Min nykterhet blir ett allt större problem. Nykterhet? Ja, att vara intellektuell är att sitta nykter vid de berusades gille. Partiledardebatt och kyrklighet lika. Partiledardebatten excellerade i torftighet. Alla hoppar på Björn Söder för antisemitism och Richard Jomshof för jag vet inte vad.
Om Jomshof vet jag mest att han (eller frun?) ville ha ett barn döpt och att den kv*nnl*g* pr*st*n ogärna kunde tänka sig att döpa och redovisade sin hållning på Facebook. Jomfshofs barn döptes, domkapitlet klandrade vår i Blekinge verksamma QP (kv*nnl*g* pr*st)och Jomshof drog den enda rimliga slutsatsen: att utträda ur Svenska kyrkan.
Björn Söder satt i kyrkomötet. Eftersom SD inte fick sitta i utskott, kunde han ägna sig åt infomationsinhämtande och partiarbete via kyrkomötets datorer. Svenska kyrkan försåg honom och partikamraterna med riksdagsledamöters arvode, hotell med frukost, grupplokal samt partibidrag. Via kyrkomötet växte partiet för kyrkovalet var dess första framgång. Det gav klirr i kassan och illustrerade hur knepig den kyrkomöteskonstruktion vi hålls med egentligen är. Konstruktion? Snarast destruktion! Men det sa vi redan år 1982, i det sista kyrkomöte som kunde förtjäna detta epitet.
Att Björn Söder är antisemit tror jag är en konstruktion, dock. Han tog upp begreppet ”folk” och vad som konstituerar ett folk och en nation. Må vara att Carl Bildt ville gå som hallänning, svensk och europé – men vad är han egentligen? Sug på den! Och fundera över hur en same eller en jude ingår i folket, eftersom båda har sina egna markörer av att vara ett eget folk. Samerna med sameting och judar med den mosaiska lagen, äter inte kräftor i augusti, inte heller julskinka och räknar för egen del åren efter en annan kalender. Nu är det år 5785. Att de är svenska medborgare är en sak, men är de därmed svenskar? Denna rätt filosofiska fråga kan självfallet bland oss nyktra ställas och funderas igenom. Vad är det ”svenska”? Björn Söder var alldeles för nykter och ställde nyktert frågan. Så blev han inkletad med tjära och rullad i fjädrar.
Min enkla fråga är farlig, tror jag: Varför nöjer sig den svenska offentligheten med dumhet som stimuli? Varför är det så opassande att försöka förstå vad andra menar, reda upp resonemangen och vid behov polemisera (och ge lärda referenser)? Jag kan också undra vilka viktiga frågor som inte får plats när nonsensfrågorna får all tid och allt utrymme.
I Dagen hudflängde ledarskribenten Öivind Tholvsen självaste Ärkeplusset. Då fick han tack från Ärkeplusset självt, som meddelade att han var från, håll i er – Jönköping och växt upp ”sida vid sida med frikyrkliga vänner”. https://www.dagen.se/debatt/2024/10/11/darfor-har-svenska-kyrkan-ett-oppet-forhallningssatt-till-enskilda-manniskors-tro/ Vi får också läsa, och det är väl i sak problemet, att han ”aldrig tänkt tanken att detta inte skulle vara värdiga och goda sätt att vara kyrka tillsammans.” Nu är vi väl egentligen inte just kyrka tillsammans. I Kalmar ställde jag en gång frågan i något ekumeniskt sammanhang om vi bekänner olika Jesusar. Unisont fick jag svaret att det gjorde vi inte. Då drog jag åt skruven lite till och undrade hur det då kan försvaras att vi firar söndagens gudstjänster på olika håll. Nå, en äldre pingstvän ropade faktiskt att vi bekände olika Jesusar. Han hade min sympati, det klargjorde jag. Som han tänkte var det självklart att vi tillbad på olika ställen, annars inte. Efter denna ekumeniska seans kom pingstvännen fram och frågade: ”Känns vi igen?” Jag tittade och hörde mig själv ropa: ”Kokosnöten!” Det var min gamle klassföreståndare från realskolan. Han hade på sin tid håret kammat så att det såg ut som en kokosnöt, vare sig ni undrar eller inte. Nu var han gråare.
Tillbaka till Modéus I. ”Självklart” är det inte så att Svenska kyrkan inte är ljum eller har tappat tron. Så självklart msået jag säga att jag inte tycker att det är. Men frikyrkan är inte den mörka bakgrunden till Svenska kyrkans sätt att fungera, får Modéus I ur sig och skriver: ”Jag tycker nämligen precis tvärtom”. Då undrar jag förstå om Svenska kyrkan är något mörkt mot en ljus bakgrund? Det hela verkar rätt otänkt, otäckt otänkt. ”Vi tar emot välsignelse av varandra!” får Modéus I ur sig. Vi ska respektera ”varandras rätt till skillnader i tro, lära och liv” – men vad betyder det? Och läroskillnader om dopet och nattvarden är, om man läser innantill, i Ärkeplussets värld något som är ”till allas välsignelse”. Hade han inte skrivit det själv, hade jag här behövet förklara att karln kommer från Jönköping, kanske med tillägget, att Manuel i Fawlty Towers är från Barcelona. https://www.google.com/search?client=safari&rls=en&q=manuel+fawlty+towers+que&ie=UTF-8&oe=UTF-8#fpstate=ive&vld=cid:9ffcc36b,vid:e7mpClSPyhk,st:0
Nu blev Tholvsen glad. https://www.dagen.se/ledare/2024/10/11/gott-att-fler-kan-soka-sig-bortom-schablonerna-modeus/ Han ser också olikheterna som tillgångar. ”I detta finns ekumenisk sprängkraft.” Men oikoumene är det nog ändå inte. Ekumenik är allvarligare än så och ställer sanningsfrågor om den tro som genom rum och tid, diaspatialt och diakront, förkunnas som ett enda evangelium. (Ef 4:4-5) Enheten ligger framför oss, heter det. Gärna det – men då som en arbetsuppgift, den enhet Sonen ber Fadern om. Rm 15:4-5, t ex eller Ef 4:13 eller varför inte 1 Pt 3:8?
Selekteringen vilka som får vara med i det ekumeniska arbetet är också tydlig.
Jag stod på listan för delegater som skulle skickas till Kyrkornas världsråds möte i Harare år 1998 men plockades bort. Svenska kyrkan kan inte låta sig representeras någonstans, inte i bokförlagets styrelse, inte ekumeniskt, av någon som inte är rättroende i ämbetsfrågan. Levi Bergström (s) stod för det handgripliga hantverket, men det sades att Carl-Erik Lundgren (s) låg bakom. Det var det svar Sören Ekström gav mig, när han beklagade utrensningen. Men Christina Odenberg (m) röstade för denna renhållning. KG Hammar gjorde intet, sa inget om utmönstringen som princip (som jag kan minnas), men klubbade beslutet. Eftersom det i första hand var från Verbums förlagsstyrelse jag skulle bort, men beslutet gällde rakt av, ringde Verbumfolket för att försäkra mig om att de inte stod bakom aktionen. Det visste jag förstås. De bjöd någon tid senare på grandios middag och gav så stora tackhåvor som rymdes inom Skatteverkets regelsystem. När det trollas med truten vet jag alltid något mer om sakläget. Den öppna folkkyrkan är en folkkyrkosekt samlad kring sina egna slagord och sina egna intressen. Nytt är inte detta. Från folkets ledare tar Gud förståndet, det är sedan gammalt (Job 12:24). Jag tror att Guds Ord är tillämpligt också på partiledardebatter och lottsvindlare.
Nu fattar jag faran. Om jag försöker förstå Richard Jomshof och Björn Söder kan jag buntas ihop med dem. Alltså är det bäst att i egenintresse hålla sig undan eller i vart fall inte publikt säga något som kan uppfattas vara till deras försvar. Jag tänker inte så – och värre: jag tänker att tekniken att förvandla levande personer till symbolgestalter antingen är arroganta uttryck för makt eller avslöjar tankelättja (välj vad som är värst eller inse att hållningarna går att kombinera!). Just detta gör nykterheten till ett samtidsproblem, när vi bevittnar ett lögnväsende. Om lögnväsendet framstår som skamlöst eller charmfullt är av underordnad betydelse, kanske till och med betydelselöst.