Gud skulle ha satt människan här i världen med en avsikt och att denna avsikt också kunde vara personlig och syfta till ett liv i en livsgemenskap, som sträckte sig bortom döden, den tanken ställdes på avskrivning. Den tidigare kunskapen förvandlades till ”den mörka medeltiden” och prästerskapet anpassade sig. ”Gud, dygd och odödlighet” betydde att Gud visserligen fanns, men hade det goda omdömet att inte lägga sig i våra mänskliga liv eller förhållanden eller ha några bestämde meningar om det. Sånt klarade vi själva. Dygd betydde att bara vi uppförde oss enligt borgerlig konvenans och inte blev odygdiga så skulle det resultera i den odödlighet som alla utan undantag kunde vänta. Ett himmelskt spa-bad för själen kunde alltså förbidas.
Egentligen föll kyrkolivet samman. Konsekvenserna av vad de som gått före åstadkom är det vi som kan se. De kunde inte. De ville inte. Kanske problemet var att de levde på hoppet? Mången kyrkoherde har levt så medan folket dragit. Prästämbetet blev lönearbete, just som Karl Marx och Fridrich Engels beskrivit saken i Kommunistiska manifestet år 1848. Kyrkorummet tömdes på män, men det fanns idoga hemmafruar som under prästfruns ledning kunde ”hjälpa till”, som det hette. Församlingslivet blev en kvinnlig domän. Visst fanns män kvar. De satt i kyrkorådet och fattade beslut och några av dem var kyrkvärdar. Men intresset bland män svalnade. Det gav nödvändigheten att fylla de tomma platserna med – kvinnor. Tanken på en jämställd kyrka förverkligas förstås inte så. Inte heller tanken att Kyrkan är en ny gemenskap med kvinnor och män. Det som egentligen hände vad motsatsen till vad de tänkte, de som inte tänkte självständigt – om de alls tänkte.
Också i det kyrkliga gäller flockväsendet. Profanum vulgus ska väl översättas ”den profana flocken” men helst inte översättas alls. Diagnosen låter alltid bättre på latin – och är, som Morsan sa‚ ”alltid exakt”. Hon var medicinare med helklassisk utbildning från Lyceum för flickor. När det talas om hur siffrorna tycks vända, finns det skäl att påminna inte om krusningar på ytan så mycket som om den djupare böljegången. På djupet är den kristna tron inte vad Västerlandet frågat efter på 200 år. Heliga gestalters rad är en spöklik samling bland skuggorna. Men människan söker självklart. Det hör till det mänskliga. Hon nöjer sig oftast med vad som serveras. Moralkakor och slagordsförståelse inom ramen för MTD-religionen alltså. Moralistisk, Terapeutisk, Deism. Alltså ”Gud, dygd och odödlighet”, men i modernare tappning. Egentligen missar allt detta målet. Kristen tro är inte eteriisk. Den är sakramental. Det luftiga kan andra praktisera som andlighet. De kyrkokristna praktiserar en mer handfast andlighet, en sakramental, materiell om ni vill, och tänker att Ordet skapar tro när Anden så vill. Egentligen är alltså kristen tro alltid en mothållning, som kvickt definierar var motståndet mot samtidighetens illusioner ska sättas in och Verkligheten själv gestaltas. Det som gäller ”enligt tillfälligt förändrade regler eller mindre formellt regelverk” är något annat pch något mindre samr av mindre värde.
Ska jag roa mig med att dra hyendet från det för tillfället bortglömda? År 1958 skulle vi få en lag som kvinnas behörighet till kyrkligtjänst (som var statlig, för så var det på den tiden…). Våra vänner kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* missar ogärna tillfället att pepåka att detta hade kyrkomötet 1957 sagt nej till. Vad som inte brukar påminnas om är att denna lag avskaffades år 1982! Det blev en tillfäliigt förändrad regel! Vad återstår? Allmänna samhälleliga regler om jämställdhet. Det säger jag inget om, jag fick ju vara med om att rösta bort 1958 års beslut och det var mer än jag och domprosten Carl Strandberg år 1982 kunnat drömma om. Egentligen har vi en ordning som är samhällelig – och den kan jag vara för. Ingen ska missgynnas för sitt kön. Inte heller för sin väl begrundade uppfattning i skilda ämnen, de oliktänkande har också bidrag att ge. Egentligen! Men I MTD-religionen ryms inte Kyrkans gamla tro, det är bara att konstatera. Hur skulle den kunna göra det, den tro som krossat hedendom av allsköns slag, den grekiska, den romerska, den fornnordiska t ex. Här blev Kristus främst i vår lag – och det kan inte längre sägas eller hävdas. Plussarna ser lika glada ut för det. Sveriges malligaste morgontidning ger Gud utrymme och Ärkeplusset äter lunch med partiledarna, som han bjuder in, en efter en till Ärkebiskopsgården. Hur är det? Egentligen! Lite nervös finns det kanske skäl att vara när den politiska och den andliga makten är samsupna. När kommer Modéus I att bjuda in aKF:s och Kyrklig samlings styrelser till en formidabel middag i Ärkebiskopsgården med chans till, som det heter, ”uppriktiga samtal”? Egentligen tror jag att detta aldrig kommer att inträffa. Men jag har mat som Modéus I inte känner!
I afton är det församlingens Oktoberfest. 70 eller några fler personer i små socknar på norra Öland är väl inte så illa? Församlingen gestaltar sig som Guds familj på platsen och blir qahal för att använda hebreiskan. Festförsamling! Korv från Rosas handel. Potatismos som gamle kyrkvärden Roland Andersson basar över. Vi får ett eget husband: Oktoberfamiljen. Jag försökte få vara med och spela kazoo, men tf kyrkoherden vägrade mig. Antingen vet hon vad hon då går miste om – eller inte. Det går inte att veta hur det egentligen är.
Festkommittén är ett enkönat manligt frivilligengagemang som bygger gemenskap och framtid, får jag hoppas. Men jag tänker samtidigt på kommande söndag och hur det heter: Ni ville inte! Det kan vara domen över kyrkolivet på norra Öland. Jag tror predikan (jag ska predika) får landa i någon biblisk och uppkäftig hållning, en sådan som en gång i tiden fick folket här att anta Vite Krist. I tro under himmelens skyar, liksom. (sv ps 228). Vi får överlämna våra liv åt vår trofaste skapare och göra det goda, (1 Pt 4:19), dvs steka korv och ordna potatismos med surkål och annat, serverera valda drycker och bjuda på Apfelstrudeln. Det är egentligen församlingsliv som jag vill ha det! Och det är inte enkönat när det kommer till själva festen, det är bara det att karlarna fick vara festkommitté och just när de fick vara det och betjäna församlingen, fick tjejerna/kvinnorna/damerna klart för sig att de egentligen också kunde bidra. Apfelstrudeln! Das kann man homletisch benützen, tror jag. Göra en predikan av. Men jag vet inte om jag ska fråga så rakt på sak som jag egentligen undrar, fast kör i vind! Kan det vara så, att när karlar ska göra tjänst i församlingen frigörs allas krafter. Förklaringen: Karlar är egentligen enfaldiga men kompletteras i det läget av själva tvåfaldigheten. Det är skapelsens poäng. Och ämbetets!
